Veckan från hyllan 14

Det är påsk nu. För oss prosaiska människor betyder det helt enkelt en längre ledighet. För dem i anden upphöjda innebär det så mycket mer.

Först är det den judiska påsken. Den började någon gång i tisdags, lite oklart, det är nåt tjafs om solnedgång, och håller på sisådär nån vecka. Då ska man ha på bordet mat som ändå inte går att äta. Den symboliserar nämligen. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till mat som symbol.

Sen ska man läsa ur en konstig bok, där det inte går att fatta från vilket håll man ska läsa, vilket inte spelar så stor roll, för det går ändå inte att fatta innehållet heller.
Allt detta till minnet av uttåget ur Egypten. Själv blev jag fast i just Egypten förra året på grund av ett vulkan utbrott i en helt annan ände av världen. Det är så det moderna samhället fungerar (inte). Det började ganska bra med ett par dagar extra på plagan, och sedan lyxhotell i Aten. Sedan blev det värre, och hela resan urartade till en pina som får Moses och hans gäng att framstå som bekvämlighetsapostlar. Dessutom kom judarna fram till det förlovade landet, medan vi kom till Arlanda mitt i natten.

Inte tycker jag att det är nåt att fira.

Den kristna påsken firas till minne av Jesu död och återuppståndelse. Kopplingen till den judiska påsken är uppenbar, och inte för inte har påskhelgen genom århundraden traditionellt varit ett tillfälle för pogromer. Det sånt som kallas för "kristna värden".

Om man inte med det menar antisemitism i största allmänhet, liksom intolerans, förföljelse, folkmord och annat smått och gott som de kristna har ägnat sig åt genom åren.

Men påsken är framför allt försoningens och förlåtelsens högtid. Därför hoppas jag att bli förlåten för mina vanvördiga rader av både judar och kristna. Precis som vi alla förlåter våra vänner och fiender. Vi förlåter Alliansen och den obefintliga oppositionen, vi förlåter Barack Obama och Sarah Pallin, talibaner och amerikaner, Kaddafi och rebellerna, bombhögern och bombvänstern (nåja), kärnkraftsmotståndare och kärnkraftsanhängare...kanske inte de sistnämnda, men annars alla andra. Alla, alla.

För er som är intresserade av frågor om just Skuld och Försoning, och har en stund över under helgen rekommenderar jag gärna Leo Tolstoys "Uppståndelsen". En präktig tegelsten med en massa folk som har många olika konstiga namn men ändå är samma person, och där huvudpersonen är en "furst". Det måste ha funnits en förfärlig massa furstar i Ryssland en gång i tiden.

Tolstoys roman är i alla fall en mäktig berättelse om en människa som vågar ompröva sig själv och ta konsekvenser av det han tror är rätt och riktigt, även om priset är högt. Det är kristendom när den är som bäst, Bergspredikan i praktiken.

Mer om gamle Leo en annan gång, när mina ögon är i bättre skick.

Lycklig Pesach, Glad Påsk och allt annat trevligt önskas alla läsare.

Veckan från hyllan 13

Finansministern strålar av lycka och självgodhet, ekonomin går som tåget (hoppsan!?) och det bästa är att arbetslösheten väntas sjunka. Det talas om en ljusnande arbetsmarknad. Hurra! Nu är Sverige världsbäst igen.

I själva verket handlar det om en ofattbar cynism och propagandistiska dimridåer som får de gamla sovjetiska politrukerna att framstå som en bunt beskedliga amatörer. Arbetslösheten är uppe i nästan tvåsiffrigt, det är närmare 400 000 människor som är utan jobb, ungdomsarbetslösheten är permanent, långtidsarbetslösheten ökar, förtidspensionärer under 30 blir allt fler, samtidigt som utbetalningar av socialbidrag (det finns en eufemism för det också, vad det nu heter) skenar, liksom barnfattigdomen, och antalet vräkta växer också.
Detta kallas för framgångsrik ekonomi. Hmmm. När arbetslösheten på Göran Perssons tid år 2006 låg på sex procent kallades det för "massarbetslöshet". Nu suggererar vår finansminister livligt påhejad av så kallade politiska kommentatorer att fem procent är nära "full sysselsättning". Avståndet är tydligen försumbart.

Och är det någon som minns hur Alliansens företrädare med autistisk envishet upprepade mellan sammanbitna tänder: "en miljon i utanförskap"? Ingen som talar om utanförskap idag inte. Och vart tog den där miljonen vägen?

Anders Borg med vänner är dock inte helt främmande för problemet och de är inte sämre människor och dummare politiker än att de presenterar lösningar. Hela grejen är ju att det inte lönar sig tillräckligt att arbeta, och då blir människor lata och föredrar att leva på bidrag. Då sänker vi skatten för dem som har jobb, och då får de en massa kulor mer, och då kommer latmaskarna fatta läget och ta sig samman och söka jobb. Enkelt, va?

En del är tyvärr så hopplösa och fast i bidragsträsket att det inte ens räcker att locka med mer i plånboken. Då har vi minsann andra åtgärder! Jobbcoacher, bara en sån sak. Och räcker inte det heller kan man alltid köra patrasket genom en rejäl förnedringsprocess i fas tre.

Sedan väntar "välfärdsjobb". Inte helt oväntat har de mycket lite med välfärd att göra, i alla fall för dem som ska utföra jobben. Det handlar om att jobba gratis som "motprestation" för det stöd som man uppbär (där kom eufemismen för socialbidrag).

Det kallas att vänta på Godot. Uttrycket har gått in i språket, och det finns säkert till och med människor som inte vet att det är en pjäs av Beckett. Och visst är det en tillfällighet som ser ut som en tanke att i samma veva som vårbudgeten presenteras är det Becketts födelsedag. Som ett brev på posten (hoppsan igen!) kommer här en liten text skriven för fem år sedan till Becketts hundraårsdag:

För hundra år sedan, den 13 april 1906, föddes på Irland Samuel Beckett, en av 1900-talets mest inflytesrika och nydanande författare. Han fick en gedigen akademisk utbildning, och under sin studietid utmärkte han sig mest som idrottsman, framför allt inom cricket. I slutet av 1920-talet kom han till Paris, där han upptogs i kretsen kring James Joyce, som kom att utöva ett stort inflytande på honom. 1939 bosatte han sig permanent i Paris, "jag föredrar ett Frankrike i krig framför ett neutralt Irland", och de flesta av hans verk är skrivna på franska. Under ockupationen av Frankrike engagerar sig Beckett i motståndsrörelsen, erfarenheter som han senare alltid bagatelliserade.

Beckett mötte länge ingen förståelse hos förläggare för sina romaner och dikter. Framgångarna kommer först efter 1945, och det stora genombrottet får han 1952 med pjäsen "I väntan på Godot", han mest kända och spelade verk - i Sverige bland annat i en minnesvärd förställning på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg - och som blev till ett talesätt.

Två luffare, Vladimir och Estragon, väntar vid en öde landsväg under ett avlövat träd på Godot som aldrig kommer. De grälar, skämtar och förtvivlar i ett tragikomiskt spel med ord av poesi, drömmar och nonsens som ska uttrycka människans sökande efter mening i en obegriplig värld. Med ett minimalistiskt uttryck fångar Beckett som ingen annan den existentialistiska stämningen i efterkrigstidens Europa, och han kom att utöva ett stort inflytande på dramatiker -som Havel och Pinter, författare, men också inom andra konstarter.

1969 fick Beckett Nobelpriset. Han dog 1989, och är begravd på Montparnasse i Paris.

Veckan från hyllan 12

En kvinna fick rätt i reklamationsnämnden mot en kursgård utanför Härnösand. Hon deltog i en kurs i hawaiiansk tarmrening, och eftersom det inte fanns tillräckligt med toaletter var hon tvungen att uträtta sina behov ute i det fria inför andra människor.

Kvinnan krävde att få tillbaka 3 900 kronor av kursavgiften. Det kostar nämligen 7 800, alltså nästan åtta tusen spänn, att lära sig skita under åtta dagar. Samtidigt får man sig till livs kvasifilosofiskt snömos, som av någon outgrundlig anledning är hawaiiansk. Kanske att det är exotiskt, och förknippas med sol, avspändhet och allmän lycka.
Ett lavemang på apoteket kostar runt en femtiolapp. Dock ingår ej hawaiianskt dravel.
Eftersom kuren fungerade uppenbarligen, åtminstone att döma av kvinnans nöd, rekommenderar Allmänna reklamationsnämnden att hon får tillbaka tusen kronor.

Det är lätt att förfasa sig över att människor inte är riktigt kloka. Det är de väl inte heller. Men visst handlar det om mer än så. Många upplever säkert tomhet, söker efter något mer i sina liv, det finns en utbred dödsångest i våra samhällen, och dessutom krav på ungdomlighet, hälsa och styrka.

Tyska Juli Zeh har skrivit en roman om saken, nyligen publicerad på svenska, "Corpus Delicti" (Weyler: övers: Christine Bredenkamp). Annars kommer jag osökt att tänka på Mark Twain. Han har skrivit minst en berättelse om just hälsohysteri, som hos den store humoristen naturligtvis slutar i tragiskt förtida död. Om jag minns rätt.

Tyvärr kan jag för mitt liv inte hitta vad berättelsen heter, inte heller i vilken bok som den ingår. Enda lösningen för den intresserade läsaren är att ta sig an hela Twains produktion, en förvisso gigantisk, men ingalunda oangenäm, uppgift.

Och som Hemingway sa: "All amerikansk litteratur kommer från en enda bok av Mark Twain som heter Huckleberry Finns äventyr".

Veckan från hyllan 11

I början av veckan kunde vi läsa om en björn som anföll en pojke. Det var ren desinformation. I själva verket var det precis tvärtom. Björnen låg och sov när ett gäng pojkar kom åkandes på skidor där de definitivt inte borde.

Björnen väcktes, vilket man ska som bekant inte göra, och när en av pojkarna körde rakt över skallen på nallen, surnade hon till på riktigt, drog ner grabben i idet, bet honom, måttade in ett par rejäla slag och drog iväg från eländet.

Jag klandrar inte henne, jag skulle ta mig fan ha gjort likadant.
Tyvärr blev det tre små björnungar kvar i idet. Beslutet att vänta på björnmamman innan man gjorde något var väl klokt, chansen var säkert stor att hon skulle komma tillbaka. Men varför avlivades de små sedan, trots att Orsa björnpark var beredd att ta emot dem, och enligt flera experter skulle det vara möjligt att transportera dem fram till parken även om de var i dåligt skick? Luktar byråkratiskt själlöst krångel och tröghet lång väg. Synd på de små.

Hela händelsen får mig att tänka på "Djungelboken". Kiplings bok alltså, inte den filmatiserade Disneysmeten. Trots sin moraliserande ton förmedlar "Djungelboken" en bred kunskap om djurens värld, och en djup känsla av både respekt och förundran. Att människor framställs i tämligen ofördelaktigt dager är bara logiskt.

Kipling är annars mest känd som det brittiska imperiets främste skald och besjungare. Men visste ni att han också arbetade för den brittiska krigspropagandan under första världskriget?
Här en text i ämnet från 2005:

Rudyard Kipling var en man med många strängar på sin litterära lyra: sin tids mest läste engelske författare, imperiets hovskald, Nobelpristagare (1907), skapare av en de mest populära barnböckerna någonsin. Dessutom tycks han ha arbetat i den brittiska krigspropagandans tjänst under första världskriget. Det finns egentligen ingenting förvånande i det, många intellektuella har genom historien vässat sina pennor i maktens tjänst. Vad beträffar första världskriget läs gärna Svante Nordins "Filosofernas krig" (Nya Doxa 1998).

I Times Literary Supplement (13/1-2005) publicerades, tydligen för första gången, ett PM som Kipling har skrivit till lord Beaverbrook, chefen för informationsministeriet. Problemet som behandlas i skrivelsen är att de anställda i fabriker som tillverkar vapen, flygplan och andra krigsförnödenheter inte förstår användningen för och nyttan av det de producerar. "Okunnighet och misstänksamhet är ett bekymmer som utnyttjas." Lösningen är informationskampanjer främst med hjälp av filmer, och dessutom föreläsningar, helst av personer utan direkt regeringsanknytning.

Det som är lite anmärkningsvärt i Kiplings aktstycke är frånvaron av förslag till "upplysningsåtgärder" medelst det skriva ordet, något som borde falla sig naturligt för en författare. Det öppnar onekligen mycket intressanta perspektiv på vilka medier lämpar sig bäst för propaganda, och vilka som inbjuder till kritisk eftertanke.

Veckan från hyllan 10

Än en gång har västmakterna bestämt sig att bomba ett land till demokrati och välstånd. Enigheten är total, nu har vi både en bombhöger och en bombvänster, och alla är för. Det är precis som på Sovjets tid. " Förslaget antogs med acklamation och följdes av stormande applåder övergående i ovationer".

Och visst lät det bra med en "flygförbudszon". Men det har visat sig vara något helt annat än de flesta trodde, och det pågår helt enkelt ett fullskaligt krig från luften. Och precis som på Sovjets tid krackelerar enigheten, och avvikande röster börjar höras. Inte nödvändigtvis från Gaddafikramare, de som faktiskt var det, nämligen våra statsmän och kapitalister har efter en viss tvekan vänt kappan efter vinden, förmodligen i förhoppning om att kunna göra goda affärer med den nya regeringen.
På tal om vilket, vilka är rebellerna och vad står de för? Deras främsta talesman är en avhoppad minister från Gaddafis regering. Och vet ni vad han var minister för? Jo, justitieminister! J-u-s-t-i-t-i-e. Jag skämtar inte. Det är denne man som ska leda Libyen till humanitära framsteg, välstånd och demokrati.

Däremot börjar det bli allt mer uppenbart att det man absolut inte får säga ett ovedersägligt faktum: Gaddafi har ett visst stöd, like it or not.

Det börjar bli lika tydligt att de som har dragit ut i krig är inte ens överens om vem som leder insatsen, inte heller vilka mål man har. Det är djupt oroväckande, och risken är påtaglig att det kan leda till långt större blodspillan och lidande än vad det var tänkt att förhindra. I förlängningen är det vatten på den radikala islamismens kvarn. Nu igen. Lär de sig aldrig?

Vad som händer i ett land där utländska makter ska med hjälp av vapen genomföra samhällsförbättringar skildras initierat av den fransk-afghanske författaren Atiq Rahimi. Den 14 april kommer hans "Jord och aska" (Leopard förlag; övers: Kristina Ekelund) ut på svenska. Jag tjuvstartar med en recension redan nu enligt gammal fin TK-tradition:

Den afghanske författaren Atiq Rahimi blev känd för den svenska publiken med sin Goncourt-belönade roman "Tålamodets sten". Nu finns också hans debutroman tillgänglig på svenska. Det är "Jord och aska", senare filmatiserad och prisbelönad i Cannes. Rahimi lever sedan 1985 i Frankrike, efter att hans familj flydde landet efter den sovjetiska invasionen.
"Jord och aska" är skriven strax efter att talibanerna tog makten i Afghanistan. Handlingen utspelar sig visserligen under den sovjetiska ockupationen, men inbegriper tre generationer, och öppnar sig därmed mot både framtiden och det förflutna.

Rahimi har ett mycket säreget sätt att skriva, texten består av korta, abrupta meningar och stycken, med en ständigt undertryckt förtvivlan. Det är avbrutna meningar, antydningar och associationer som snärjer läsarens medvetande. Det är en stil som ligger tydligt den muntliga traditionen nära.

Romanen är skriven i andra person, med ett direkt tilltal till de agerande. Små betydelsefulla detaljer berättar om väsentligheter i skeendet runt om. Olika tidsplan flyter ihop, liksom dröm, mardröm och verklighet. Fram träder en gripande bild av ett land och ett folk i djup sorg.
Genom hela texter löper paralleller och referenser till en, eller möjligen flera, klassiska persiska litterära verk. Det kan vara svårt för den oinvigde västerländske läsaren att uppfatta alla hänsyftningar, jämförelser och metaforer. Men de djupa rötterna anas hela tiden, samtidigt som skönheten är uppenbar.

Veckan från hyllan 9

De japanska myndigheternas hantering av kärnkraftskatastrofen efter jordbävningen och tsunamin följer ett välkänt mönster. Först säger man att det är ingen fara, sedan att det är lite fara, och sedan att det är nog att ganska stor fara, för att slutligen konstatera att man inte vet hur stor faran egentligen är. Och rekommenderar folk att stanna inne och hålla fönster stängda, vilket är lika effektivt som rådet som gavs i den gamla fina svenska skriften "När kriget kommer", där man uppmanade folk som såg den typiska svampen efter en kärnexplosion att "söka skydd".
Det tar cirka två veckor för det radioaktiva nedfallet att nå Sverige, och vill det sig riktigt illa har vi snart svamp i skogen som ser ut som, ja, vad som helst, och självlysande älgar. Det har vi sett förut.

Våra kärnkraftsexperter försäkrar oss att något sådant inte kan inträffa här - det kan det ju aldrig - våra kärnkraftsverk är mycket säkrare, trots att de i Japan lär vara säkrast i världen. Just med tanke på jordbävningar!

Men här i Sverige har vi vidtagit alla åtgärder efter Harrisburg och Tjernobyl, problemet är bara att de katastrofer som måste konfronteras är varje gång helt nya, med helt andra utmaningar än de som redan har inträffat. Och konsekvenserna just i det här fallet när det gäller kärnkraft är inte bara fruktansvärda, utan också riskerar att stanna under oöverskådlig tid.

På tal om Harrisburg så är det totalt patetiskt att höra miljö- och näringsministrarna, som både råkar vara centerpartister. De vill undersöka, utreda, belysa, och börjar alltmer låta som Tage Danielsson i sannolikhetsmonologen. "För att bli av med kärnkraften, måste vi ha mer kärnkraft", "För att kunna säga nej, måste vi säga ja". Riktiga dialektiker de där. Med en hemsk dialekt. Usch.

Den amerikanske författaren Cormac McCarthy har i romanen "Vägen" (Bonniers; Övers:
Thomas Preis) på ett initierat och skrämmande sätt beskrivit ett landskap efter en förödande katastrof. Här följer en tidigare recension:

Världen har drabbats av en förödande katastrof. Landskapet är dött och öde, det är allmänt förfall, matbristen är akut, och kampen för tillvaron är inte längre en metafor utan en fasansfull verklighet. Vad händer med människorna i en sådan situation? Spricker civilisationens tunna fernissa, tar överlevnadsinstinkterna helt över, vår "sanna" natur kommer fram, och människan blir människans varg? För många, kanske de allra flesta, blir det så. Men för alla? Nej. Också i de mest utsatta situationer, i nödens och farans stund finns det utrymme för moralisk handling, en smula vanlig hygglig medmänsklighet, och känsla för rättvisa.
Frågan om människan är god eller ond kan besvaras på ett sätt som är lika banalt som det är djupsinnigt: hon är både och. Och, frestas man tillägga, vi bör alltid sträva efter att skapa omständigheter där vår natur - sann eller inte - inte sätt på svåra prov och ställs inför omöjliga val.
Nu är allt det här ingenting nytt. Det som lyfter "Vägen" är McCarthys gestaltningsförmåga. Och den mannen kan verkligen skriva! Språket är rikt, det är utmejslat precist och betydelsemättat i varje ord, samtidigt som det är fasansfullt i sin konkreta och avmätta saklighet. Det är en infernovandring som läsaren känner rent fysiskt ända in i själen.
Att McCarthy förmår trovärdigt lämna en öppning mot en strimma hopp är helt enkelt stort.

Veckan från hyllan 7

Den socialdemokratiska partikongressen närmar sig med stormsteg. Alla partiledarkandidater som har sagt nej, har nu sagt lite mindre nej, och situationen blir allt mer oviss. Det bästa rådet hittills kommer från förra kulturministern Bengt Göransson som anser på fullt allvar att ett socialdemokratiskt parti bör ledas av en...socialdemokrat.

Själv kan jag inte låta bli att rekommendera valberedning att läsa André Brinks självbiografiska "Skiljevägar".
Den sydafrikanske författaren André Brink är välkänd för den svenska publiken ända sedan 70-talet med ett flertal uppskattade romaner. Han har nu hunnit bli 75 år, och trots tidigare föresatser att aldrig skriva mina memoarer har han av framför allt dagens situation i Sydafrika känt sig tvungen att klargöra och förtydliga de gångna årens utveckling.

I "Skiljevägar" (Forum, övers: Britt Arenander) beskriver Brink en uppväxt i en boerfamilj i ett nationalistiskt och konservativt småstadssamhälle. Det är en idyll där våldet ständigt lurar under ytan och rasmotsättningar är hela tiden närvarande i bakgrunden, för att då och då tränga fram i förgrunden på ett otäckt och omskakande sätt.

Brink skildrar på ett fascinerande sätt hur människor är fångar i sin uppväxtmiljös värderingar och konventioner, och hur oförmögna vi kan vara att befria oss från de invanda fördomarnas barlast, även om vi intellektuellt kan genomskåda deras ihålighet.

Men också att det ändå är fullt möjligt, även om det kostar på. Brink själv är ett lysande exempel på det. Steg för steg kommer Brink till insikt, han debuterar 1958, och på 60-talet är han med och bildar författargruppen "Die Sestigers" (60-talisterna), där de första afrikaansspråkiga författare som kritiserade apartheid var verksamma. Brink skriver för övrigt både på engelska och på afrikaans.

Han upplever 1968 i Paris, och blir alltmer engagerad i kampen mot apartheid, vilket gör hans egen situation i hemlandet stundtals mycket prekär.
I memoarerna möter vi en lång rad betydelsefulla personligheter inom sydafrikansk politik och kultur. Glädjen när rasåtskillnadssystemet välts över ända är stor, men Brink hamnar snabbt i opposition till den nya makteliten, som han anser har svikit sina egna ideal.

Genomgående för hans litterära bana är avvägningen mellan det politiska och det konstnärliga. Det är ingen tvekan om att han har lyckats förena de två, och resultatet är en litteratur som verkar i världen, som betyder något, som berör. Brink har en stark tilltro till det skrivna ordet: "Och så länge vi har ordet kan vi nå fram till andra i en kedja av röster som aldrig kommer att tystas."
Det bästa är dock en kommentar han fäller efter att kampen för att avskaffa apartheid är vunnen och nu ska det nya samhället byggas upp.
"Nu har vi lyckas med det omöjliga. Vad som återstår är att klara av det möjliga".

Veckan från hyllan 6

I somras tillbringade jag en stipendievecka på det en aning speciella pensionatet Kiörningsgården i Nordingrå. Det fanns inget Internet på stället vilket passade mig alldeles utmärkt. En stor distraktion mindre. Det visade sig dessutom att min mobiltelefon hade ingen täckning där. Det passade mig egentligen hur fint som helst, och ändå blev jag en smula irriterad. Vi kanske gillar våra distraktioner?

För några dagar sedan kom jag hem från två veckors semester. Var långt borta, i det stora landet i väster (inte Norge!). Första veckan fungerade inte min mobiltelefon, "ingen näråtkomst", vilket jag fann irriterande, sedan helt plötsligt och utan någon rationell förklaring kom den bara igång. Vilket jag fann glädjande. Och ändå ville jag inte alls bli uppringd av vare sig vän eller främling, och hade inte en tanke på att kontakta någon. Jag hade inget som helst behov av att vara nåbar. Men det var bra med uppkoppling "ut ifall att".

Ut ifall att vaddå?! Det ständiga behov av att var kontaktbar och uppkopplad är rent sjukligt. Tekniska apparater förväntas underlätta livet, men det är frågan om inte de skapar lika många problem som de löser. Och i förlängningen finns frågan vem som har kontrollen, vi över tekniken eller den över oss?

Den tyske författaren Daniel Kehlmann låter mobiltelefonen vara en slags huvudperson i sin nya roman "Berömmelse" (Bonniers; övers: Lars W Freij). I nio till synes helt fristående historier, men som är förbundna på ett intrikat sätt genom personer och händelser, berättas om en verklighet som är verkligare än verklighet själv. Att vara borta är detsamma som att inte kunna komma åt internet, mobiltelefonens täckning kan vara helt livsavgörande (jojo!), och kan vårt liv plötsligt bli mycket intressantare av vi av misstag tilldelas någon annans telefonnummer?

Det är rappt berättat, det är klurigt och samtidigt inte så lite djuplodande. Här finns också intressanta sidospår om identiteter, sammanhang, globalisering, skapandets villkor och griniga författare.

På köpet får man dessutom ett obetalbart lustmord på Paulo Coelho.

Veckan från hyllan 5

Händelseutvecklingen i Tunisien, Egypten och de andra länderna i Mellanöstern inger hopp. För folken där naturligtvis, men också för oss andra. Historien är inte slut, det finns inte bara en väg, när det ser som mörkast ut vänder det plötsligt. Det är en läxa, både för all världens makthavare, men även för dem som förtvivlar. Det finns alltid hopp.

Egypten är ett spännande och trevligt land som jag hade nöjet att besöka förra året. Överallt var det fullt med ryssar, på många ställen var skyltarna också på ryska, och varenda försäljare kunde köpslå på i stort sett vilket språk som helst. Det var egentligen inte så trevligt.

Man såg väldigt få egyptiska kvinnor, alla försäljare, serveringspersonal, hotellanställda, och så vidare, var män. Utom på apoteken, där arbetade bara kvinnor. Intressant, varför just på apotek?

En fin vecka i Hurghada förlängdes oväntat av ett vulkanutbrott på Island. Tala om globalisering! Hemresan var ganska äventyrlig, men det ska jag berätta en annan gång. Hem kom vi i alla fall, även om det var en vecka senare än planerat.

Världen gick inte under, om man säger så.

Nu när jag tittar på tv-bilder från Kairo, Alexandria, och de andra egyptiska städerna, lovar jag mig själv att äntligen lära mig mer om detta fantastiska land, och gå bortom Mika Waltaris i och för sig fina "Sinuhe egyptiern". Jag ska läsa Mahfouz och Nawal el Saadawi. Och dessutom Miral al-Tahawi, Alaa al-Aswany, Tawfiq al-Hakim, Ahmad al-Khamisi, Edwar al-Kharrat, Albert Cossery, Taha Husein, Sunallah Ibrahim, Yousuf Idris, Nabil Naoum, Abd el-Rahman Sharqawi, Ahdaf Soueif, Baha Tahir.

Det tycker jag att ni också ska göra. Och jo, alla dessa finns översatta till svenska.

Veckan från hyllan 4

Listan på socialdemokratiska partiledarkandidater som tackar nej blir allt längre för varje dag. Inom Vänsterpartiet är det tvärtom, snart går det inte längre att hålla reda på alla som är intresserade att leda partiet. Centerpartiet håller masken, och trots ett katastrofval låtsas man som om man levde i den bästa av världar, och behåller son katastrofordförande. Miljöpartiet fortsätter ändå att vara annorlunda, där ska man byta talespersoner, eftersom reglerna är sådana, och det går lugnt och städat till.

Den som bedöms ha störst chans att bli en av talespersonerna är Gustaf Fridolin. Han har skrivit en djärv artikel i DN, där han inte ens räds att luta sig mot Karl Staaf, förmodligen i den trygga förvisningen att de flesta i alla fall inte har en susning om vem det var. Fridolin vill att Miljöpartiet ska bli en stark kraft i den politiska mitten.

I mitten börjar det bli tämligen trångt, då alla - utom möjligen med undantag för Vänsterpartiet, och inte ens det är helt solklart - väldigt gärna vill vistas just där. Det är tur att Sverige är ett stort och glesbefolkat land.

Trots Fridolins programförklaring är det många som frågar sig var han egentligen står, och vad han i själva verket vill. Ingenting kan vara lättare att ta reda på. Det är bara att gå till källan, och läsa innantill.

Allt står svart på vitt ända sedan 1898. Och dessutom skrivet av en Nobelpristagare, låt gå att han är numera tämligen bortglömd. Erik Axel Karlfeldts "Fridolins visor", vad säger ni om de här raderna?

Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldig skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar - lik vallmon på slokande skaft
- så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.

Eller de här:

Jag har slitit ungefär
allt vad lett och otäckt är;
syns det mycket på mig?
Kanske grönskas än min säng,
givs min mö och föds mig dräng -
vem har lust att spå mig?

Skall jag gräla på min Gud?
Nej, han såg väl, att min hud
krävde bister smörja.
Sved nog, men sved ganska gott:
fick ej bli en riktig svott,
skall jag därför sörja?

Skall jag nu ha mera stryk?
Kanske tål jag än en dyk.
Storm på mina slätter,
kom med ur och kom med skur!
Jag är hård likt furans tjur,
som mot nordan vätter.

Eller de:

Jag lever allena, jag fingrar min flöjt,
jag suger min sura pipa förnöjt,
jag brygger mitt dricka och kysser mitt stop,
som själv jag stävat ihop.
Så masar en dag och än en dag;
mitt dalur slår sina sävliga slag,
och längese'n, tycks mig, ringde det ut
min ungdoms sista minut.

Små flickorna gå vid min fönsterkarm
med skymningens stjärnljus kring midja och barm,
med lockande blick bakom gran och jasmin:
"Kom och tag oss, kom ut, Fridolin!"
Då kännes det nästan, som vore jag ung,
min längtan vill flyga, men vingen är tung,
min mun vill sjunga, men tonen är glömd
och vårgigan sprucken och gömd.

Och jag sover den långa, den smäktande natt,
medan lunderna fyllas med suckar och skratt;
min vila är djup som aldrig den var
efter lidelsens jäktande dar -
ja, djup som vyssade sommarens bin
och gräset på kullen: Sov, Fridolin!
Du som aldrig fick somna hos älskande viv,
sov ut från ditt ensliga liv!

Veckan från hyllan 3

Just nu pågår det ett VM i handboll i Sverige. Fotbollslandslaget är på turné i Sydafrika. Alla de stora fotbollsligorna ute i Europa pågår för fullt. Det spelas dessutom andra bollsporter, det åks skidor, och utövas diverse andra sporter.

Alla dessa evenemang får miljoner människor att bänka sig framför tv-apparaterna, lyssna på radios direktsändningar, följa resultaten i dagstidningarna. Idrotten engagerar många, det är en viktig samhällsangelägenhet.



Det är därför förvånande att så få författare har valt att behandla idrotten som ett skönlitterärt ämne. På ungdomssidan är det lite bättre, det finns om inte annat Max Lundgren svit om Åshöjdens BK. Skralare för vuxna, kommer inte på andra än P O Engquists "Sekonden", och Bunny Ragnerstams tvåbokssvit "En svensk tragedi" med "Uppkomlingen" och "Ett prima liv". Det finns säkert några fler.



Dessutom förekommer så klart vissa idrottsmotiv som inslag i en rad böcker, den senaste jag läste är Fredrik Ekelunds "Fadevår, tack för ljuset", där han beskriver hur kärleken till Malmö FF uppstod.

Men på det stora hela är det skralt. Vilket är förvånande. Dels just därför att idrotten är en så central samhällsföreteelse. Dels därför att idrotten innehåller så mycket av spänning och dramatik, uppgång och fall, personliga tragedier, konflikter och lojaliteter, ja allt som kan tänkas vara intressanta att skriva om överhuvudtaget.

Är inte idrotten "fin" nog? Den intellektuelles förakt för fysisk aktivitet, som dessutom är oförskämt bra betald? Jag tror inte riktigt det, så vitt jag har kunnat iaktta finns det ett stort idrottsintresse bland många intellektuella människor, och åtskilligt med både kunskap och insikt i idrottsfrågor. Många kan skriva mycket bra om idrott. Sverige har dessutom ett mycket framstående författarlandslag i fotboll!

Vi väntar otåligt på den stora svenska idrottsromanen.

Veckan från hyllan 2

Terrorismen har nått Sverige, och landet har förlorat sin oskuld. Visserligen har terror drabbat Sverige förut, och det åtskilliga gånger, men då var utfördes inte dåden av en förvirrad muslim. Det är skillnad det. Och oskulden mister Sverige minst vart tionde år, en anatomisk och politisk kuriositet. Frågan är om Sverige någonsin varit så särskilt oskuldsfullt. Typiskt nog var det terroristen som råkade värst ut. Han blev enda offret.

Värre gick det i Tucson, Arizona. Sex döda, och kongressledamoten Gabrielle Giffords svårt sårad. Men men, inte heller detta är ett terrordåd, utan ett vansinnesdåd, underförstått utfört av en otillräknelig person, som är bara förvirrad, och inte vill skada vår demokrati och frihet. Karln är inte en skäggig muslim.

Att den amerikanska högern har hetsat mot Giffords på ett fullständigt sanslöst sätt, med ett hatiskt språkbruk, där det är lätt att uppfatta att det uppmanas till just våld, har naturligtvis ingen betydelse. Den amerikanska högern tar minsann inte ansvar för någonting, allra minst sina egna ord och handlingar.

Terrorismen är förstås inget nytt fenomen, och den finns också skildrad i litteraturen. Dostojevskijs "Onda andar" är en klassiker, med sina psykologiskt inträngande porträtt, och den väldiga kontrasten mellan höga ideal och prosaisk cynism. Personligen är jag inte så förtjust i den, tycker att den tillhör Dostojevskijs svagare verk, det tenderar att bli fyrkantigt och propagandistiskt.

Då föredrar jag Joseph Conrads "Anarkisten". Den utgår från en verklig händelse då en fransk anarkist planerade att spränga Observatoriet i Greenwich i London. Ett attentat mot själva nollmeridianen, eller hela världsordningen om man så vill. Romanen är sprängfylld av sådana metaforer, men man ska hålla i minnet att bakgrunden var allt annan än metaforisk.

Åren kring förra sekelskiftet plågades Europa av terrordåd i både Öst och Väst. Mest drabbade var Frankrike och Ryssland. Det finns en annan roman av Conrad, betydligt mindre känd än "Anarkisten", och det är "Med andra ögon", som handlar just om attentatet mot den ryske inrikesministern von Plehve. Centralt i handlingen är hur huvudpersonen blir förrådd av sin bäste vän.

Gemensamt för samtliga dessa böcker, också "Onda andar", är att terrorismen skildras som en perverterad spegel av det samhälle som den bekämpar. Ett bidrag till svaret på den obesvarade frågan om varför de hatar oss så.