Tidig jiddischmodernist - Debora Fogels poesi på svenska

 

Idag är det Debora Fogels födelsedag.

Tomma gator och gula lyktor
Debora Fogel
Urval, översättning och kommentarer: Beila Engelhardt Titelman och Sara Mannheimer
Ellerströms

I Central- och Östeuropas judiska kultur hade hebreiska status som ett heligt språk, och var i stort sett förbehållet männen. Kvinnorna däremot kom till uttryck på det vardagliga folkspråket jiddisch. Länge föraktat och betraktat som en primitiv och vulgär rotvälska, utvecklas i spåren av upplysningen och sekulariseringen under åren 1880-1900 jiddisch till ett fullvärdigt språk för litteratur, vetenskap, politik och kritik. Jiddischlitteratur blomstrar och en lång rad kvinnliga poeter träder fram. En av de mer intressanta är Debora Fogel (kan också stavas Vogel).

Nu finns Fogel för första gången på svenska, i ett litet urval utgiven av en av Sveriges viktigaste kulturbärare, förlaget Ellerströms.

Det fascinerande med Fogel är hennes outsiderposition, hon ställer sig utanför de dominerande trenderna, och arbetar i en konsekvent modernistisk stiltradition, inspirerad av kubism och konstruktivism, framför allt Fernand Léger.

”Former kan nämligen liksom saker och händelser nötas ut”, skriver Fogel, och det gäller naturligtvis också språket. Hon betraktar överflöd och mångfald inom poesin, med metaforer och språkliga utsmyckningar som onödig överbyggnad, och söker efter ett språk som är verkligt och hållbart.

Anmärkningsvärt är att hon debuterar med dikter på polska och även tyska, hon växte upp i en judisk polsktalande familj, med övergår till att dikta på jiddisch, ett språk hon lär sig först i 20-årsåldern. I ett nytt språk får man ett mycket friare förhållande till ord och uttryck, precis som det är för ett barn som lär sig tala.

För Fogel är poesin en bildkonst, fast med ord, några av dikterna har också titlar som ”Stilleben med hus och lyktor”, ”Färgdikt” och flera dikter utgår också från olika kända målningar.

Fogel har en förmåga att se allting i färger, ”Det vita är platt:”/../Det gråa är långt och runt.”/../”det gula är djupt.”, och i en annan dikt mer detaljerat, ”Det körsbärsröda är långt”/../Det apelsinröda är runt och djupt:”/../”Det citrongula är kylans platta färg.”

Färger återkommer ständigt, men också smaker och lukter, och Fogels poesi är starkt präglad av en omedelbar sinnlighet. Den är också påtagligt ohierarkiskt och med en frapperande dialektisk enhet av form och innehåll.

Det är inte en poesi som är alltid lätt att ta till sig, och jag måste erkänna att jag vid läsningen var nog oftare frågande än förundrad. Men det är enkelt och tacksamt att komma in i den säregna rytmen av statisk oföränderlighet och monotoni.

Och även en drabbande sorgsenhet, ”Ty allt som sker är blint/som en gammal torso/med avhuggna händer/och hål istället för ögon.”

Debora Fogel mördades av nazisterna i Lwóws getto i augusti 1942.

En intressant kuriositet är att Fogel hade svensk anknytning genom sin morbror Marcus Ehrenpreis som var rabbin i Stockholm åren 1914-48. Ett par av hennes texter har också publicerats under 30-talet i Judisk tidskrift.