Veckan från hyllan 14

Det är påsk nu. För oss prosaiska människor betyder det helt enkelt en längre ledighet. För dem i anden upphöjda innebär det så mycket mer.

Först är det den judiska påsken. Den började någon gång i tisdags, lite oklart, det är nåt tjafs om solnedgång, och håller på sisådär nån vecka. Då ska man ha på bordet mat som ändå inte går att äta. Den symboliserar nämligen. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till mat som symbol.

Sen ska man läsa ur en konstig bok, där det inte går att fatta från vilket håll man ska läsa, vilket inte spelar så stor roll, för det går ändå inte att fatta innehållet heller.
Allt detta till minnet av uttåget ur Egypten. Själv blev jag fast i just Egypten förra året på grund av ett vulkan utbrott i en helt annan ände av världen. Det är så det moderna samhället fungerar (inte). Det började ganska bra med ett par dagar extra på plagan, och sedan lyxhotell i Aten. Sedan blev det värre, och hela resan urartade till en pina som får Moses och hans gäng att framstå som bekvämlighetsapostlar. Dessutom kom judarna fram till det förlovade landet, medan vi kom till Arlanda mitt i natten.

Inte tycker jag att det är nåt att fira.

Den kristna påsken firas till minne av Jesu död och återuppståndelse. Kopplingen till den judiska påsken är uppenbar, och inte för inte har påskhelgen genom århundraden traditionellt varit ett tillfälle för pogromer. Det sånt som kallas för "kristna värden".

Om man inte med det menar antisemitism i största allmänhet, liksom intolerans, förföljelse, folkmord och annat smått och gott som de kristna har ägnat sig åt genom åren.

Men påsken är framför allt försoningens och förlåtelsens högtid. Därför hoppas jag att bli förlåten för mina vanvördiga rader av både judar och kristna. Precis som vi alla förlåter våra vänner och fiender. Vi förlåter Alliansen och den obefintliga oppositionen, vi förlåter Barack Obama och Sarah Pallin, talibaner och amerikaner, Kaddafi och rebellerna, bombhögern och bombvänstern (nåja), kärnkraftsmotståndare och kärnkraftsanhängare...kanske inte de sistnämnda, men annars alla andra. Alla, alla.

För er som är intresserade av frågor om just Skuld och Försoning, och har en stund över under helgen rekommenderar jag gärna Leo Tolstoys "Uppståndelsen". En präktig tegelsten med en massa folk som har många olika konstiga namn men ändå är samma person, och där huvudpersonen är en "furst". Det måste ha funnits en förfärlig massa furstar i Ryssland en gång i tiden.

Tolstoys roman är i alla fall en mäktig berättelse om en människa som vågar ompröva sig själv och ta konsekvenser av det han tror är rätt och riktigt, även om priset är högt. Det är kristendom när den är som bäst, Bergspredikan i praktiken.

Mer om gamle Leo en annan gång, när mina ögon är i bättre skick.

Lycklig Pesach, Glad Påsk och allt annat trevligt önskas alla läsare.