Efter drygt ett års tjänstledighet var jag tillbaka på mitt ordinarie jobb som tidningsbud. Åter på mitt gamla distrikt som jag har haft i snart tolv år, och som jag är förmodligen helt ensam om att gilla. Alla tycker att det är för mycket trappor, och de flesta av mina kollegor föredrar att sitta i en bil. Men inte jag, jag tycker om att springa i trappor.
Tidpunkten var inte särskilt väl vald. En brutal kyla rådde, som inte ville släppa, med temperaturer på ner mot -30. Det blir sådana hisnande temperaturkontraster på kanske 50 grader när man kliver in och ur uppvärmda trappuppgångar. Det går inte att klä sig rätt heller.
De få dagar som kylan har gett vika har det istället kommit en halv meter snö.
Flåset var inte heller det bästa, det är lätt att bli försoffad. Men det var bara att traska på, inte för inte brukar jag säga att vi tidningsbud är professionella motionärer, vi får ju betalt för att motionera. Den stora fördelen med jobbet, vid sidan om all den tid man får att tänka.
Det visade sig snabbt att jag kom ihåg distriktet hyggligt väl. Det är kanske är så att det är med tidningsutdelning som med cykling, man glömmer det aldrig helt.
Det kändes bra att vara tillbaka. Det var tryggheten i rutinerna, och som sagt, motionen och möjligheten till filosoferandet. Men det var faktiskt mer än så.
Trots att vädrets makter visade sig från sin sämsta sida, var vi väl rustade. Bra skor och kläder, tillgång till vettiga hjälpmedel. Och en arbetsgivare som bryr sig och visar sin uppskattning. De anställda är inte bara en kostnad och en börda, utan tvärtom en tillgång. Då fungerar saker och ting, för alla.
Mer pengar i plånboken är det också sedan sist. Transportarbetarförbundet slöt ett förmånligt treårsavtal, och nu när det i krisens spår ropas på nollavtal från arbetsgivarhåll – det är alltid vi som ska betala deras kris – vet vi att det trillar ut hyggligt med slantar vid löning.
Så om ni inte visste det innan, det är bra med facket! Och om någon tycker att jag ägnar mig åt ett fackligt halleluja, så är det precis vad jag gör.
I tider då en aggressiv borgerlighet vill tränga tillbaka våra rättigheter och vrida klockan tillbaka hundra år (det kallas naturligtvis för ”nytt”) är det viktigt att vi står upp för vår kollektiva identitet och styrka. Och det börjar bli allvar. EU – dit en aningslös arbetarrörelse har baxat in oss i – hotar kollektivavtalen. Nyliberalt hokus-pokus, som är unionens själva grundval, presenteras som vetenskaplig sanning.
Det har alltid varit viktigt, och är nu viktigare än på länge, och kan inte ofta nog upprepas: det är bra med facket.
Facket, halleluja!
Publicerat i Transportarbetaren 2010-3
Tidpunkten var inte särskilt väl vald. En brutal kyla rådde, som inte ville släppa, med temperaturer på ner mot -30. Det blir sådana hisnande temperaturkontraster på kanske 50 grader när man kliver in och ur uppvärmda trappuppgångar. Det går inte att klä sig rätt heller.
De få dagar som kylan har gett vika har det istället kommit en halv meter snö.
Flåset var inte heller det bästa, det är lätt att bli försoffad. Men det var bara att traska på, inte för inte brukar jag säga att vi tidningsbud är professionella motionärer, vi får ju betalt för att motionera. Den stora fördelen med jobbet, vid sidan om all den tid man får att tänka.
Det visade sig snabbt att jag kom ihåg distriktet hyggligt väl. Det är kanske är så att det är med tidningsutdelning som med cykling, man glömmer det aldrig helt.
Det kändes bra att vara tillbaka. Det var tryggheten i rutinerna, och som sagt, motionen och möjligheten till filosoferandet. Men det var faktiskt mer än så.
Trots att vädrets makter visade sig från sin sämsta sida, var vi väl rustade. Bra skor och kläder, tillgång till vettiga hjälpmedel. Och en arbetsgivare som bryr sig och visar sin uppskattning. De anställda är inte bara en kostnad och en börda, utan tvärtom en tillgång. Då fungerar saker och ting, för alla.
Mer pengar i plånboken är det också sedan sist. Transportarbetarförbundet slöt ett förmånligt treårsavtal, och nu när det i krisens spår ropas på nollavtal från arbetsgivarhåll – det är alltid vi som ska betala deras kris – vet vi att det trillar ut hyggligt med slantar vid löning.
Så om ni inte visste det innan, det är bra med facket! Och om någon tycker att jag ägnar mig åt ett fackligt halleluja, så är det precis vad jag gör.
I tider då en aggressiv borgerlighet vill tränga tillbaka våra rättigheter och vrida klockan tillbaka hundra år (det kallas naturligtvis för ”nytt”) är det viktigt att vi står upp för vår kollektiva identitet och styrka. Och det börjar bli allvar. EU – dit en aningslös arbetarrörelse har baxat in oss i – hotar kollektivavtalen. Nyliberalt hokus-pokus, som är unionens själva grundval, presenteras som vetenskaplig sanning.
Det har alltid varit viktigt, och är nu viktigare än på länge, och kan inte ofta nog upprepas: det är bra med facket.
Facket, halleluja!
Publicerat i Transportarbetaren 2010-3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar