Lars Vilks kryper omkring med en yxa i högsta hugg och ser mycket nöjd ut. Och nej, jag tycker att det är fel att hota människor, och Vilks får rita vad han vill. Men jag vill gärna lägga till åtminstone en aspekt till på saken. Följande text publicerades i ETC för två och ett halvt år sedan:
Rättsprocessen mot den polska konstnärinnan Dorota Nieznalska har pågått sedan 2003. På ett galleri i Gdansk ställde hon ut en installation, kallad "Passion", föreställande en erigerad penis som växer fram från ett kors, och bredvid visades en film från en styrketräningslokal. Konstverkets uttryck för protest mot kyrkans patriarkala förtryck var uppenbart.
Efter en farsartad anmälan från personer som inte ens hade sett installationen, åtalades Nieznalska för "sårande av religiösa känslor", något som faller under brottsbalken i Polen, och dömdes i lägsta instans till sex månaders samhällstjänst, och att betala rättegångskostnader. Hon friades i högre instans, och rättsmaskineriet mal som sagt fortfarande på.
Det handlar om konsten och friheten, och det går att dra en parallell med vår inhemska debatt om Lars Vilks Muhammedhundar och judesuggor. Men är de två fallen verkligen jämförbara?
Vilks uttrycker ingenting, han vill bara testa var gränserna går, det är provokation för dess egen skull. Han väljer att förolämpa muslimer, en redan diskriminerad grupp under stark socialt och politiskt tryck. Judesuggan är enligt honom själv "en uppenbar parodi", för Vilks tycks allting vara en lek i förbifarten, han är helt oförmögen att relatera till samhället eller historien.
Nieznalskas konstverk är ett förtvivlat skrik av protest mot förtryck i ett samhälle där kyrkans makt växer, klerikalismen tilltar, och katolicismen är en statsreligion i allt utom det rent formella.
På ena sidan en infantil tomhet, en ovilja och oförmåga att utrycka något angeläget, eller något alls egentligen. På den andra sidan en konst mitt i samhället, som vågar ifrågasätta överheten, och där formen har också ett innehåll som ställer obekväma frågor.
Yttrandefriheten är mycket viktig, och naturligtvis får Vilks säga eller rita vad han vill, precis som Nieznalska borde få göra det. För övrigt befinner sig de två konstnärerna på skilda planeter.
Det är hög tid att ställa frågan "Varför?" i konstdebatten.
På måndag är det hur som helst årsdagen av mordet på Julius Caesar. Inträffade 44 före vår tideräkning, och gav upphov till talesättet "Också din min Brutus" (E tu Brute), vilket han nästan säkert inte sa. Citatet kommer från Shakespeare, dessutom brukar historiker påpeka att den romerska överklassen talade mest grekiska.
Däremot har han med all säkerhet gett upphov till "kejsare" och månaden juli. Inte illa det.
På tisdag är det 22 år sedan gasattacken mot den kurdiska staden Halabja då minst fem tusen människor dödades. Jag var i Halabja i höstas, och såg ett mycket imponerande monument till de dödas minne. Fattigdomen i staden var mindre imponerande.
På onsdag firar vi Saint Patrick´s Day, som är också Irlands nationaldag. På iriska heter det "Lá Fhéile Pádraig". Häftigt!
På torsdag är det Arubas nationaldag, vilket är lite märkligt med tanke på att ön är en holländsk koloni, även om det är "förvaltningsmässigt" självstyrande, med ett eget parlament. Men det är kanske det som är grejen, får folk skrika sig hesa i en folkförsamling och vifta med egen flagga håller de sig nöjda och lugna.
Aruba beboddes av Arawakindianer. Sedan kom européerna dit. Och ganska snart fanns det inga Arawakindianer.
På fredag är det 79 år sedan staten Nevada legaliserade hasardspel. Resten är historia: Las Vegas, maffian och allt det där. Det jag finner lite anmärkningsvärt är att det alltså fram till 1931 i frihetens förlovade land var förbjudet med spel och dobbel, och staten ansåg sig ha rätt att införa dylika inskränkningar för medborgarnas eget bästa. Onekligen intressant.
På lördag är det vårdagjämning. Den har jag aldrig lyckats förstå. "Vårdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan" etc. Någon?
Det är också årsdagen på starten av Irakkriget. En parafras på det gamla tjeckoslovakiska skämtet från 1968 om vad ryssarna gör i Tjeckoslovakien, jo de letar efter dem som bjöd in dem: Vad gör amerikanerna i Irak sedan 2003? Jo, de letar efter de massförstörelsevapen som var anledningen till kriget.
