I bortglömda poeters sällskap

Tre unga män från Nora som sjunger ångermanländska visor i folkmusikton. Det mesta av materialet är författat för skrivbordslådan av okända lokala förmågor, både döda och levande. Jag träffar Noratrion över en kopp kaffe för ett samtal om gruppens drivkraft, poesins betydelse och kulturens mångfald.

Alla tre har med sig musiken från sin uppväxt. Ingångarna är lite olika, för Erik Eurenius var det folkmusik, för Klas Norberg visa, och för hans lillebror Jesper tillkom också jazz och klassiskt på ett tidigt stadium.

När Noratrion påbörjade sin musikbana för tolv år sedan spelade de en högst varierad repertoar utan någon egentlig röd tråd. Runt 2009 kom man in på det spår som gäller än idag.

-          Från början var det helt enkelt att vi ville skriva musik till låtar men inte texter. Då föddes idén att tonsätta dikter.

Klas Norberg lägger till:

-          Det var också ett sätt att skaffa en egen nisch. Jag menar, hur många sjunger tonsatta ångermanländska dikter?

Det första alstret som de hade fått var en dikt av Eriks morfars bror Sven-Erik Nilsson. Klas och Jesper visste att deras farmor skrev poesi. Sedan var det bara att låta frågan gå runt under spelningar, på biblioteket, bland släkt och vänner. Dessutom satte de upp lappar i lokalbutiken.

Många människor skriver tydligen för eget bruk, och poesin tycks vara det främsta uttrycket.

Här finns säkerligen ytterligare drivkrafter för Noratrion.

-          Det gäller att bevara ett arv för eftervärlden, men också att hålla det levande, säger Klas Norberg.

Genom att lyfta fram med tidigare okända motverkar man dessutom likriktning, som de tre är överens om att det råder i stor utsträckning inom kulturvärlden.

Till en viss del handlar det om storstad kontra landsbygd. Att framhålla den lokala variationen gentemot slentrianmässig mainstreammusik är i sig en motståndshandling.

Texterna som Noratrion tonsätter har alltid sitt ursprung på landsbygden. Det har givetvis vissa implikationer, här klagas det oundvikligen på glesbygdens utarmning, urbaniseringens fördärvlighet, rovdriften på naturen.

Det är bruksortens David mot storstadsmetropolens Goliat. Även om Noratrion saknar politiska ambitioner med sin musik, kan man säga att deras texter är på ett grundläggande sätt politiska.

-          Det handlar om självklara saker som rättvisa, säger de tre samstämmigt.

De är mycket noga med att påpeka att deras musik visserligen är lokal men på inget sätt trångsynt provinsiell. Texterna är sällan direkt anknutna till Ångermanland, de är geografiskt lokala men tematiskt generella.

Det finns en allmängiltighet som tilltalar människor överallt, historierna som berättas är universella och människor är ganska lika varandra oavsett var de bor. Också många, kanske de flesta, i storstäder har sina rötter på landsbygden och mindre orter.

-          Gräv där du står, utbrister Erik, Klas och Jesper.

Så enkelt är det. Det är bara att titta efter i farmors skrivbordslåda.