En helt unik jiddischpoet

Detta är natten

Anna Margolin

Övers: Beila Engelhardt Titelman

Ellerströms

Anna Margolins liv är som ett enda långt rastlöst sökande efter en plats i tillvaron, hon flyttar fån stad till stad, från land till land, från kontinent till kontinent. Det gäller i lika hög grad hennes relationer. Och hennes poesi är som hennes liv, rastlöst, sökande, olyckligt.

Hon föddes 1887 i vitryska Brest i Tsarryssland i en relativt välbärgad judisk familj. Fadern var en modern man, men hade i sin ungdom varit chassid, medan modern var mycket from och djupt religiös. Redan här finns det en dubbelhet som så starkt kom att prägla Anna Margolins liv och skapande.

Familjen bor ett tag i Königsberg och Odessa, senare flyttar Anna till Warszawa med sin far. 1906 åker hon till New York, där hon umgås i litterära kretsar, och där hennes första berättelser publiceras i jiddischtidskrifterna Di Tsukunft (Framtiden) och Fraye arbeter shtime (Fria arbetarrösten).

Hon flyttar tillbaka till Warszawa, efter stopp i London och Paris. Med sin första man bosätter hon sig i Palestina, men efter en tid återvänder hon till Polen. Våren 1914 åker hon än en gång till New York, och stannar där resten av sitt liv.

Hon får arbete som journalist med att redigera en kvinnosida i dagstidningen Der Tog (Dagen), en syssla som hon avskydde. Men hon publicerar poesi i olika tidningar och tidskrifter, och tar aktivt del i New Yorks mycket vitala jiddischspråkiga kulturliv. Hon anses stå nära poesigruppen Di Junge, men hennes poesi är helt unikt hennes egen.

1929 publicerade Margolin sin enda diktsamling, Lider (Dikter). När hon nu introduceras på svenska är de flesta dikterna hämtade från just den diktsamlingen.

Dikternas grundtema är Mörker och Tystnad. Det kommer till pregnant uttryck i titeldikten ”Detta är natten”:

”Detta är natten, sorgen, ickevarandet,

/../

Var kall, var klok. Vänd dig bort från stjärnorna,

Från lek med skuggor, dagg och doft,

Var tyst, var tyst. /../

Margolins poesi saknar inte klassiska referenser, det märks att hon är grundligt bildad, och även direkta hänvisningar till konkreta poeter: Rilke, Baudelaire, Lasker-Schüller. Det är också tydligt att de har varit inspirationskällor, inte minst Baudelaire och hela den mörka stämning som talar ur hans diktning.

Dikten ”Femte avenyn, kväll” är precis som Baudelaire skulle ha skrivit om han någonsin diktade om USA:

”/../

Bärande natt i sina ögon,

natt och förstörelse och guld i ögonen.

stapplande som dikter, vandrar unga kvinnor,

och breder nervöst ut sina små vingar

över avenyn

som vansinniga fjärilar.”

Men det finns också återklanger från Lasker-Schüllers expressionism och Rilkes sorgsenhet och längtan.

Framför allt är det påtagligt att poeten är en olycklig människa. ”/../Jag är inte nöjd med mitt möblerade rum,/jag är inte nöjd med någonting./../”. Färgsättning är grå och lila, och Margolin diktar om svårmod, sorg, svek och skam.

Olycklig och dessutom ensam:

”/../

Hon är ensam. På en främmande fest.

Hon var aldrig sammanvävd med dem.

Hon levde aldrig sitt liv.”

Känslan av utanförskap är mycket stark: ”/../Och lyckan böjde sig förälskat över oss,/lämnade oss ensamma och flög bort, flög bort./../”

Samtidigt vill hon så förtvivlat gärna tro på att livet inte har varit helt förgäves: ”/../Något måste, måste finnas kvar på jorden:/../”.  Och en förhoppning om att hennes poesi inte har saknat betydelse: ”Jag har blott en dikt-/om förtvivlan och stolthet./../”

På hennes gravsten, hon dog 1952, finns följande rader ur dikten ”Hon med de kalla marmorbrösten”:

/../

hon slösade bort sin skönhet

På skräp, på ingenting.

/../

Ni som går förbi, ha medlidande och var tysta –

Säg ingenting.”

Samtliga dikter finns i jiddischoriginal på varannan sida transkriberat till det latinska alfabetet.

Översättaren Beila Engelhardt Titelman har också skrivit ett förtjänstfullt förord och värdefulla kommentarer.

I bortglömda poeters sällskap

Tre unga män från Nora som sjunger ångermanländska visor i folkmusikton. Det mesta av materialet är författat för skrivbordslådan av okända lokala förmågor, både döda och levande. Jag träffar Noratrion över en kopp kaffe för ett samtal om gruppens drivkraft, poesins betydelse och kulturens mångfald.

Alla tre har med sig musiken från sin uppväxt. Ingångarna är lite olika, för Erik Eurenius var det folkmusik, för Klas Norberg visa, och för hans lillebror Jesper tillkom också jazz och klassiskt på ett tidigt stadium.

När Noratrion påbörjade sin musikbana för tolv år sedan spelade de en högst varierad repertoar utan någon egentlig röd tråd. Runt 2009 kom man in på det spår som gäller än idag.

-          Från början var det helt enkelt att vi ville skriva musik till låtar men inte texter. Då föddes idén att tonsätta dikter.

