Människans komplexitet och förundran över tillvaron

 

Marigold och Rose
Louise Glück
Övers: Jonas Brun
Rámus.

Efter 15 diktsamlingar och ett Nobelpris har Louise Glück släppt sin första prosabok. Det är en kort berättelse om tvillingarna Marigolds och Roses första år i livet. Kort, skenbart enkelt och synnerligen säreget.

På ett sätt är det en ”poetisk” bok. Inte i den triviala, vanliga betydelsen, utan genom den komprimerade formen och det förtätade uttrycket.

Jag tycker mig kunna urskilja två möjliga läsningar. Tvillingarna är mycket olika, den ena är social och utåtriktad, den andra eftertänksam och introvert. Glück kanske vill lyfta fram människans sammansatta natur, hur våra olika sidor kompletterar varandra.

Läser mig till att rosor som odlas i samma jord riskerar att angripas av skademaskar, men det kan motverkas genom att plantera marigoldblommor (mer kända under namnet tagetes) i närheten.

Vad sägs om den metaforen?

En annan möjlig läsning är att skildra en nyfödds förundran över vår underliga värld. Det är genom de enkla, ”barnsliga” frågorna som tillvarons logiska kullerbyttor och samhällets tillkortakommanden kan bli synliga och lyftas fram i en skarp relief.

De två läsningarna utesluter givetvis inte varandra.

Tvillingarna är en sympatisk bekantskap som man gärna återvänder till och läser om, gärna flera gånger.

Skönt också med en bok som inte behöver tusen sidor för att berätta något av intresse. Därför blir det också en kort recension.

The American Dream revisited

Mörkret som faller
Willy Vlautin
Övers: Andreas Vesterlund
Bakhåll

Den amerikanska drömmen, ”The American Dream”, betyder på ett ungefär att alla oavsett bakgrund kan bli framgångsrika. Drömmen uppfattas förstås olika av olika personer, men allt som oftast betyder det att kunna bli rik och uppnå hög samhällsstatus ”med sina två händer och med början från ingenting”.

Det har blivit alltmer uppenbart för många att drömmen är blott en dröm och den kommer aldrig bli verklighet för dem. Det som lever kvar av ”The American Dream” är hoppet om en egen bostad. Där finns intressant nog en klar likhet med det svenska folkhemmet, HSB var en gången i tiden skapat för att tillförsäkra arbetande människor bra och billiga bostäder.

Det gick som bekant så där. Både i Sverige och i USA. Och på alla andra håll. Gentrifiering, fastighetsspekulation och bostadsbrist har förvandlat den egna bostaden från en plats att leva på till ett spekulationsobjekt. En vanvettig spekulationsspiral har gjort det så gott som omöjligt för låginkomsttagare att äga sin bostad, de som får förmånen att nådigt beviljas kredit förblir skuldsatta för resten av sina liv.

Men Lynette, Willy Vlautins klassiska antihjälte, förlorar inte hoppet. Hon växer upp i en trasig familj, hos Vlautin är det närmast att betrakta som standard, hon strular till det tidigt i sitt liv, andra strular till det ännu mer för henne, och även om hon reser sig och kommer på fötter igen – i alla fall delvis – kan hon inte förmå sig till att släppa tanken på hur värdelös hon är, att allting ändå är hennes eget fel.

Men hon kämpar på, med två jobb, numera vanligt bland amerikanskt prekariat, en del har både tre och fyra anställningar utan att det räcker till för ett drägligt liv. Än mindre till ett eget hus. Och då får man ta till mer obskyra inkomstkällor.

Om det frestar på? Ja, mycket.

Och när det ser ut att totalt gå i stöpet drar hon i gång en desperat jakt på pengar i ett slags osannolikt äventyrlig Golgatavandring genom ett regnigt och kallt Portland, där avstånden mellan eleganta rikemanskvarter och sjabbiga slumområden kan räknas i ljusår.

Det går så klart inte helt bra, men faktiskt inte alldeles åt skogen heller. Vlautin lämnar en liten öppning, en tunn glipa av hopp, och vi håller tummarna för Lynette.

Foto:  By Larry D. Moore, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=74247411

Liksom andra av Vlautins romaner är ”Mörkret som faller” skriven i den hårdkokta realismens skola, och läsaren besparas inga detaljer, det är fult och skitigt, och luktar illa. Författaren är obrottsligt lojal med sina antihjältar, även i deras svagaste stunder, och missar aldrig chansen att i poetiska ordalag framhåller deras skönhet och styrka.

Onödigt bara med avslutningens flammande tal i bästa socialrealistiska anda, och som inte heller är Hollywood främmande, vi begriper ändå att den amerikanska drömmen ”är bara en massa gubbar som tar vad de vill ha och rättfärdigar det så gott de kan för att kunna gå upp nästa morgon och ta ännu mer/../ medan alla andra bara försöker att betala av kreditkorten eller studielånen eller försöker få tillräckligt med timmar på jobbet för att inte behöva skaffa ett jobb till.”

Willy Vlautin är en Jack London för vår tid

"barn som förlorat rätten till en barndom"

De förlorade barnen – ett arkiv
Valeria Luiselli
Övers: Niclas Nilsson
Rámus.

Valeria Luiselli är en av de klarast lysande stjärnorna på den amerikanska litteraturhimlen under de senaste tio åren. Hennes två tidigare böcker på svenska ”De tyngdlösa” och ”Historien om mina tänder” är båda flyhänt skrivna, med ett underliggande allvar, men kändes ganska lättviktiga. Hennes senaste roman ”De förlorade barnen” är däremot av en helt annan kaliber.

Romanens bärande tema är sveket mot barnen. Det byggs upp längs med två parallella spår. Ett utspelar sig i nutiden, och skildrar ensamkommande flyktingbarn. Ofta är de väg till sina föräldrar eller släktingar som redan befinner sig i USA. Med hjälp av mer eller mindre hederliga – oftast mindre – smugglare tar de sig på strapatsrika vägar illegalt in i landet, under resans gång blir de bestulna, misshandlade, utnyttjade, många av dem överlever inte utan blir kvar utan grav i öknen.

De som har turen att komma fram, blir ofta fängslade och deporterade tillbaka till misären, ensamheten, och utsattheten i något av de centralamerikanska länder som de kommer från.

Även om Luiselli skriver om USA kunde handlingen lika gärna utspela sig någonstans i Europa, också i Sverige.

Det andra spåret tar upp utrotningen av Amerikas ursprungsbefolkning, som inte heller skonade barnen, och som lever kvar i oklara berättelser, liksom i naturens kvardröjande ekon.

Det är en tragisk historia om det förflutna, men som Luiselli skriver: ”/../ ju mer jag lyssnar till historierna han berättar om det här landets förflutna, desto mer tycks det som om han pratar om nuet.”

Det kan man nog dessvärre säga om det här landet också.

Dessa två samhällsfenomen är tänkta att utgöra fonden till en skildring av sveket mot barnen i den moderna västerländska familjen, med splittring och skilsmässor, men just den delen är inte särskilt övertygande.

Det är berättelsen om flyktingbarnen som berör mest. Huvudpersonerna föredrar att tala om ”förlorade barn” - därav romanens titel – med betydelsen ”De är barn som förlorat rätten till en barndom.”

Och i vissa fall till och med rätten att leva, tvingas man att tillägga.

Genom ett skickligt grepp låter Luiselli romanens vuxna huvudpersoner att identifiera sig med de utsatta migranterna då deras egna barn kommer på avvägar.

Och när de återförenas får bokens mörka stämning ändå en ljus accent – vi hör alla samman, hela världen är vår gemensamma plats.

Språket är inte bara skimrande vackert och flyter fram som en underjordisk källa, det är också kongenialt uppfordrande och obarmhärtigt avslöjande.

En viktig och angelägen roman, skrämmande aktuell.

Skriet från avgrunden

I år är det 100 år sedan Jack London gick bort. Hans litterära berömmelse grundar sig på hans vildmarksromaner, men han var framför allt en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke.

Jag slukade Londons vildmarksromaner i tidiga tonåren, men minns så gott som ingenting av dem, mer än att det handlar om hundar i exotiska vintriga miljöer. Däremot har flera av hans politiskt färgade noveller gjort bestående intryck som jag bär med mig än idag. Det gäller i ännu högre grad hans delvis självbiografiska roman Martin Eden, ett verk som jag inte tvekar att ställa jämsides med arbetarlitteraturens klassiker som Gorkijs självbiografiska trilogi eller Andersen Nexøs Pelle Erövraren.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.

Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han 30 dagar i fängelse för lösdriveri.

Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda och saknar inte en social dimension, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.

Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och kamp för arbetarnas rättigheter som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga och akademiska liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att med ett vilt tjut ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Läsvärda är också hans noveller från Hawaii, präglade av mänskligt djup och en klar antirasistisk tendens.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.

Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.

Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.

Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses ha influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.

Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig.

Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. Borgarklassens fina manér och bildade förfining är blott en fasad bakom vilken döljer sig intellektuell tomhet och sociala fördomar, medan den enkle sjömannen, fri från förutfattade meningar och stereotyper är mycket mer skarpsinnig och självständig i sin bedömning av konst, politik och filosofi.

I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal, den 22 november 1916.

En liten roman om stora frågor

Arons bok

Jim Shepard

Övers: Boo Cassel

Brombergs

Alla liv är lika mycket värda, men en del är mer värda. I rapporter från krigsskådeplatser och terrordåd understryks det med upprört tonfall att bland de dödade fanns barn, kvinnor och gamla. Precis som om det var åtminstone lite OK att döda vuxna män. Värsta anses det att döda barn.

Och vad är det som dödas då? Oskulden? Framtiden? Eller finns här en rättviseaspekt som menar att barn har svårare att värja sig mot krigets ohyggligheter?

Barn som far illa upprör och berör, och deras utsatthet ger en större skärpa och tydlighet åt våldets oförsonliga grymhet.

Aron i Jim Shepards roman är tio år gammal när han hamnar i Warszawas getto. Här blir situationen snabbt outhärdlig för de hundratusentals judar som trängs ihop på en minimal yta under förnedrande former och svåra umbäranden. Epidemier rasar och skördar ständigt nya offer, människor riskerar att bli godtyckligt dödade när som helst, men värst av allt är hungern.

Rivaliserande ungdomsgäng drar runt i gettot och ägnar sig åt stölder och smuggel. Våld hotar från alla håll. Från tyskarna, från polska utpressare som lurar utanför gettots murar, från den judiska ordningspolisen, från andra gäng. Oftast slutar det med misshandel men ett människoliv är inte värt mycket och döden är ständigt närvarande.

Hur reagerar en tioåring när hans vän blir kallblodigt skjuten för en säck rovor?

Vuxenvärlden är splittrad och ambivalent. Föräldrar oroar sig för barnen, men än större bekymmer är hungern och hotet om svältdöd. Normlösheten och apatin tilltar och sprider sig i allt vidare kretsar.

Amerikanen Jim Shepard har gjort sig ett namn som författare till romaner med historiska motiv som bygger på minutiös research. I Arons bok har han gjort sin läxa med den äran, så mycket mer imponerande då han tydligen inte läser polska. Hans skildring av gettobarnens skoningslösa tillvaro är mästerligt levande.

Och det är ingen tvekan att hans fokusering på barnen förmår att skapa en bild av gettolivet som är skarp som en glasskärva.

Hur än komplicerade relationer mellan barn och föräldrar kunde te sig fanns det ett öde som var än värre för barnen och det var att bli ensam kvar. Romanens Aron råkar ut för just det, mamman avlider i tyfus, pappan och äldre bröder tas ut till tvångsarbete och kommer aldrig tillbaka. Aron driver omkring hemlös, hungrig, och förnedrad. Tills han träffar Janusz Korczak och får plats på hans barnhem.

Janusz Korczak var barnläkare och världsberömd pedagog. Hans idéer om barnuppfostran bygger på kärlek, respekt och demokrati och är i allra högsta grad gällande än idag. Han drev flera hem för föräldralösa barn före kriget och fortsatte med det i gettot. Korczaks hem var en oas av humanism mitt i det nazistiska vansinnets öken. Man fortsatte att tillämpa de demokratiska principerna med barnens fulla deltagande, det spelades musik och teater, det fanns en kör. Korczak lyckades också att hålla den värsta hungern borta genom att oförtröttligt vädja och tigga om hjälp för barnen.

Trots upprepade förslag att lämna gettot valde han att stanna hos sina barn, och tillsammans med dem deporterades han i augusti 1942 till Treblinka där alla gasades direkt efter ankomst. Barnhemmets marsch genom gettot på väg till Umschlagplatz varifrån tågen avgick har blivit emblematisk för Korczaks hela gärning. Den är också starkt skildrar i Shepards roman.

Den delen av romanen bygger i stor utsträckning på Korczaks egen dagbok, med autentiska citat och repliker. Dagboken är för övrigt INTE översatt till svenska, vilket får betraktas som en veritabel kulturskandal.

Avsnitten om Korczak är dessvärre litterärt svagare än resten av romanen. Gestaltningen förlorar liv och det känns mest som om författaren använder romanen som en förevändning för att skriva om Korczak.

Inte desto mindre är Arons bok en liten roman om stora frågor, lika angelägen som aktuell.

Om amerikansk identitet ur Newarks perspektiv

Philip Roth räknas som en av de mest inflytelserika amerikanska författarna under 1900-talet. Han har skrivit ett 30-tal romaner, och fått i stort sett alla litterära utmärkelser som går att få: National Book Award, Pulitzer, PEN/Faulkner, MAN Booker, med flera. Utom Nobelpriset, och 82 år fyllda lär han aldrig få det heller.

Han debuterade 1959 med "Farväl, Columbus" 1959 (svensk översättning 1963). Den innehåller en kortroman och fem berättelser, handlingen är förlagd till Roths födelsestad Newark i New Jersey, något som återkommer regelbundet i de flesta av hans senare romaner, och även tematiskt pekar debuten ut den ämnesinriktning som Roths författarskap kom att ägna sig åt.

Det är konflikten som uppstår i konfrontationen mellan den emanciperade invandraren och Den Amerikanska Drömmen. Roth skildrar insiktsfullt och empatiskt men samtidigt kritiskt med en satirisk knorr processen när invandrare, eller rättare sagt deras barn och barnbarn, frigör sig från den tidigare gruppidentiteten och hamnar i individualismens hemlöshet.

Roth är dessutom en radikal författare, och det finns alltid ett tydligt klassperspektiv i hans litterära verk.

Miljön är Newarks judiska kvarter, och det är typiskt för Roths hela författarskap, han utgår från det nära och välbekanta för att skildra något mycket större, genom den judiska gruppens prisma belyser han hela det amerikanska samhället med alla dess motsättningar.

På ett sätt är Philip Roth en mycket judisk författare, och han har alltid varit mycket kontroversiell i det amerikansk-judiska samhället, och anklagats för antisemitism och att vara ”självhatande”, men han är paradoxalt nog också den mest amerikanska författaren, åtminstone under 1900-talet.

Politiken är ständigt närvarande i Roths romaner. Också i de böcker som är mer kända för sina råa sexskildringar, som i genombrottsromanen från 1969 "Portnoys besvär" (på svenska 1974), en bok som väckte mycket ont blod och var bannlyst på många bibliotek i USA, eller "Sabbaths teater" med dess karnevaliska cynism, finns satir över den amerikanska stormaktspatriotismen, och inte minst besvikelsen över hur idealen från New Deal-eran övergavs under efterkrigstiden.

Roth bästa böcker är enligt min mening hans mest explicit politiska, det är den så kallade ”American trilogy”, som sveper genom hela det amerikanska 1900-talets politiska motsättningar. "Gift med en kommunist" skildrar McCarthys häxjakter under 50-talet. "Amerikansk pastoral" tar upp 60-talets sociala oro och politiska kaos som kulminerar i Watergateskandalen.

"Skamfläcken" är min favorit i trilogin. Det är historien om en man som egentligen är afroamerikan men så pass ljushyllt att han framgångsrikt låtsas vara vit och judisk, i en riktigt elegant fanonsk vinkning. Inte ens hans egen familj känner till sanningen. Det slutar, inte helt oväntat, i katastrof, och huvudpersonen Coleman Silk blir pikant nog anklagad för rasism.

Det är en mästerlig skildring av rasismen i USA, nästan i klass med Faulkners bästa. Men också här knyter Roth an till sitt författarskaps dialektiska utgångspunkt i identitetsproblematiken. Coleman Silk skapar sin egen identitet, han tar saken i egna händer som det anstår en sann amerikansk hjälte, en self made man, men resultatet blir inte den utlovade framgången.

För Roth är identiteten inte något fast fixerat, den är föränderlig, och kanske finns det ingen alls. Han inte bara problematiserar identiteten som sådan, han ifrågasätter i förlängningen själva begreppet.

Inte utan en stor aktualitet för oss idag är romanen "Konspirationen mot Amerika". Det är en kontrafaktisk berättelse om hur flygarhjälten, tillika antisemiten och nazistsympatisören, Charles Lindbergh vinner presidentvalet 1940. Han sluter fred med Nazityskland, och påbörjar en rad diskriminerande åtgärder riktade mot judar.

Här finns inga marscherande stormtrupper, ingen Förintelse som hotar, apokalypsen är någon annanstans och angår inte oss. Här är det demokrati, fred, ordning och reda. Och en smygande känsla av utsatthet och rädsla.

2012 berättade Roth att han ska sluta skriva, och då han inte är någon kverulantisk grafoman ute efter PR utan en författare med integration finns det all anledning att ta hans beslut på allvar.

Hans senaste och tillika sista roman "Nemesis" utkom 2010 och finns nu i svensk översättning. Det är ett värdigt avsked av en stor författare. Vi är än en gång i Newarks judiska kvarter, året är 1944, och en polioepidemi bryter ut. Paniken sprider sig, man letar syndabockar, och i det hårt segregerade samhället pyr etniska motsättningar under ytan.

När huvudfiguren Bucky Cantor, en atletisk ung man som på grund av ett gravt synfel inte får ta värvning och kämpa mot nazismen, drabbas av förlamning kan han inte hantera krocken mellan sin olycka och sina plikt- och mansideal, och försmäktar resten av sitt liv i självvalt elände.

Han är maktlös mot tillfälligheternas spel, det är slumpen, ”det oförutseddas tyranni”, som styr våra liv. Det kan låta deprimerande fatalistiskt, men en alternativ tolkning är möjlig. Etnicitet, könsroller, sociala hierarkier är ingenting annat än konstruktioner som vi råkar hamna i utan egen förtjänst eller förskyllan. En annan värld är möjlig, och det skapar en frihetsdimension.

Philip Roth brukar med gillande citera Kafkas uttalande: ”Meningen med livet är att det tar slut.” Det gäller förmodligen meningen med författarskap också.

Han skildrar ett annat USA

Hört talas om Willy Vlautin? Tänkte väl det. Vlautin är en amerikansk författare utgiven på lilla Bakhåll förlag som har mycket ambitiös utgivning och knappt några resurser till marknadsföring.

   Att Vlautin publiceras på Bakhåll och inte på ett stort förlag som kanske också börjar på B är ingen tillfällighet. Hans hjältar är inga arkitekter bosatta på övre Manhattan som lider av existentiell ångest, inte heller unga författarförmågor från Brooklyn som upptäcker det konstnärliga skapandets innersta väsen. De är inte ens mäklare från New Jersey med potensproblem.

   Personerna i Vlautins romaner är snarare antihjältar. De befolkar det andra Amerika, fattig-USA, småstädernas avfolkningsbygder, de har hoppat av skolan, hankar sig fram på tillfälliga jobb, vet knappt vilka deras föräldrar är, de dricker öl från tidiga morgonen, med donuts som tilltugg, drygar ut dieten med snabbmat, de super för mycket, riskerar att bli utsatta för övergrepp, och saknar sjukförsäkring.

   USA har ingen arbetarlitteratur, mig veterligt är det bara Sverige som har det, men det finns en radikal tradition i det stora landet i väster av samhällsskildringar med ett nerifrånperspektiv. Vlautin som faktiskt har fått en del uppmärksamhet i hemlandet, brukar nämna John Steinbeck, Raymond Carver och William Kennedy som sina viktigaste litterära inspirationskällor.

   Själv blev jag tipsad om Vlautin av en bekant som har deckarförfattaren George Pelecanos som sin favorit.

   Willy Vlautin arbetar i en realistisk tradition, som utan överdrift kan kallas hårdkokt. I debutromanen *Motellivet* (2011, Övers: Mats Zetterberg) inleder han med att en fågel kraschar in genom fönstret i rummet på det motell där bröderna Frank och Jerry Lee har sitt hem, samtidigt som den kraftigt berusade Frank kräks i en tröja som han plockar upp från golvet, medan Jerry Lee berättar om en dramatisk otursnatt, med en dödsolycka som kulmen.

   Det är brutalt och drastiskt, men inte fullt så spektakulärt som det kan låta. I Vlautins romaner händer inte så värst mycket egentligen, de är snarare vardagsskildringar, där livets triviala sidor får en energiladdning inte minst genom språket, vardagligt, rikt, med en spänstig dialog med absolut gehör.

   Detaljrikedomen är minutiös, men även om Vlautin inte besparar sina läsare något av livets mindre glamourösa sidor, dömer han aldrig sina personer, utan förmår att framställa dem i en försonande komplexitet. Det är inte utan att det rent av kan finnas ett stråk av ett romantiskt skimmer över dessa samhällets olycksbarn.

   Småaktig elakhet varvas med vanlig hygglighet, och det finns alltid en öppning med antydan om ett bättre imorgon, trots allt.

   Det är en humanism som är befriande ren från sexism. Miljön är så gott som helt vit, även om i romanen *Norrut* (2012, Övers: Mats Zetterberg) konfronteras läsaren med aggressiv rasism och främlingsfientlighet.

Berättargreppen skiftar från jag-perspektiv som i *Motellivet* och *Lean on Pete* (2013, Övers: Mats Zetterberg och Martin Uggla), till en allvetande berättare som i *Norrut*.

   I den senaste romanen *De fria* (2014, Övers: Martin Uggla) kopplar Vlautin ett mer sofistikerat grepp med tre distinkta berättarröster, som vävs samman på ett skickligt sätt. De som talar är Freddie som sliter med flera olika jobb, utan att ändå få ihop ekonomin, Leroy som kommit hem skadad och traumatiserad från kriget i Irak, och Pauline som arbetar som sjuksköterska på det sjukhus där Leroy ligger i koma efter ett självmordsförsök.

   Det finns ett fjärde spår också, och det är Leroys febriga fantasier med dystopiska bilder av ett fascistiskt USA, där medborgargarden som kallar sig ”De fria” jagar och dödar alla dem som ”har märket”.

   Allt handlar om att vara fri, men ingen är det.

   *De fria* är en lysande samtidsskildring av ett underklass-USA, samtidigt som den är en illusionslös uppgörelse med fundamentala amerikanska ideologimyter.

   Willy Vlautin är en Jack London för vår tid.

Mellan Marx och Spencer

Idag är det Jack Londons födelsedag. Grattis!
En liten presentation:

Han är mest känd som författare av vildmarksromaner, Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke. Men Jack London var lika mycket, om inte mer, en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Denna sida av hans författarskap och verksamhet är ingen hemlighet, men det är svårt att bli kvitt intrycket att den ganska medvetet tonas ner, och att också utgivningen av hans böcker koncentreras till vildmarksromanerna och berättelserna, medan den mer socialt inriktade litteraturen behandlas mer styvmoderligt, eller inte alls. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att se kulturindustrins ideologiska slagsida. Att sedan vänstern har frånhänt sig sina media och förlag gör inte saken bättre.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.
Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han faktiskt 30 dagar i fängelse för lösdriveri.
Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.
Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och dylikt. Och de som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.
Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.
Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.
Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses har influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.

Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig. Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. I likhet med London är Martin Eden fascinerad av Herbert Spencers filosofi, men olikt honom förkastar han socialismen. I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.
Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal.

 

Omläsning moderna klassiker 2

ROMAN
Giovannis rum
James Baldwin
Övers: Martin Rogberg
Ruin, 2011

Amerikanen James Baldwin är en av USA:s viktigaste svarta berättare. Han var ”fel” för de flesta i sitt hemland i nästan alla avseenden. Förutom att han var svart, var han också människorättsaktivist, pacifist, socialist och homosexuell. Hans romaner tar tabubelagda ämnen, han var kontroversiell och hamnade ofta i konflikt med olika grupper i samhället.

”Giovannis rum” är inget undantag. När boken kom ut 1956 väckte den mycket staka reaktioner, inte minst på grund av de öppet skildrade homosexuella relationerna.
Romanens huvudperson David är en av dessa amerikaner som driver planlöst omkring i Europa, försörjda av ärvda pengar eller föräldrarnas generösa bidrag, i jakt på någonting, oklart vad, inte minst för dem själva.

David är oförmögen att ta ansvar för sitt liv, och när han slits mellan sina innersta önskningar och drifter och samhällets krav och värderingar väljer han alltid minsta motståndets lag. Hans oförmåga att fatta beslut och ta ställning krossar människor i hans väg.

”Giovannis rum” är en psykologisk thriller som insiktsfullt och djuplodande skildrar konflikten mellan individ och samhälle, mellan begär och konventioner. Romanen är uppbyggt som ett ödesdrama, läsaren vet från början vad som kommer att hända, men det är det psykologiska spelet på vägen dit som är i fokus. Det finns ingen nåd, och man kan inte fly ifrån sig själv.

Enligt förlaget har översättningen för denna nyupplaga ”varsamt moderniserats”. Flera gånger tycker jag nog att det var alltför varsamt, här finns mycket ålderdomligheter, och texten skulle vinna på om de rensades bort med mer bestämd hand.