Med anledning av Louise Glücks bortgång.
Marigold och Rose
Louise Glück
Övers: Jonas Brun
Rámus.
Efter 15 diktsamlingar och ett Nobelpris har Louise Glück släppt sin första prosabok. Det är en kort berättelse om tvillingarna Marigolds och Roses första år i livet. Kort, skenbart enkelt och synnerligen säreget.
På ett sätt är det en ”poetisk” bok. Inte i den triviala, vanliga betydelsen, utan genom den komprimerade formen och det förtätade uttrycket.
Jag tycker mig kunna urskilja två möjliga läsningar. Tvillingarna är mycket olika, den ena är social och utåtriktad, den andra eftertänksam och introvert. Glück kanske vill lyfta fram människans sammansatta natur, hur våra olika sidor kompletterar varandra.
Läser mig till att rosor som odlas i samma jord riskerar att angripas av skademaskar, men det kan motverkas genom att plantera marigoldblommor (mer kända under namnet tagetes) i närheten.
Vad sägs om den metaforen?
En annan möjlig läsning är att skildra en nyfödds förundran över vår underliga värld. Det är genom de enkla, ”barnsliga” frågorna som tillvarons logiska kullerbyttor och samhällets tillkortakommanden kan bli synliga och lyftas fram i en skarp relief.
De två läsningarna utesluter givetvis inte varandra.
Tvillingarna är en sympatisk bekantskap som man gärna återvänder till och läser om, gärna flera gånger.
Skönt också med en bok som inte behöver tusen sidor för att berätta något av intresse. Därför blir det också en kort recension.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar