När krigets skymning la sig över Finland

 

Skymning 41
Kjell Westö
Bonniers, 2023

Kjell Westös ”Skymning 41” är en episk roman om Finland mellan två krig, Vinterkriget 1939 och Fortsättningskriget 1941, i sin samtid med en nästan avväpnande naivitet fortfarande benämnt Sommarkriget. Romanens grundtema är krigets destruktiva krafter på människor och deras relationer.

Handlingen berättas genom två personer, som samtidigt är en skildring av deras kärleksrelation. Det är Molly, en inte helt framgångsrik skådespelerska, och Henry, en ansedd journalist på Hufvudstadsbladets. De är båda finlandssvenskar, rör sig framför allt i de kretsarna, där många inte ens kan finska, eller kan det bara bristfälligt, det fanns då, och finns i viss mån fortfarande, en helt egen finlandssvensk värld, åtminstone i Helsingfors (dessutom i Åbo och Österbotten) som i mångt och mycket lever sitt eget liv, med bara sporadiska kontakter med den finskspråkiga majoritetsvärlden.

De är inte desto mindre brinnande patrioter, var och en på sitt sätt engagerad i Finlands kamp mot den mäktiga grannen i öster.

Och krigen bryter snabbt ner språkbarriärerna i den gemensamma krigsinsatsen.

Molly och Henry berättar varannan del, som dessutom följer årets årstider, från vintern 39 till sommaren 41.

Krigen trasslar till det för Molly och Henry, deras kärleksrelation är som hela havet stormar, med djupa vågdalar och höga toppar. Också deras kontakter med omgivningen kompliceras av olika skäl, dessutom dyker det upp demoner från det inbördeskrig som utkämpades blott 20 år tidigare.

Men Westö går ett steg längre. Romanen är en svidande kritik av kriget som sådant, kanske inte i pacifistisk anda, snarare feministisk, det är kriget är ett uttryck för urspårad maskulinitet, och nog spårar den ur alltför ofta!

 Även om det inte råder någon tvekan om det rättfärdiga i Finlands sak, i alla fall under Vinterkriget, uppgörelsen med krigslarmet skoningslös, och skildras i all sin hänsynslösa brutalitet och avhumanisering.

Alla hatar ryssarna av hela sitt hjärta, men som en rysk fånge påpekar: ”Vi är också människor”.

Och så här funderar Henry vid fronten sensommaren 41: ”Henry hade börjat befara att krigen varit likadana sedan tidernas begynnelse, fulla av oordning, irrfärder och slumpens bisarra skördar. Och hade inte döden varit ständigt närvarande så skulle kaoset ibland gränsat till komik. /../ Men oftare blev kaoset brutalt och groteskt.”

Och talesättet att sanningen är krigets första offer stämmer mer än väl på nyhetsförmedlingen i den formellt fria finska pressen under de två krigen, inte minst det andra, som ju utkämpas tillsammans med Nazityskland, något som inte odelat uppskattas av alla. Henry inte bara censureras i hans rapportering från fronten, han ålägger sig också självcensur. Och lider svåra samvetskval på grund av det.

Paradoxalt nog (eller naturligt nog?!) har romanen mycket bättre driv i sina skildringar av krigstider, medan innehållet i fredstid, mellan de två krigen, tenderar att gå på tomgång och trampa vatten. Åtminstone lite.

Och så är det det där finlandssvenska. En person i boken beklagar sig att svenska förlag inte vill ha finlandssvenska översättare eftersom deras svenska har ”ålderdomlig vokabulär och krånglig syntax”. Det är klart orättvist, men det är ingen tvekan om att finlandssvenska har säregna drag. Och det anser jag enbart vara charmigt och berikande. Inte minst i händerna på en så skicklig författare som Kjell Westö.