Möten i Levanten

 

Levanten. Mellanöstern utan gränser

Tomas Andersson & Stefan Foconi

Dialogos, 2016

Mellanöstern är kanske det område i världen från vilket det rapporteras flitigast. En bok till om regionen kan därför tyckas vara ett vanskligt företag. Men helt oförskräckt har Tomas Andersson och Stefan Foconi föresatt sig att tränga in bakom rubrikernas braskande verklighet, att demaskera stereotyper, att slå sönder fördomar och förutfattade meningar.

Boken har fokus på den del av Mellanöstern som traditionellt kallas för Levanten, och är det område kring östra Medelhavet där numera länderna Syrien, Palestina, Israel, Libanon och Jordanien ligger. 

Reseskildringar kombineras med intervjuer. Här finns förtjänstfulla historiska tillbakablickar som ger en utmärkt bakgrund till de många konflikterna i regionen – dessutom bjuder författarna på en och annan kul kuriositet, som till exempel när kameler blev ”ökenskepp”.

Dessutom ger de historiska redogörelserna ett bra tidsperspektiv, och belyser högst åskådligt historiens föränderlighet. Saker och ting har inte alltid varit som de är nu, och det finns ingen anledning att tro att de förblir så heller.

Men framför allt bygger boken på möten med människor. Andersson och Foconi är vittberesta i regionens länder, de verkar ha en unik förmåga att lära känna nya människor, och deras nätverk i Mellanösterns länder är häpnadsväckande stort.

Människorna är inte bara många, de är också olika, i ålder, nationalitet, yrke, religion, socialt status, och så vidare. Men inte desto mindre kan man invända att det finns en uppenbar slagsida åt de välutbildade, de välbärgade, de som det är lätt att hitta gemensamma referensramar med, de som är ”som oss”.

Det är möjligt att det är oundvikligt, men det hindrar inte att författarna lyckas förmedla en mer komplex och nyanserad, och delvis ny, bild av Mellanöstern.

Konflikterna är varken obegripliga eller olösliga. De flesta människor i Levantens länder är inga religiösa fanatiker, deras drömmar skiljer sig inte nämnvärt från andra människors på annat håll i världen. Religionen är mest en viktig identitetsmarkör i ett klan- och klientsystem där det råder en avsaknad av en fungerande statsapparat. (Tänk på det nästa gång ni klagar på byråkratin i Sverige.)

Mellanösterns konflikter handlar om politik och pengar, och kan inte så sällan återföras på tydliga klasskonflikter, inte minst i Libanon och Syrien. Vattentillgångens betydelse framgår i flera av intervjuerna. Många kvinnor får komma till tals och trots det uppenbara förtryck som finns är de inga viljelösa offer.

Och Irakinvasionens förödande konsekvenser för hela regionen framstår i skrämmande tragisk relief.

Palestina-Israelkonflikten får en relativt undanskymd plats i boken, men är förstås omöjlig att förbigå. Andersson och Foconi döljer inte var de har sina sympatier, ”Israels apartheidliknande system är så dumt att det är svårt att ta till sig”, men låter givetvis alla sidor ge sin syn på saken, och det är lika skrämmande som sorgligt vilken total oförmåga det finns att ens på minsta lilla vis förstå den andra sidan.

I stark kontrast är det mest tilltalande med boken just författarnas respekt för både sina samtalspartner och läsare – trots klara sympatier och tydliga ställningstagande. Det är som en vacker mosaik i en bysantisk kyrka med starka färger och distinkta mönster som berättar en lång och komplicerad historia.

Några smärre saker som jag har retat mig på är dels användning av ”före och efter Kristus” istället för att vara konsekventa med ”vår tideräkning”. 

Dels undrar jag vad är semitiska folk för någonting? Det finns förvisso folkgrupper som talar semitiska språk (liksom germanska, slaviska och så vidare), men semiter är ingenting annat än missförstånd av 1800-talets rasbiologi.

Det är småsaker dock. Levanten är en bok som kan varmt rekommenderas. Den uppfyller på ett välskrivet och kunnigt sätt författarnas ambition att resor ska leda till att man återvänder hem förändrad och förundrad, rikare på erfarenheter och fattigare på illusioner.