När Polen under 1944 och 1945 befrias från nästan sex år av brutal nazistisk ockupation finns det ett stort sug efter normalitet, människor vill bygga upp landet, leva ett normalt vardagsliv och njuta av fredens frukter. Det polska kulturlivet ser en chans till en ny blomstring. Samtidigt är den politiska situationen fortfarande oklar, oppositionens roll är än så länge osäker i det av de Moskvatrogna kommunisterna dominerade politiska landskapet.
Och på samma gång som kommunistpartiet (tillsammans med delar av socialistpartiets vänsterflygel) med diverse medel stärker sitt grepp om makten, söker de stöd hos olika skikt av samhället, inte minst de intellektuella, och då främst författarna.
Författarnas attityd till de nya makthavarna varierade åtskilligt förstås, men påtagligt många, en klar majoritet, valde att stanna och verka i den nya verklighetens Polen. Så småningom kom de också att ställa sig i den av stalinismen påbjudna och av partiet hårt kontrollerade socialrealismens tjänst. För att successivt ta avstånd från sina tidigare ställningstagande, först genom en form av revisionism inom partiet, för att slutligen hamna i öppen opposition till makten.
Hela denna synnerligen fascinerande resa skildras, mot en bakgrund av Polens politiska, kulturella och sociala liv genom dessa decennier, genom sex författare och deras öden i Anna Bikonts och Joanna Szczęsnas tegelsten på drygt 600 sidor ”Lavinen och stenarna” (Lawina i kamienie, 2021) med undertiteln ”Författare på väg till och från kommunismen” (Pisarze w drodze do i od komunizmu).
De sex är: Adam Ważyk, Jerzy Andrzejewski, Kazimierz Brandys, Wiktor Woroszylski, Tadeusz Borowski och Tadeusz Konwicki. Alla utom Woroszylski är översatta till svenska, och den mest kände för den svenska läsekretsen är förmodligen Andrzejewski och då framför allt hans ”Aska och diamanter”.
Läs hela texten i Dixikon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar