Shuggie Bain
Douglas Stuart
Övers: Eva Åsefeldt
Bonniers
”Shuggie Bain” av skotske Douglas Stuart var utan tvekan årets
litterära komet. Ett romantiskt skimmer kring utgivningen med drygt 40
refuseringar för att därefter erövra det prestigefyllda Bookerpriset har säkert
bidragit till framgången. Men framför allt är det en fantastisk roman.
Ytligt sett bjuder inte romanen på något nytt. Barnens
utsatthet i missbrukarfamiljer har skildrats många gånger förut. Kvinnornas
dubbla bördor i ett patriarkalt klassamhälle likaså. Det hårda sociala klimatet
i Thatchers Storbritannien under 80-talet är också välkänt.
Det som lyfter ”Shuggie Bain” till en helt ny nivå är det
polyfona uttrycket, även om det är unge Shuggie som för huvudtalan, låter
författaren flera personer kommer till tals. Skickligt väver han ihop deras
röster, och låter kören bilda en tätt matta av empati, utan en tråd av dömande
nedlåtenhet.
Stuart är lojal med sina karaktärer, med en tjurig konsekvens
som gränsar till dumdristighet, definitivt en sympatisk sådan.
Men framför allt är det språket som gör romanen till något
utöver det ordinära. Stuart fångar på kornet gatans, de sjabbiga kvarterens, de
sunkiga barernas idiom, med dess grova must, obekymrade rikedom, snabbkäftade replikglädje
och drastiska humor.
Med en sällsynt språklig energi skapar författaren ett
litterärt uttryck, som inte är på något sätt fulländat och försöker inte heller
vara det, utan berör istället på djupet i en inkluderande humanism.
Det är riktigt stor litteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar