Demokratisk centralism och väljarföraktet

Alla som är bekanta med kommunismens historia känner till begreppet ”demokratisk centralism”. Det är en leninistisk organisationsprincip, avsedd att bygga ett starkt parti, som innebär – åtminstone i teorin – att partiet fattar ett beslut, givetvis i demokratisk ordning, och sedan är alla skyldiga att följa beslutet.

Det var teorin. I praktiken hade den demokratiska centralismen det lilla felet att det var väldigt mycket centralistiskt och väldigt lite demokratiskt. Eller för att tala klarspråk, det var centralistiskt och inte alls demokratiskt.

Så tenderar det alltid att bli när man utgår från att ett parti måste tala med en röst. Ein Volk, Ein Partei, Ein Stimme, för att parafrasera en annan (ö)känd partiledare från förra seklet. Och det gäller tyvärr alla partier – även om i olika grad.

I en bred folkrörelse finns det ofrånkomligen olika åsikter och ståndpunkter även om man delar en gemensam värdegrund. En och samma politiska fråga kan ha många olika svar. Samhällsproblem är ingen naturvetenskap med entydiga svar – det finns det många gånger inte ens inom naturvetenskapen. Problem kan lösas på olika sätt, och det är inte alldeles självklart vilket som är bäst.

Enighet utåt som är påtvingad är inte ett tecken på styrka utan svaghet. Det är mångfald av röster, fri diskussion, tolerans för andras åsikter, som är demokratins livsluft.

Väljare tar inte skada av att motsatta åsikter inom samma parti kommer till tals. Inte partier heller.

Självklart förutsätter det en idégemenskap. Vad som helst kan inte passera. En moderat som vill nationalisera hela näringslivet lär åka ut ur partiet med huvudet före, och det är inte mycket att säga om det.

Men frågan om ett sjukhus ska ha fem eller sex våningar (det är bara ett exempel Helge!) är väl knappast av den ideologiska digniteten.

Meningsskiljaktigheter ska lösas genom samtal, öppet och ärligt, och går inte det så är det inte mer med det. (En anonym nyhetssajt som är en blogg som är ett missförstånd som ingen känner till är inte rätt väg att gå.) De flesta – alla? – av oss är nog ganska vana vid ett sådant sakernas tillstånd. Det händer dagligen, hemma, på jobbet, med familjen, bland vänner.

Märkligt nog har det för inte så länge sedan från, låt oss säga liknande håll, kommit kritik mot Jacke Sjödin efter Skulefestivalen. Förutom att hans satir var ”osaklig” och ”känslosam”, fick han inte bemötas!

Så satir under en visfestival ska kunna få mothugg, saklig och rationellt får man förmoda, det ska finnas fler röster (det är nu verkligheten överträffar dikten, att göra satir på ett sådant inlägg är omöjligt) inom satiren, medan det i politiken gäller rättning i leden, och den som vågar avvika hotas med uteslutning, straffas med munkavle, fråntas sitt uppdrag.

Väljarförakt är ordet.

Mer demokratin mindre centralism tack.

Om någon/några känner sig träffade är det ingen tillfällighet utan var högst medvetet och avsiktligt.