Den nya veckan inleder också en ny månad. Den har fått sitt namn efter den grekiske guden Mars. Han var krigets gud, och det gläder säkert många nu när Sverige är i krig. Under USA:s ledning bombar vi ett land fram till demokrati, välstånd och jämlikhet. När uppdraget är slutfört ska vi lämna över till den korrumperade fuskpresidenten och hans krigsherrar. Det blir säkert lika bra som det brukar i Afghanistan. Fråga ryssarna.
På måndag är det 200 år sedan Frederic Chopin föddes i Żelazowa Wola, en liten by utanför Warszawa. Stor kompositör av framför allt pianomusik, genial pianist, dog blott 39 år gammal, brinnande polsk patriot.
Jag minns anekdoten som jag fick lära mig i skolan - även om den presenterades som en sann historia, vilket den kanske är - om hur han första gången framförde Revolutionsetyden i Paris. Den ryske ambassadören lämnade upprört lokalen med orden "Det här är kanoner gömda i blommor!"
På tisdag är det årsdagen av kröningen av Ludvig lättingen 986 till kung av det västfrankiska riket. Ytterligare en i raden av dessa monarker som satte ärligheten främst. Vissa saker var bättre förr. Det håller jag på tills knugen antar namnet "Karl den charmlöse" eller "Karl den korkade".
På onsdag är det 70 år sedan attentatet mot Norrskensflamman, ett av de värsta terrordåden i svensk historia. Några högergubbar med relativt samhällsställning sprängde av omsorg om demokratin och friheten - vissa saker går igen i historien - Norrskensflammans lokaler. Fem personer dog, två var barn.
De skyldiga åtalades för skadegörelse på annans egendom. Dödsfallen togs inte upp av rätten. En av attentatsmännen friades helt, de andra dömdes till att betala små skadestånd och mellan 3,5 och fem års fängelse, men samtliga frigavs av samlingsregeringen 1944.
Den 4 mars 1966 sa John Lennon att Beatles är mer populära än Jesus. Uttalandet väckte en proteststorm från kristet håll. Det är oklart om det var därför att de ansåg att Lennon hade rätt eller om det var för att han hade helt fel.
På fredag är det årsdagen av Fultontalet som Winston Churchill höll 1946. Då använde han första gången begreppet "järnridå". Någon effekt måste det ha haft, eftersom samma sju år senare dog Stalin.
På lördag fyller Gabriel Garcia Marquez år. Han blir 82, om jag har räknat rätt i hastigheten. För tre år sedan var det 40-årsjubiléet av utgivning av "Hundra år av ensamhet". Hittade följande lilla text om saken:
Den första boken av den colombianske författaren Gabriel García Márquez som jag läste var "Patriarkens höst". Den var en fantastisk roman, men å andra sidan hade jag läst en del fantastiska romaner förut. Sedan läste jag "100 år av ensamhet", världen öppnade sig, och livet var inte längre detsamma.
García Márquez universum är Macondo, en by i Colombia, i Latinamerika, i världen. Där händer sällsamma saker, men egentligen mest vanliga, hederliga hemskheter, sådana som tyvärr alltid har hänt överallt. Macondo befolkas av destruktiva män och kämpande kvinnor, som slåss för kärleken, och lider av den värsta åkomma som kan drabba en människa - ensamheten.
Romanen anses som den magiska realismens största bedrift och samtidigt dess början och rättesnöre. Med överdådig fantasi och ett eruptivt rikt språk väver García Márquez samman realism och fiktion till en sagolik verklighet. Och visst tror man till slut på allt, flygande mattor och överste Buendías alla söner som föds med ett kors i pannan, och samtliga blir dödade med ett skott genom korset.
Det frustar av liv, det doftar, det låter och det blöder. Det är inte större än livet, men inte långt därifrån.
Det är 40 år sedan denna makalösa roman publicerades. Bästa sättet att fira jubileet är förstås att läsa boken. Eller läsa om den.
Veckan avslutas med årsdagen av nazisternas besättande av Rhenlandet 1936. Än en gång bröt Hitler mot gällande fredsfördrag, utan att de västallierade reagerade. Då hade de fortfarande kunnat sätta stopp för hans framfart.
Ytterligare ett sorgligt kapitel i den onödiga historiens tragiska bok.
På måndag är det 200 år sedan Frederic Chopin föddes i Żelazowa Wola, en liten by utanför Warszawa. Stor kompositör av framför allt pianomusik, genial pianist, dog blott 39 år gammal, brinnande polsk patriot.
Jag minns anekdoten som jag fick lära mig i skolan - även om den presenterades som en sann historia, vilket den kanske är - om hur han första gången framförde Revolutionsetyden i Paris. Den ryske ambassadören lämnade upprört lokalen med orden "Det här är kanoner gömda i blommor!"
På tisdag är det årsdagen av kröningen av Ludvig lättingen 986 till kung av det västfrankiska riket. Ytterligare en i raden av dessa monarker som satte ärligheten främst. Vissa saker var bättre förr. Det håller jag på tills knugen antar namnet "Karl den charmlöse" eller "Karl den korkade".
På onsdag är det 70 år sedan attentatet mot Norrskensflamman, ett av de värsta terrordåden i svensk historia. Några högergubbar med relativt samhällsställning sprängde av omsorg om demokratin och friheten - vissa saker går igen i historien - Norrskensflammans lokaler. Fem personer dog, två var barn.
De skyldiga åtalades för skadegörelse på annans egendom. Dödsfallen togs inte upp av rätten. En av attentatsmännen friades helt, de andra dömdes till att betala små skadestånd och mellan 3,5 och fem års fängelse, men samtliga frigavs av samlingsregeringen 1944.
Den 4 mars 1966 sa John Lennon att Beatles är mer populära än Jesus. Uttalandet väckte en proteststorm från kristet håll. Det är oklart om det var därför att de ansåg att Lennon hade rätt eller om det var för att han hade helt fel.
På fredag är det årsdagen av Fultontalet som Winston Churchill höll 1946. Då använde han första gången begreppet "järnridå". Någon effekt måste det ha haft, eftersom samma sju år senare dog Stalin.
På lördag fyller Gabriel Garcia Marquez år. Han blir 82, om jag har räknat rätt i hastigheten. För tre år sedan var det 40-årsjubiléet av utgivning av "Hundra år av ensamhet". Hittade följande lilla text om saken:
Den första boken av den colombianske författaren Gabriel García Márquez som jag läste var "Patriarkens höst". Den var en fantastisk roman, men å andra sidan hade jag läst en del fantastiska romaner förut. Sedan läste jag "100 år av ensamhet", världen öppnade sig, och livet var inte längre detsamma.
García Márquez universum är Macondo, en by i Colombia, i Latinamerika, i världen. Där händer sällsamma saker, men egentligen mest vanliga, hederliga hemskheter, sådana som tyvärr alltid har hänt överallt. Macondo befolkas av destruktiva män och kämpande kvinnor, som slåss för kärleken, och lider av den värsta åkomma som kan drabba en människa - ensamheten.
Romanen anses som den magiska realismens största bedrift och samtidigt dess början och rättesnöre. Med överdådig fantasi och ett eruptivt rikt språk väver García Márquez samman realism och fiktion till en sagolik verklighet. Och visst tror man till slut på allt, flygande mattor och överste Buendías alla söner som föds med ett kors i pannan, och samtliga blir dödade med ett skott genom korset.
Det frustar av liv, det doftar, det låter och det blöder. Det är inte större än livet, men inte långt därifrån.
Det är 40 år sedan denna makalösa roman publicerades. Bästa sättet att fira jubileet är förstås att läsa boken. Eller läsa om den.
Veckan avslutas med årsdagen av nazisternas besättande av Rhenlandet 1936. Än en gång bröt Hitler mot gällande fredsfördrag, utan att de västallierade reagerade. Då hade de fortfarande kunnat sätta stopp för hans framfart.
Ytterligare ett sorgligt kapitel i den onödiga historiens tragiska bok.
Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-02-28
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar