Tuffa tag i Glasgow

 

Shuggie Bain
Douglas Stuart
Övers: Eva Åsefeldt
Bonniers

”Shuggie Bain” av skotske Douglas Stuart var utan tvekan årets litterära komet. Ett romantiskt skimmer kring utgivningen med drygt 40 refuseringar för att därefter erövra det prestigefyllda Bookerpriset har säkert bidragit till framgången. Men framför allt är det en fantastisk roman.

Ytligt sett bjuder inte romanen på något nytt. Barnens utsatthet i missbrukarfamiljer har skildrats många gånger förut. Kvinnornas dubbla bördor i ett patriarkalt klassamhälle likaså. Det hårda sociala klimatet i Thatchers Storbritannien under 80-talet är också välkänt.

Det som lyfter ”Shuggie Bain” till en helt ny nivå är det polyfona uttrycket, även om det är unge Shuggie som för huvudtalan, låter författaren flera personer kommer till tals. Skickligt väver han ihop deras röster, och låter kören bilda en tätt matta av empati, utan en tråd av dömande nedlåtenhet.

Stuart är lojal med sina karaktärer, med en tjurig konsekvens som gränsar till dumdristighet, definitivt en sympatisk sådan.

Men framför allt är det språket som gör romanen till något utöver det ordinära. Stuart fångar på kornet gatans, de sjabbiga kvarterens, de sunkiga barernas idiom, med dess grova must, obekymrade rikedom, snabbkäftade replikglädje och drastiska humor.

Med en sällsynt språklig energi skapar författaren ett litterärt uttryck, som inte är på något sätt fulländat och försöker inte heller vara det, utan berör istället på djupet i en inkluderande humanism.

Det är riktigt stor litteratur.

Molly Johnson in memoriam

Jag har just fått veta att den fina författaren Molly Johnson har avlidit för två dagar sedan. Jag vill gärna hylla henne med en text som jag skrev i Flamman i december 2009, i samband med nyutgåvan av hennes fenomenala roman Pansarkryssaren.

Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin från 1925 hade länge varit förbjuden av den svenska censuren. Först på 1950-talet kom den upp på de svenska biograferna igen. Historien om matrosupproret som får ett blodigt slut och som kulminerar med den berömda scenen med barnvagnen som rullar nerför trapporna i Odessa måste ha gjort ett mycket starkt intryck på den unga järnverksarbetardottern Molly Johnson från Hofors. 

Hon fick en idé till en novell, som senare kom att utgöra första delen i romanen, och publicerades 1954 i BLM. Hon fick massor av anbud från hugade förläggare, som bländades av textens djärvhet och originalitet. Året efter utkom romanen.

Det som Molly Johnson såg för sitt inre och skildrade på ett mycket suggestivt språk är hur pansarkryssaren med de upproriska matroserna kommer till Grusviken, ett brukssamhälle som har sin motsvarighet i verklighetens Hofors. Det är en mäktig bild när pansarkryssaren pressar sig i dimman uppför ån inför de häpna Grusviksborna. 

Revolutionen är äntligen här! Befrielsens timme är slagen! 

Men det förväntade jublet uteblir. Järnverksarbetarna är avvaktande och förvirrade. Bruksdisponenten och andra myndighetspersoner tillkallas, och dessa vet precis hur man ska komma till tals med och pacificera ett yttre och skrämmande hot. ”Matroserna hade äntligen, liksom människorna på betongbron, befriats från en tung historisk börda, när de nu hade fått en bestämmande överhet att hålla sig till."

Också revolutionsmatrosernas kampaglöd falnar, de resignerar och anpassar sig.

Samtidigt i en annan del av världen, i Stilla havet, genomförs provsprängningar av en vätebomb. På Grand Bahamas på lyxhotellet Grandest vältrar sig överklassen i ”/…/det bekvämaste, det slappaste och det mest skyddade man kan tänka sig /…/Allt som är dyrbart, sällsynt, svåråtkomligt ska vi ha.” 

När tiggarna från kåkstaden kommer för nära öppnar rikemanssönerna eld och anställer en veritabel massaker. 

Allt hänger samman, det hårda slitet, våldet och förtrycket kommer att fortsätta så länge vi inte gör något åt det, och återställer arbetets värde. 

Johnson skriver en suggestiv prosa med många stämmor, som med stor språklig medvetenhet undersöker sina uttrycksmöjligheter. Hon pendlar mellan det associativt poetiska och en kärv och drastisk dialekt. En idyllisk reseskildring med exotiska inslag slår över i saklig dokumentär.

Romanen saknar huvudpersoner utan det är kollektivet som klass som står i centrum. Det finns inte heller någon fast plats för händelserna eller en tidsram för berättelsen. Tillsammans med det språkligt nyskapande, både stilistiskt och innovativt när det gäller ord och uttryck – vad sägs om ”skyskrapsskrytsamt” eller ”stämpelklocksbrådska” – ligger Pansarkryssaren ljusår från den socialrealism som alltför ofta tillskrivs arbetarlitteraturen. 

Samtidigt finns det här ett klart politiskt budskap som tydligt protesterar mot klassamhällets orättvisor, exploatering och avhumanisering, och det uttrycks med ett anslag som, precis som hos Molly Johnsons stora förebild C.J.L. Almqvist, inte saknar religiösa undertoner: ”Vi kräver att arbetet ska få vara av en helig renhet /…/ Att arbetet ska vara länken mellan den kraft som kan utvinnas ur våra villiga händer och den tro vi har på framtiden och den blivande människan.” 

Modernistas utgåva av Pansarkryssaren är en stor litterär händelse. Det här är årets obligatoriska läsning.

Molly Johnson var 24 år gammal när Pansarkryssaren publicerades, och hon spåddes en lysande framtid som författare. Så blev det inte. Hon har självt hänvisat till att hon ”sysslat med att sköta hushåll och barn”. Andra förklaringar kan vara prestationsångest, något som är fullt förståeligt efter en sådan dundersuccé vid unga år, och en skygghet för offentligheten. Hur som helst visar hennes öde på att det är långt kvar till jämlikhet också inom litteraturens värld.

Vila i frid!

Hundra år av klasskamp och författarskap

ROMAN

Ett författarliv
Sven Wernström
Murbruk förlag, 2009

Det var länge sedan man hörde något från Sven Wernström. Annat var det förr. En jämn ström av böcker sedan debuten 1945, minst en om året, ibland ett par. Som det anstår en arbetarförfattare inget romantiskt dravel om inspiration, utan ett disciplinerat arbete, vid behov också på beställning. Fram till 1964 var dessutom författarskapet en bisyssla, då Wernström arbetade heltid som sättare.

Men åldern tar ut sin rätt. Sven har hunnit bli 85 år. Och förståeligt nog har han ett behov av att sammanfatta och sätta punkt. Det gör han i romanen Ett författarliv, enligt honom själv hans ”bästa och sannolikt sista roman”.
Upplägget är enkelt. Året är 2025, och Författaren, som har hunnit bli 100 år, berättar om sitt liv. I förordet skriver Sven Wernström att boken inte är självbiografisk, med hänvisning till några detaljer ur sitt eget liv som inte stämmer med bokens huvudperson.
Romanen är i första hand en skildring av svenskt 1900-tal, med början någon gång under 30-talet, över millennieskiftet fram till en dystopisk framtid om 15 år. Det är inte vilken skildring som helst, utan från ett tydligt vänsterperspektiv. Flera historier löper parallellt. Dels är det en rak historisk berättelse, som markerar viktiga händelser i främst Sverige, men också i världen.

Det är samtidigt den svenska arbetarrörelsens historia under några decennier. Den ser inte Sven Wernström som någon jubelföreställning. Snarare är det en lång räcka svek, även om Wernström är lite motsägelsefull på den punkten. Han skriver varmt och med sympati om Wigforss, och senare Palme, även om han anser att ”Efter Wigforss har ingen ledande socialdemokrat skrivit något som helst av vare sig litterärt eller teoretiskt värde.” Efter Den Store har ”halvtänkarna och tompratarna” tagit över. Wernström är bland annat mycket kritisk till förre kulturministern Bengt Göransson, som ju annars idag anses representera socialdemokratins vänsterflygel. Det säger en hel del.

Vietnamrörelsen och den nya vänstern, framför allt kulturvänstern, berörs en del. Sven Wernström är också ute och reser mycket, och inte särskilt förvånande uppskattar han Kuba bättre än Mexiko.
Framför allt är boken en klassisk bildningsroman. Sven Wernström gör en lång, lång klassresa, med början i sin uppväxt i en arbetarfamilj under 30-talet på Söder, ”livets universitet”, självstudier, en kort och inte alltför meningsfull tid på en folkhögskola, de första stapplande stegen på den litterära banan, och så det stora språnget när han förverkligade sin dröm och blev författare på heltid.
Sven hatar av hela sitt hjärta allt vad skolor, undervisning och lärare heter. Och i motsvarande grad älskar han bibliotek och bibliotekarier. Han påtalar intill tjatighet sin brist på bildning, och på ett sätt som är ganska ovanligt bland de flesta arbetarintellektuella koketterar han nästan med sin obildning. Vilket inte hindrar honom från att citera Chomsky när han ska säga något djupsinnigt om idrott.
Många kända författare och kulturpersonligheter passerar revy, Harry Martinsson, Nils Ferlin, Per Anders Fogelström, Per Wahlöö, Gunnar Ohrlander, med flera.
Skildringen är rappt skriven, på ett medvetet enkelt och vardagligt språk, något som enligt Författaren själv, har tagit honom lång tid att våga utveckla. Det tror jag säkert, och kan inte annat än att vara avundsjuk på hans mod.
Tyvärr har Sven Wernström också en tendens att ibland istället för att gestalta börja predika.

Romanen avrundas på ett äldreboende i ett Sverige som ser alldeles förfärligt ut. Sossarna har svikit, demokratin är satt ur spel och Sverige styrs av dekret från Bryssel i ett kvasifascistiskt Neuropa, all samhällsservice är avgiftsbelagd, klassklyftorna är enorma och hela samhället befinner sig i förfall. Också Författaren kan ge uttryck för märkliga främlingsfientliga tankar.
Det personliga och det politiska varvas på ett spännande och fruktbart sätt. Mitt i allt elände finns det mycket mänsklig värme och humor. Och slutet innehåller trots allt en strimma hopp.

Publicerat i Flamman 2010-5

Slakt på heliga kor

ROMAN

Sveket
Kurt Salomonson.
h:ström, 2009. Originalutgåva: Norstedts, 1959

Lagom till författarens 80 årsdag, samtidigt som det är 50 år sedan romanen kom ut, har h:ströms förlag från Umeå gett ut Kurt Salomonsons klassiker Sveket. Boken ingår i förlagets serie Norrland, som publicerar texter med utgångspunkt i det norrländska, både klassiker och nyskrivet.
Kurt Salomonson med rötter i världens författartätaste by, Hjoggböle i Västerbottens inland, hade själv en omfattande erfarenhet av kroppsarbete. När Sveket kom vållade det en stor debatt inom arbetarrörelsen och författaren utsattes för hård kritik. Det är inte ägnat att förvåna, Salomonson ger sig på alla arbetarrörelsens heliga kor. Hans kritik är skoningslös och rör sig på flera plan.

På det mest grundläggande planet riktar sig kritiken mot arbetarnas självuppfattning. För att bli ”någon”, uppnå ”något”, avancera, måste arbetaren upphöra att vara arbetare, han måste sluta att utföra sitt arbete och lämna sin klass. Här ligger ett djupt förakt, ett självförakt mot sina händers verk och det som man är. Hur återupprättar man arbetets värde? Hur återupprättar vi arbetarens stolthet? frågar Salomonson.
För många går en väg till karriär över det fackliga arbetet, något som väcker författarens djupa vrede. Han är inte helt oväntat inte heller särskilt förtjust i fackets byråkratisering.
Men Salomonson går ännu längre. Han anklagar dessutom den svenske arbetaren för undfallenhet, feghet och anpasslighet. Scenen med gamle Andreas Wijk som står en hel lunchrast för att med sin egen kropp hålla upp en vägg som håller på att rasa, är lika symbolisk som den är tragisk.

Vid den tiden börjar Välfärdssverige ta form, allt fler får det bättre, och det blir inom en industriarbetares möjlighet att köpa konsumtionsvaror, kylskåp blir vanligt, många får också råd att köpa bil. Salomonson ser faran med att arbetarna går upp i att skaffa sig prylar, hur de blir helt absorberade av det materiella. Som han uppfattar det är det ett sätt att köpa deras samarbete och lojalitet.
Och Salomonson går oförskräckt vidare. Ytterligare ett tema är att arbetare gömmer sig i kollektivet för att slippa från ansvar. Det är fel säger författaren, också inom gruppen, i kollektivet har var och en av oss ett eget personligt ansvar.
Och vore det inte nog, passar Salomonson på att ge en känga åt arbetarlitteraturen. Istället för att gestalta människor av kött och blod och deras liv, förvandlas proletärlitteraturen till folklig bildningspropaganda. ”Den förhärligade arbetare, samtidigt som den såg ned på arbetet.”
Det är flera svek, och för Salomonson hänger de ihop. Någonstans i bakgrunden skymtar också sveket mot arbetarkvinnorna, men kvinnor har bara en underordnad roll i romanen.
Det blir mycket på en gång, och det kunde lätt bli för mycket, men Salomonson lyckas hitta en form som håller ihop alla trådarna i berättelsen genom kollektivromanens komposition med dess många personer och röster.

Salomonson är också en författare av rang, han skriver väl, inte minst jargongen mellan arbetarna är fångad på pricken. Hon drar sig inte heller för att experimentera med formen, här finns flera kapitel med parallella berättelser, och avsnitt som består av ren teaterdialog.
Det har gått 50 år sedan Sveket publicerades, men boken är fortfarande lika brännande aktuell.
Till på köpet är det en skildring av norrländsk bruksmiljö som står sig än idag.