Genom historien bakom ratten

 

På besök i Härnösands bilmuseum. Ett fantastiskt ställe, närmare 300 bilar i flera temahallar, berättar mycket bilhistoria, ett bra stycke industrihistoria och en hel del kulturhistoria. Ett enastående livsverk av den tidigare raggarkungen och lokala fastighetsmagnaten, numera museidirektören Calle Lundkvist. En sann kulturgärning.

Själv är jag mest tilltalad av den kulturhistoriska aspekten.

Det första intrycket är förstås att de första bilarna, och på museet finns till och med exemplar från sent 1890-tal, ser precis ut som hästvagnar – med motor. Och det är väl så, det nya byggs alltid på det gamlas fundament, och det förflutnas spår följer med. Ibland en kort bit på vägen, andra gånger hela vägen. Tänk bara på begreppet ”hästkraft”.

Det är först under det sena 20-talet och in på 30-talet som bilarna börjar se ut som…ja bilar.

Amerikanska bilar, och de är många här, utmärker sig från första årsmodellen av makt och potens, det är stort, rymligt, uppenbart törstigt och med arrogant design, som det anstår en stormakt på väg uppåt. Det kulminerar någon gång under 60-talet, väldigt och fräckt lyser bilarna av gränslöst självförtroende, för att sedan successivt blir åtminstone något litet mer anspråkslösa.

Med engelska bilar är det nog snarare tvärtom. Man kan iaktta en utveckling från stolt industrination till ett krisland genom 1900-talets decennier. Och det hämtar sig aldrig riktigt.

Fler funderingar. Bland tyska bilar utmärker sig Mercedes genom en stor konsekvens, en Merca ser alltid ut som en Merca, också en lekman ser tydligt vad det är för ett märke på långt håll.

Det gäller däremot inte de andra märkena, där råder en tämligen kaotisk eklekticism- och epigoneri. Många modeller påminner starkt om europeiska kollegor, och någon gång ibland även en miniatyr av en timid amerikanare.

Onekligen en smula förvånande.

Detsamma går för många av bilarna tillverkade i forna Östeuropa och Sovjet, som har fått en gen avdelning, och som jag hade gärna sett ännu större. Här kan med stort nöje ägna sig åt en gissningslek vilken förlaga som de olika modellerna är en kopia av.

Att Pobedan är en Opel är uppenbart. Sedan tycker jag att östtyska Trabant måste vara släkt med NSU Prinz, men det visar sig inte stämma rent kronologiskt. Så där kan man hålla på. Kul.

Ett land som däremot har gått sin egen väg är Sverige. Här härmas det minsann ingenting, vi vet vad vi vill. Det som gäller är funktion, och ingenting annat än funktion, inte för inte talar man om ”lyxtraktor”, design och tjusiga former är ingenting för svenska biltillverkare.

Det stämmer ganska väl in på Volvo, och än mer på SAAB. När man tittar på de första SAAB-modellerna inser man vilken bedrift det var, ja närmast ett mirakel, att det företaget överlevde i ett drygt halvsekel.

Men nog var det eget och originellt.

Ett land som har gått en rakt motsatt väg är Frankrike. Här är designen allt, funktionen, tja, underordnad. Och visst är de snygga med sina eleganta linjer och tjusiga interiörer. Men kanske inte så praktiska.

Gäller dock inte de flesta modeller av Renault.

Italien har försökt att gå en egen väg, och strävat efter att förena elegans med funktion och prestanda. Länge lyckades det ganska väl, för att så sakteliga glida utför och producera modeller av tveksam kvalitet och som såg ut som om de ville slå världsrekord i tråkighet.

Märkligt nog är det krisernas Italien som står för det spännande och lyckade, medan det stabiliserade landet får bara fram intetsägande modeller som gör fiasko överallt utom möjligen i hemlandet. Kaos som kreativitetens stimuli?

Vad mer finns det att säga? Jo, att formerna skiftar ständigt mellan det runda och lite bulliga och det strömlinjeformade.

Och att bilarna nuförtiden är kanske inte större än tidigare, framför allt jämfört med de första decennierna efter kriget i USA, men att de helt klart är tyngre numera. Vad det ska vara bra för.

Museets utställningar ger en fantastisk inblick i bilismens historia och väcker nyfikenheten inför framtiden.

Kul också med musik – ganska diskret tack och lov! – anpassad efter respektive tidsperiod och mannekänger i tidstypiska kläder. Och så finns det ett trevligt kafé.

Museet påstår sig vara Sveriges största, och det kan det mycket väl vara, för riktigt stort är det. Mottot är ”Bilarna du glömt att du minns!”, och det är så sant som det är sagt.

Borde vara en given publikmagnet i Härnösand.

Tyvärr stänger de nu för säsongen. Det brukar vara öppet från mitten av juni och september ut. För mer info se hemsidan www.harnosandsbilmuseum.se