Rebellen från Gårdsten kämpar vidare

Miira

Eija Hetekivi Olsson

Norstedts

I takt med urbaniseringsprocessens explosion och de ökade klyftorna i samhället får förorten allt fler röster. I Sverige har vi Lena Anderssons Var det bra så?, Ett öga rött av Hassem Khemiri, Still av Hassan Loo Sattarvandi, för att nämna några, översatt finns det bland annat franska stjärnskottet Faîza Guène  med flera romaner, och Goran Vojnovic från forna Jugoslavien med Blattejävlar!

2012 kom så Eija Hetekivi Olssons debut Ingenbarnsland. Det här var inte en roman vilken som helst utan en litterär vulkan, med ett språk som brinnande lava, och en vrede som exploderade med en kraft att påverka långt och länge.

Nu har Hetekivi Olsson kommit med sin andra roman, en lös fortsättning på Ingenbarnsland. Andra boken sägs skilja agnarna från vetet, det är nu det går att bedöma om ett författarskap håller.

Det gör det!

Från Gårdstenskolans öken går Miira vidare till gymnasiet. Hon tänker inte vara något offer som de andra ungdomarna, den garanterat meningslösa och utsiktslösa barn- och fritidslinjen är inte hennes melodi. Nej, hon ska bli ”Sveriges proffsigaste hjärnkirurgproffs”, och ska därför läsa naturvetenskaplig linje på fina snobbgymnasiet inne i stan.

Som förberedelse läser hon lite då och då i en lärobok i neurologi. Beklagligt nog är boken skriven av en massa gubbar – de flesta läroböcker oavsett ämne tycks vara det – och dessutom på annanplanetska.

Miira är en rebell och hon tar inte skit från någon, framför allt inte från ”bestämmarsidan” eller dess representanter, det må vara pojkvänner, lärare eller chefer. Inte alldeles överraskande uppstår det en del konflikter – för att uttrycka sig en aning mesigt.

I Miiras rebellsjäl finns en naturlig känsla för jämlikhet och rättvisa, hennes klasskänsla är helt spontan. Hon är feminist och socialist utan att ens veta om det.

Hon genomskådar arbetslivets orättvisor, politikens hyckleri, manssamhällets feghet och skolans ruttna värderingar. Inte minst avslöjar hon det falskhetens språk som döljer samhällets skevheter och tillkortakommanden.

En ”före-tagare”, vad tar han (det alltid en han!)? Och borde inte människor vara ”före-givare” istället.

Eija Hetekivi Olssons språk drivs av en explosiv energi och en uppkäftig ordglädje. Det blir fullständigt klockrent som när banken tar ”råneränta”, trösterikt med bråkdel – bråkig del, och nästan filosofiskt med ”friaste grymmetiden” när man inte sagt upp sig utan bara sa ner sig igen.

Det går inte som på räls för Miira, det gör det aldrig för en rebell som är sann mot sig själv. Men hon vet att bakslag följs av framslag – hon är dialektiker också.

Det är en roman som säger mer om dagens Sverige än alla akademiska avhandlingar tillsammans.

En omarbetad version har tidigare publicerats i Flamman.