Om tiden, ensamheten och kärleken i en nästan evig stad

 

Requiem över en förlorad stad
Asli Erdogan
Övers: Ulla Lundström
Rámus. 2023

Asli Erdogans ”Requiem över en förlorad stad” består av korta stycken, som på ett poetiskt laddat språk förhåller sig till ämnen som tidens gång, ensamhet, kärlek, författarens relation till sin mor och författarskapets vanskliga mödor.

Alltings förgänglighet skapar en känsla av tomhet och bristande mening i tillvaro. På sätt och vis upplever författaren att själva livet ifrågasätts. Många av tankarna som skildras rör sig i en vågrörelse mellan nu och evigheten. Och i fonden finns den uråldriga staden Istanbul, ”nästan evig”, och alltmer främmande.

Lika främmande tycks orden vara, utnyttjade, uttjatade, ”Varje dag föds ett nytt ord in i en värld som är lika förlorad som dagen innan. Jag ger den en ny berättelse, ett nytt namn, en helt ny tystnad. Själv får jag nöja mig med en kopp kallt kaffe.”

Och så här skriver Asli Erdogan om livet och kärleken: ”Jag hade upplevt ett av de där sällsynta ögonblicken när livet inte bara handlar om konflikter och jobbiga diskussioner. För ett ögonblick hade kärleken tagit plats i mitt hjärta, som de ömtåliga blommor som växer allra längst ut på kala klippavsatser. Och de brydde sig inte ett dugg om vad de stora tänkarna i världen hade att säga.”

Onekligen ett ögonblick som man önskar att många fick uppleva åtminstone någon gång.

Min läsning av Erdogans requiem var dessvärre inte helt oproblematisk. Hennes poetiska språk och bilderna hon använder lämnade mig förvirrad, och det behöver i och för sig inte vara ett fel, men jag kom aldrig till någon klarhet, dessutom var jag vilse, inte heller det ett problem per se, kan vara tvärtom, men hittade inte ut, utan fortsatte bara att famla.

Än värre var att jag kände mig utanför, kom inte in, och skam att erkänna, tappade ständigt uppmärksamheten.

Det är bara att konstatera, not my cup of tea, inte ens kallt kaffe.