Klas Norberg lägger till:

-          Det var också ett sätt att skaffa en egen nisch. Jag menar, hur många sjunger tonsatta ångermanländska dikter?

Det första alstret som de hade fått var en dikt av Eriks morfars bror Sven-Erik Nilsson. Klas och Jesper visste att deras farmor skrev poesi. Sedan var det bara att låta frågan gå runt under spelningar, på biblioteket, bland släkt och vänner. Dessutom satte de upp lappar i lokalbutiken.

Många människor skriver tydligen för eget bruk, och poesin tycks vara det främsta uttrycket.

Här finns säkerligen ytterligare drivkrafter för Noratrion.

-          Det gäller att bevara ett arv för eftervärlden, men också att hålla det levande, säger Klas Norberg.

Genom att lyfta fram med tidigare okända motverkar man dessutom likriktning, som de tre är överens om att det råder i stor utsträckning inom kulturvärlden.

Till en viss del handlar det om storstad kontra landsbygd. Att framhålla den lokala variationen gentemot slentrianmässig mainstreammusik är i sig en motståndshandling.

Texterna som Noratrion tonsätter har alltid sitt ursprung på landsbygden. Det har givetvis vissa implikationer, här klagas det oundvikligen på glesbygdens utarmning, urbaniseringens fördärvlighet, rovdriften på naturen.

Det är bruksortens David mot storstadsmetropolens Goliat. Även om Noratrion saknar politiska ambitioner med sin musik, kan man säga att deras texter är på ett grundläggande sätt politiska.

-          Det handlar om självklara saker som rättvisa, säger de tre samstämmigt.

De är mycket noga med att påpeka att deras musik visserligen är lokal men på inget sätt trångsynt provinsiell. Texterna är sällan direkt anknutna till Ångermanland, de är geografiskt lokala men tematiskt generella.

Det finns en allmängiltighet som tilltalar människor överallt, historierna som berättas är universella och människor är ganska lika varandra oavsett var de bor. Också många, kanske de flesta, i storstäder har sina rötter på landsbygden och mindre orter.

-          Gräv där du står, utbrister Erik, Klas och Jesper.

Så enkelt är det. Det är bara att titta efter i farmors skrivbordslåda.

Att skriva poesi är för henne på allvar.

Hon är lite och spröd, nästan bräcklig, men när hon talar har hennes ord en oerhörd tyngd. Den irakiska poeten Rasha al-Qasim är lika eftertänksam som välartikulerad, det märks att hon har tänkt genom sina ståndpunkter gång efter annan. Ja, kanske tvingats att tänka genom av omständigheterna. 

Att skriva poesi är för henne på allvar.

Trots att hon avslutade sin medieutbildning i Tikrit med högsta betyg blev hennes journalistbana i Bagdad kantad av mobbning och utfrysning. Så kunde hon inte ha det. Hon drog sig undan världen och levde isolerat i två år, utan att ens ha kontakt med sin familj – något alldeles oerhört i det fortfarande traditionella Irak.

-          -  Jag läste och skrev under den tiden, och det var då jag hittade mig själv, min egen röst och mina ämnen, säger Rasha.

I Irak behärskas den poetiska scenen av manliga diktare, som inte gärna släpper fram kvinnliga poeter. En kvinna som vill bli publicerad riskerar mycket, inte minst sitt rykte. Nödutgången heter sociala medier, framför allt facebook. Rasha lägger upp allt nyskrivet där, och där kan hon följa hur läsarna tar emot hennes poesi.

För även om själva skapandet är fritt och spontant är det först i mötet med läsaren som hon kan vara säker på att uttrycket är det rätta. Dikten har en personlig utgångspunkt men beskriver mer generella erfarenheter, gemensamma för fler. Så blir poesin en djupare spegling av livets olika aspekter, mer mångskiftande och famnande än något annat medium.

Samtidigt är Rasha al-Qasim medveten om att varje poet har sitt perspektiv och är påverkat av den miljön som diktaren kommer från. Och ändå berör hennes tematik främst ett så universellt ämne som familjen. Något som säkerligen en svensk läsare kan lätt att ta till sig.

Hennes första diktsamling kommer ut snart i Sverige på både svenska och arabiska. Det är hon naturligtvis mycket glad för. Men hennes situation i Sverige är synnerligen komplicerad. Efter att ha hamnat i Göteborg i samband med en poesifestival kunde hon inte återvända hem till Irak på grund av IS framfart.

Hon har nu bott i Sverige i ett och ett halvt år, och väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd. Ovissheten tynger ner sinnet, och gör miljön ”oberörbar”, säger Rasha med en viss sorg i rösten. Hon skulle så gärna vilja ta del av den vackra svenska naturen, människorna och kulturen.

Som alltid försöker hon hitta en öppning i den svåra och jobbiga situationen. Men hennes integritet är stor, och hon vägrar att vara någon till lags. När jag försöker göra en parallell mellan Eufrat och Ångermanälven avfärdar hon det bara rakt av. Även om hon är snabb att påpeka att vi alla har anknytning till varandra.

Hon sammanfattar det på ett sätt värdigt en poet:

-           - Jag kom från en dröm som jag vill berätta om.

       Tolk under intervjun var Hassan Alyasiri.

Den svåra poesin

I svallvågorna efter Poesifestivalen i Västernorrland:

"Om någon skulle fråga mig
vad en dikt är,
skulle jag tveka ett ögonblick.
Och dock vet jag det så väl!"

Jaroslav Seifert (Översättning: Gulli Michanek)