Löftesrika operaelever

Kapellsbergs musikutbildning har länge varit ett viktigt inslag i Härnösands kulturliv, inte minst operadelen. I år när Härnösands musiksällskap fyller 175 år medan Härnösands folkhögskola firar 75 år, har man slagit sina påsar ihop till ett 250-årsjubileum med en operaföreställning av skolan elever.

Spelplatsen under tre kvällar har varit Brännaborg, och föreställningen gick under titeln Spagettiopera, med undertiteln Hotel Nostalgia. Den alltid lika påhittiga Märit Bergvall har skapat en ramhandling – om man nu kan tala om handling – kring händelser på ett hotell, och fyllt det med en rad arior och sångnummer ur olika operor och operetter.

Ett hotell är på många sätt en tacksam utgångspunkt för en föreställning. Det är ett slutet universum med strikta hierarkier som på samma gång är en spegelbild av hela samhället. Spelplatsen skapar en tydlig avgränsning för de agerande, samtidigt som inom de givna ramarna har de en nästan fullständig frihet för sitt agerande.

Det var framför allt elever från årskurs ett som medverkade. Kapellsbergs operastudio har alltid haft duktiga studenter, så den höga nivån överraskade inte, men ändå, med tanke på att de flesta av operaartisterna har gått bara på skolan sedan september, alltså lite mer än en termin, var det djupt imponerande.

Förvisso var det inte svårt att märka att de inte är fullärda och har en lång väg kvar att vandra, men än mer märktes hur otroligt mycket potential det finns här.

Scenglädjen gick inte att ta fel på, många tog för sig ordentligt, och bjöd på en fullmatad föreställning med mycket humor och en yvig och tuff koreografi.

Även om det kan tyckas en smula orättvist vill jag inte desto mindre framhålla några som gjorde ett särskilt gott intryck. Linda Evers har en röst med ett osannolikt omfång, Jenny Viklund imponerade med ett dramatiskt utspel och vokalt mod – och det brukar föra långt, och Johan Svensson, tydligen inte helt kry för dagen, en sällsynt löftesrik tenor med behag och värme i rösten.

Det som förvånade något var valet av repertoar. Varför så mycket operett? Halva första avdelningen var ur Glada änkan, med Bernsteins Candide som lök på laxen. Tack och lov tog det sig i andra akten med bland annat Verdi, Ravel, Donizetti och Puccini.

Då kändes till och med det avslutande crescendo ur Läderlappen ganska rätt.

Spagettiopera. Hotel Nostalgia

Operastudion Kapellsberg

Regi och bearbetning: Märit Bergvall

Piano: Brandon Eldredge

Musikalisk instudering: Karin Bengtsdotter Olsson

Ljus: Axel Antonsson

Scenografi/Kostym: Kansjälvproduktion

Nutida konstmusik från Östersjöområdet

NEO är en synnerligen kompetent stråkkvartett från Polen som spelar nutida konstmusik. De har under 2016 drivit ett Östersjöprojekt, som går ut på att spela nyskrivna verk av fem olika kompositörer i fem olika länder kring Östersjön, med ett verk från respektive land.

Målsättningen är att framhäva likheter och skillnader mellan musikskapare med ett gemensamt kulturarv från Östersjöområdet, men med skiftande kulturella traditioner och varierande individuella erfarenheter.

Länderna som är inblandade i projektet är Ryssland, Tyskland, Estland, Sverige och Polen. Hittills under året har konserter getts i Moskva, Berlin Tallinn och Gdansk. Den sistnämnda är NEO:s hemstad.

Sista konserten för i år var planerad att hållas i Stockholm, men av olika skäl blev det inte av, och erbjudandet gick istället till Härnösand. Tala om fint sällskap!

Det säger också en hel del om Norrlands Aten som kulturstad, och är tveklöst en eloge till Kapellsberg i allmänhet, och Peter Lyne och föreningen Nymus i synnerhet.

Konserten inleddes med ett verk av den tyske kompositören Helmut Zapf. Han är född 1956, vilket särskiljer honom från de fyra övriga som samtliga är 70-talister. Zapf har arbetat många år som kyrkomusiker i forna Östtyskland, och det har satt tydliga spår i hans musik. Men det fanns också fascinerande jazzinfluenser i hans skapande.

Också den polske kompositören Aleksander Kościów har rötter i modern sakral musik, men han anknyter även till en folklig tradition, med tydliga klanger från polsk romantik. Oerhört spännande och inte utan att Pendereckis skugga kunde anas i bakgrunden.

En annan klassisk musikgestalt som lät sin närvaro märkas under kvällen var estländaren Arvo Pärt. Unga Helena Tulve komponerar mycket i hans anda med en välavvägd balans mellan tradition och modernitet, med finstämda och nyanserade naturskildringar.

Sverige representerades av Rei Munakata, född i Japan, men sedan länge verksam här. Hans bidrag var förmodligen kvällens mest modernistiska, med säregna flöden av ljud och klanger, med en flytande form, mer process än struktur.

Kvällens mest udda inslag var ryssen Anton Safronovs komposition som går tillbaka på den urgamla ryska folksagan om majrovan. Lekfull musik sekunderad av expressiv recitation. Musikerna såg ut att ha riktigt roligt själva.

Konserten bjöd på en rikedom av kreativ variation, men jag är faktiskt benägen att förklara skillnaderna mer med olikheter i individuellt temperament och personliga erfarenheter än med nationell bakgrund och tradition.

Trots närheten till jul och uselt väder slöt en entusiastisk skara upp i Röjåssalen. Om det var julmusiken de ville slippa blev de rikligen belönade. NEO är en fantastisk stråkkvartett med en enastående känsla för nyanser och en tajming som man sällan hör maken till.

30 år av komposition firades på Kapells

Kapellsberg firade 30-års jubileum för kompositionsutbildningen med en intensiv dag på teatern under lördagen. Det blev två konserter, en elektroakustisk konsert på lilla scenen, och en stor kör- och orkesterkonsert på stora scenen.

Peter Lyne började på Kapellsberg 1983 som föreståndare för musiklinjen.

-          Tillsammans med Olov Franzén tyckte vi att det skulle vara kul att arbeta upp en utbildning för komposition, säger Peter.

Sagt och gjort, 1986 var utbildningen i gång. Det är en högskoleförberedande utbildning, och sådana finns det inte så många i Sverige. Peter tror att det förutom Härnösand finns bara på Gotland.

Sedan starten har omkring 70 personer varit elever på kompositionsutbildningen. Många har gått vidare till uppmärksammade karriärer inom musikvärlden både i Sverige och internationellt.

Mellan åren 1993-94 studerade Malin Bång vid Kapellsberg.

-          Under min gymnasietid spelade jag fiol och piano men upptäckte så småningom att det var komposition som var min grej, säger Malin.

Hon kollade vilka utbildningar det fanns, och Kapellsberg gjorde bäst intryck. Här kom hon också ordentligt i kontakt med modern konstmusik, något som är inte minst Peter Lynes skötebarn.

-          Det blev en aha-upplevelse varje gång, den här musiken är så oberäknelig och mångfacetterad, jag kan knappt lyssna på klassisk musik längre, den är alltför förutsägbar, säger Malin Bång.

Malin har fortsatt sina studier i Piteå, Paris och Stockholm, och är numera en efterfrågad kompositör verksam både i Sverige och utomlands.

Under lördagens första konsert med elektroakustisk musik spelades ett stycke av Malin med titeln Purfling. Här kombinerades högtalarmusik med violinmusik med Karin Hellqvist.

Liknande upplägg hade Fredric Bergström som spelade sitt eget stycke För vevlira på just vevlira.

Det var uteslutande musik av före detta elever och lärare vid Kapells som spelades. Sammanlagt  blev det 13 verk av 13 tonsättare. Inte mindre än tre av verken var uruppföranden. Det var Anders Berggréns In different directions under det första konserten, och Gustaf Blix Eyebrow Variations och mäster Lynes The Seasons för kör och orkester senare på kvällen.

Den andra avdelningen var generellt sett mindre avantgardistisk och något mer konventionell. De andra verken var Olov Franzéns Intenso för stråkorkester och Jonas Bohlins Violinkonsert.

I den konserten deltog Nordiska kammarorkester, Örnsköldsviks kammarkör och Kapells kammarkör, med violinsolisten Jonas Lindgård, under ledning av Staffan Larson, som  även han var lärare vid Kapells under 90-talet.

Omarbetad Trollflöjt med bra dramatisk nerv och humor

Det ska böjas i tid. Nordiska kammarorkesterns och Kapellsbergs satsning på barnopera är ett föredömligt sätt att förmedla musikteaterns förtrollade värld. Och vad passar då bättre om inte Trollflöjten.

Den framförs av Nordiska blåsarkvintetten och Operastudion Kapellsberg i lämpligen omarbetad form nerkortad till en timme. Handlingen är förlagd till vår tid, Tamino är en elvaåring vars föräldrar har nyss separerat och bråkar jämt och ständigt – så illa gick det för Papageno och Papagena! – i skolan blir han mobbad och ingen vuxen bryr sig på riktigt.

Då är utvägen att försvinna in i dataspelet Trollrymden (jag kan inte förmå mig till att använda den hiskeliga språkhybriden Zauberspace) där han själv är hjälte och har full kontroll över allt och alla – tills spelet tar över.

Jag brukar inte vara särdeles förtjust i den här sortens ”moderna” omarbetningar av klassiker, ofta beror de på bristande tilltro på originalverkets konstnärliga bärkraft, men här fungerar det alldeles utmärkt, utan att vara opportunistiskt publikfriande. Bra dramatisk nerv och mycket humor.

Framför allt är det musikteater på riktigt, med betoning på både musik och teater. Publiken bjuds på härlig mix av musik, sång, dans och talroller. De unga skådespelarna/sångarna imponerar med sin allsidighet, med sin dansskicklighet och sitt självklara agerande och sin starka scennärvaro.

Med det är trots allt sånginsatserna som står i förgrunden. Och än en gång imponerar Kapellsbergs operaelever. Inte minst Ella Morin Fabian Düberg som Pamina och Tamino bjuder på några frejdiga duetter. Clifford Ekholm Lewis övertygar igen, Hans Klareskog sjunger fint, men agerar sämre, Tessan Maria Lehmussaari, Julia Andersson och Elisabeth Leyser som Tre Damer skapar en färgstark inramning.

Föreställningen vänder sig i första hand till barn på låg- och mellanstadiet, men passar egentligen för alla åldrar. Under en skolföreställning lär en ung man på sju-åtta år ha utbrustit begeistrat: ”Det är den bästa opera jag någonsin har sett!”. Det stämmer säkert.

Undertecknad är några år äldre och har förvisso sett bättre operauppsättningar. Men den här är definitivt god nog.

Föreställningen spelade också på Tingshuset i Nyland.

Trollflöjten av W.A. Mozart

Regi och bearbetning: Märit Bergvall

Medverkande: Operastudion Kapellsberg, Nordiska Blåsarkvintetten

Musikalisk bearbetning för blåsarkvintett: Staffan Sjösvärd

Musikalisk instudering: Karin Bengtsson Olsson

Ljus: Nordlander produktion

Kostym/scenografi: Kansjälvproduktion

”Kapells” firade silverbröllop

Det började för 50 år sedan med en klassiskt inriktad musikutbildning på Kapellsbergs herrgård i Härnösand. På herrgården bodde fram till sin död 1956 Anna Hwass, som var en mycket musikalisk person och skrev egna sånger. Herrgården kom sedan att ägas av Kempestiftelsen, som önskade att ställa den till förfogande för musikutbildning.
1976 blir Härnösands folkhögskola huvudman för musikutbildningen, och 1981 flyttar man in i de nuvarande lokalerna.

Det rätta namnet är ”Kapellsbergs musiklinje vid Härnösands folkhögskola”, men de flesta säger nog fortfarande ”Kapellsbergs musikskola”, eller bara ”Kapellsberg”. Och eftersom kärt barn har många namn säger många lite kärleksfullt också ”Kapells”.

1976 startas på skolan en musikhandledarutbildning. Den klassiska skolningen är än idag kärnan i skolans verksamhet, även om den har breddats betydligt, och har numera plats för musikskapande av alla slag, jazz, folkmusik, kyrkomusik, pop och rock.

50-årsjubileet firades med stor musikfestival i dagarna tre. På fredag var det jubileumshögtid på folkhögskolan med musik och invigning av Röjås-salen, som är alltså skolans nyrenoverade aula. För er som inte vet: Röjås Jonas var violinist, spelman, musikpedagog, och faktiskt Kapellsbergs musikskolans förste föreståndare.
Lördagen inleddes med en lunchkonsert på Sankt Petri Logen, som var samtidigt en hyllning till den nyligen avlidne operastjärnan Ingvar Wixell. Senare var det stor festkonsert på Teatern. Festivalen avslutades på söndagen med en musikgudstjänst på Missionskyrkan och en promenadkonsert i Brännaborg.

Musikfestivalen höjdpunkt var utan tvekan festkonserten på lördagen. Nordiska kammarorkestern spelade under ledning av Miguel Ramos, elev på Kapellsberg årgång 1987. Samtliga solister var tidigare studenter vid skolan. Men även de nuvarande eleverna fick chansen att medverka, i form av kör.

Kvällen leddes, med både humor och kunskap av två föreståndare, den avgående Peter Lyne, och den tillträdande Helen Lundquist-Dahlén. För Helen var det lite av en tjuvstart då hon egentligen inte tillträder förrän den första december.

Programmet var digert, med stor bredd, och innehöll både instrumentalverk och operaarior. Det mesta förstås klassiskt, Strauss, Mozart, Chopin, Tjajkovskij, Hayden, Berlioz, Poulenc, men också ett helt nyskrivet verk av Peter Lyne, som hade sitt uruppförande under konserten. Delar av verket är inspirerade av Anna Hwass romanser. Så knöts ihop det förflutna med nuet, med en tydlig angivelse av riktning mot framtiden. Ett värdigt avsked för en omåttligt populär föreståndare.