Lokalproducerad musik firade Sollefteås 100 år

Sollefteå fyller i år hundra. Firandet inleddes på nyårsafton med ett pampigt fyrverkeri, och jubileumsårets andra evenemang var en galakonsert på Hullsta under Trettonhelgen. Det blev en sprudlande fest i musikalisk kulturrikedom.

Tanken bakom konserten var genial i all sin enkelhet. Nordiska kammarorkestern – den klassiska musikens stomme i länet – på scen och framför den solister med Sollefteåanknytning.

Lokalproducerat är inte bara miljövänligt, det brukar också vara den bästa kvalitén.

Och nog var det nivå som nådde högt ovanför Sollefteås höga kuster. Ribban sattes redan av Sara Sandström Korp, en sopran med rötter i Multrå, och en fantastisk röst som kombineras med lika mycket charm och utstrålning.

Hon sekunderades av sin syster Anna, också hon sopran, välkänd för Sollefteåpubliken med sin imponerande värme och allvar i stämman. Tillsammans bjöd de på en sublim vokal skönhet i Blomsterduetten ur Lacmé.

Kvällen gick mycket i syskonens tecken. Familjen Fröst mönstrade inte mindre än tre bröder, violinisten Johan, Göran vid flygeln och världsartisten Martin med sin klarinett.

Helt allena, utan några syskon, uppträdde Ulrika Bodén, ursprungligen från Helgum. Hon sjöng två psalmer på dialekt i Nicke Sjödins kongeniala översättningar till ångermanländska. Hon förenar på ett oemotståndligt sätt dialektens uppkäftiga trotsighet med psalmens frikyrkliga stridbarhet och folkvisans välljudande enkelhet.

Mitt under konserten genomförde konferencieren Jacke Sjödin en liten kupp då han lät meddela att Ulrika har tilldelats årets Nicke Sjödin-stipendium. Det delades ut på plats och ställe av mamma Hervor.

Nordiska kammarorkestern leddes för kvällen av Alexander Hanson, nyss hemkommen från Wien. Han dirigerade distinkt och med en självklar auktoritet genom Strauss den yngre, operaarior av Puccini, Delibes och Rossini, Hugo Alvén och Sjostakovitj, med mera.

Inte utan en viss antydan till teatralisk yvighet.

En som definitivt inte drar sig för det teatraliska är Martin Fröst. Under andra akten efter pausen tog han över ledning för orkestern och dirigerade med den äran ouvertyren till Mozarts Figaros bröllop.

Sedan tog han fram sin klarinett, och tillsammans med Nordiska kammarorkestern lekte han fram en egen Rhapsody in Clarinet. Med musikalisk virtuositet och sceniskt artisteri framförde de en blandning av klezmer, Brahms och Artie Shaw.

Och det hängde ihop alldeles utmärkt. Inte nog med det, med Martins lågmälda berättelse om musikens ursprung och utveckling kom denna osannolika mix att framhäva musiken som humanismens Höga visa.

Martin var iklädd en skogsvaktargrön kostym, i kontrast till alla andra herrar skräddade i svart, och han såg ut som Robin Hood. Som tar det bästa av musiken och delar ut till oss alla.

Jacke Sjödin roade publiken med sina humoristiskt tafatta försök att skriva en hyllningssång till Sollefteå. Inte lätt att rimma på ett ord med fyra stavelser. Tills han förstås kom på det. Det är fyra stavelser också i New York, New York!

Tillsammans med solisterna och orkestern tog de i ända från tårna och sången bar mäktigt förbi Långsele, Forsmo och Näsåker, ända bort till Ramsele och Junsele.

Kanske ännu längre.

Foto: Robbin Norgren

Faurés Requiem i Sollefteå

Memento mori! Allhelgonahelgen är en tid att minnas de döda. Och påminnas om vår dödlighet. På söndag kväll bjöds det på Requiem av Gabriel Fauré i Sollefteå kyrka.

Requiem är ju en dödsmässa. Fauré tillhör den franska romantikens slutskede, och hans Requiem är ett särpräglat verk där sorgen ger vika för en rädsla för en straffande Gud och helvetets hemska kval, men också öppnar för själens befrielse och dess utsikter till himmelska fröjder.

Musiken pendlar mellan ljus och mörker, det överväldigande och det stämningsfulla, det mäktiga och det nyansrika.

Det var Sollefteå Vokalensemble under ledning av Mika Lidén som stod för framförandet.

Helena Holmlund spelade orgel. Trots sin ungdom är hon redan en mycket erfaren organist med ett sällsynt brett register i sitt spel, hon förmår verkligen att ta vara på instrumentets hela tonpotential.

Kvällens solister var sopranen Anna Sandström och Daniel Åberg, baryton.

Anna är välkänd för Sollefteåpubliken och det blir en sångfest varje gång hon uppträder på hemmaplan. Än en gång imponerade hon med fantastisk värme och allvar i stämma. Den lätthet med vilken hon drillar fram både höga och låga toner upphör aldrig att förvåna. Och hennes register tycks bara bli vidare och djupare för varje gång jag hör henne sjunga.

Daniel Åberg, ursprungligen från Stockholm, men numera bosatt i Piteå, var också en trevlig bekantskap. Han har en varm och fyllig baryton, och sjunger med imponerande inlevelse.

En jättefin konsert, så kongenial med helgens högtid. Memento mori!