I Trondheims famn

En veckas semester i Trondheim. Det är vänligt och trevligt på det där avslappnade norska sättet. Storslagna vyer, trots att staden ligger vid en fjord har man en stark känsla av det väldiga havets närvaro. Majestätiska berg i bakgrunden fulländar bilden.

Utelivet blomstrar här, det är fullt på krogarna vid lunch och från tidig eftermiddag. De ökända norska priserna är inte så skräckinjagande höga längre, det är bara något dyrare än i Sverige, och de flesta krogbesökarna är ändå norrmän – med norska löner.

Dessutom har Trondheim är välrenommerat universitet, och det lär finnas runt 40 000 studenter i staden, och det brukar vara befrämjande för utelivet.

Det norska köket överraskar positivt. Det är gott, vällagat, variationen är stor. För en skaldjursälskare är det ett veritabelt eldorado, det snålas inte med portionerna, så många blåmusslor på en tallrik har jag nog aldrig sett förut.

Förstår bara inte varför alla, ja alla! ställen måste servera hamburgare. En köttbit instoppat i bröd på längden, bredden och höjden. Överallt! Även på italienska eller japanska restauranger. Uppenbarligen Norges nya nationalrätt.

Trondheim har mycket att erbjuda, det finns ett rikt utbud av kultur och sevärdheter av alla de slag. En promenad genom den gamla stadsdelen Bakkland längs med älven, med dess välbevarade och pietetsfullt underhållna träbebyggelse med rötter i 1600 talet, och alla mysiga caféer – missa inte Antikvariatet i Nedre Bakkland! – är en upplevelse av livskvalitet som nästan upphäver tidsdimensionen.

Den största sevärdheten i Trondheim och något som man absolut inte får missa med Nidarosdomen, domkyrkan som invigdes 1070. Jag har besökt åtskilliga kyrkor på flera kontinenter i både väster- och österled, och ändå imponerar Nidarosdomen. Det är trots allt inte särskilt förvånande att finna storslagna kyrkliga byggnader i kristenhetens hjärta som Paris, men det är riktigt överraskande att finna en sådan arkitektonisk pärla här i civilisationens absoluta periferi.

Nidarosdomen överväldigar inte enbart genom sin grandiositet, det är en praktfull och överdådig katedral där man inte hat sparat på utrymme. Men man har också varit generös och noga med detaljer, utsmyckningar, skulpturer, målningar och arkitektoniska finesser.

Och orgeln är ett enastående mästerverk.

Utan att vara speciellt inläst på ämnet förmodar jag att det storartade har sitt ursprung i att kristendomen i Norge kom västerifrån, vilket egentligen är fullt logiskt, vatten förenade förr på ett helt annat sätt än land, som snarare skiljde åt.

Nidarosdomen är en gotisk katedral, med dess spetsbågsstil och strama former, och även om höjden skapar ett överväldigande ljusspel, finns det något strävt och kärvt i formerna, som till exempel inte alls står att finna i Notre-Dame i Paris.

Här tror jag, i god anakronistisk anda, att man kan se en glimt av en framtida protestantisk potential.

Men framför allt är det ett bevis för Norges tidiga inträdde i den kristna civilisationens sfär. Den tätplatsen kom de att tappa under århundraden att komma, men är nu tillbaka i förarsätet igen. Och det är nog inte bara olja det beror på.

Norges skam

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har successivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat.

Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”. http://hamnvikens-hojder.blogspot.se/2014/12/nationalismens-fornekelsekultur.html

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbil. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.