Haitis blodiga historia

 

Idag är det Haitis nationaldag. Dagen till ära en recension av en bok om just Haiti.

Zarités frihet
Isabel Allende
Övers: Hanna Axén
Norstedts

Efter flera strikt självbiografiska utflykter är Isabel Allende tillbaka med en lång episk roman. Handlingen utspelar sig framför allt på Haiti, och i centrum står slavflickan Zarité, kallad Tété, som vi får följa under 40 händelserika år, med början 1770.

Den franska kolonin Saint Domingue, som Haiti då fortfarande heter, är en säregen värld, långt från Upplysningens ”förnuftets tidsålder”, där slaveriet är grunden och navet för all mänsklig – och omänsklig – verksamhet. Det är en ytterst grym värld, där framför allt kvinnorna far illa.

Här finns franska ädlingar som slår vakt om sitt goda namn och släktens välstånd, vita uppkomlingar, förmögna mulatter med sociala ambitioner, kokotter som strävar efter ett bättre liv, ja kort sagt, det är som Balzac hade flyttat ut till Karibiens övärld.

Samhället på Saint Domingue styrs av minutiösa rasistiska lagar, där minsta skiftning i hudfärgen är helt avgörande för ens sociala ställning. Tillgången på slavar är närmast obegränsad och till rena vrakpriser, vilket gör dem till förbrukningsvaror. Levnads- och arbetsvillkoren är fruktansvärda, men medaljens baksida är att de vita aldrig förmår att skapa en foglig slavklass. Motståndet och hatet ligger hela tiden o pyr, så mycket mer att de flesta av slavarna är födda fria män.

Franska revolutionen ger ett kraftigt eko också ute i kolonierna. Och även om det republikanska Frankrikes politik i kolonierna styrs mer av hyckleri och egenintresse än sina stolta paroller blir ett uppror på Saint Domingue till slut oundvikligt. Hämndens och förödelsens timme är äntligen slagen för de svarta slavarna.

Kolonisterna flyr hals över huvud, de flesta till La Nouvelle Orléans i Louisiana, som nyligen hade överlåtits av Spanien till Frankrike, och snart skulle sälja av Napoleon till USA.

Isabel Allende målar med en bred pensel, hon har skrivit en medryckande berättelse med stor empati. Man imponeras också av hennes omfattande kunskaper i ämnet, hon måste ha lagt ner ett enormt arbete på att studera lokala ritualer och sedvänjor.

Det som saknas är det tidigare så specifikt magiska anslaget i hennes böcker. Kvar är en ganska schablonmässig realism, med en förutsägbar handling, som ligger såpoperans förväxlingsdrama nära. Stilistiskt tangerar det alldeles för ofta pekoral.

Synd är också att Allende inte tar vara på chansen att teckna ett mer ingående porträtt av en av den tidens mest fascinerande personligheter, slavupprorets ledare Touissant l'Ouverture, den första fria svarta republikens fader, kallad ”den svarte Napoleon” (hörde en gång Miriam Makeba säga att det var Napoleon som var en svart Touissant l'Ouverture).

Så är det genom alla de närmare 500 sidorna, det mesta stannar på ytan. Kvar är en bladvändare med en förhoppning på en bättre och rättvis värld och en tro på att kärleken övervinner allt.