På söndag är det världspoesidagen. Det är också Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Jag vet inte om de två hänger ihop på något sätt, men man kan alltid hoppas!
Dagen till ära några rader poesi. Lasse Lucidor:
Skulle Jag sörja då wore Jag tokot,
Fast än thet ginge mig aldrig så slätt,
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
Wackta på Tijden hon lär full gå rätt;
All Werlden älskar Ju hwad som är brokot,
Mången mått liwa som eij äter skrätt.
Och Gustaf Fröding:
Och skulle jag sörja, så vore jag tokot,
ty ingen gör rakt, hvad Vår Herre gör krokot,
och ingen sorg på lifsens stråt
kan tvättas bort af gråt.
Min glädje var ringa, min motgång var mycken,
min strängalek gjord till att falla i stycken,
och gjord att förlisa, min lefnads båt
- ro hit med vin för en plåt!
Rättsprocessen mot den polska konstnärinnan Dorota Nieznalska har pågått sedan 2003. På ett galleri i Gdansk ställde hon ut en installation, kallad "Passion", föreställande en erigerad penis som växer fram från ett kors, och bredvid visades en film från en styrketräningslokal. Konstverkets uttryck för protest mot kyrkans patriarkala förtryck var uppenbart.
Efter en farsartad anmälan från personer som inte ens hade sett installationen, åtalades Nieznalska för "sårande av religiösa känslor", något som faller under brottsbalken i Polen, och dömdes i lägsta instans till sex månaders samhällstjänst, och att betala rättegångskostnader. Hon friades i högre instans, och rättsmaskineriet mal som sagt fortfarande på.
Det handlar om konsten och friheten, och det går att dra en parallell med vår inhemska debatt om Lars Vilks Muhammedhundar och judesuggor. Men är de två fallen verkligen jämförbara?
Vilks uttrycker ingenting, han vill bara testa var gränserna går, det är provokation för dess egen skull. Han väljer att förolämpa muslimer, en redan diskriminerad grupp under stark socialt och politiskt tryck. Judesuggan är enligt honom själv "en uppenbar parodi", för Vilks tycks allting vara en lek i förbifarten, han är helt oförmögen att relatera till samhället eller historien.
Nieznalskas konstverk är ett förtvivlat skrik av protest mot förtryck i ett samhälle där kyrkans makt växer, klerikalismen tilltar, och katolicismen är en statsreligion i allt utom det rent formella.
På ena sidan en infantil tomhet, en ovilja och oförmåga att utrycka något angeläget, eller något alls egentligen. På den andra sidan en konst mitt i samhället, som vågar ifrågasätta överheten, och där formen har också ett innehåll som ställer obekväma frågor.
Yttrandefriheten är mycket viktig, och naturligtvis får Vilks säga eller rita vad han vill, precis som Nieznalska borde få göra det. För övrigt befinner sig de två konstnärerna på skilda planeter.
Det är hög tid att ställa frågan "Varför?" i konstdebatten.
På måndag är det hur som helst årsdagen av mordet på Julius Caesar. Inträffade 44 före vår tideräkning, och gav upphov till talesättet "Också din min Brutus" (E tu Brute), vilket han nästan säkert inte sa. Citatet kommer från Shakespeare, dessutom brukar historiker påpeka att den romerska överklassen talade mest grekiska.
Däremot har han med all säkerhet gett upphov till "kejsare" och månaden juli. Inte illa det.
På tisdag är det 22 år sedan gasattacken mot den kurdiska staden Halabja då minst fem tusen människor dödades. Jag var i Halabja i höstas, och såg ett mycket imponerande monument till de dödas minne. Fattigdomen i staden var mindre imponerande.
På onsdag firar vi Saint Patrick´s Day, som är också Irlands nationaldag. På iriska heter det "Lá Fhéile Pádraig". Häftigt!
På torsdag är det Arubas nationaldag, vilket är lite märkligt med tanke på att ön är en holländsk koloni, även om det är "förvaltningsmässigt" självstyrande, med ett eget parlament. Men det är kanske det som är grejen, får folk skrika sig hesa i en folkförsamling och vifta med egen flagga håller de sig nöjda och lugna.
Aruba beboddes av Arawakindianer. Sedan kom européerna dit. Och ganska snart fanns det inga Arawakindianer.
På fredag är det 79 år sedan staten Nevada legaliserade hasardspel. Resten är historia: Las Vegas, maffian och allt det där. Det jag finner lite anmärkningsvärt är att det alltså fram till 1931 i frihetens förlovade land var förbjudet med spel och dobbel, och staten ansåg sig ha rätt att införa dylika inskränkningar för medborgarnas eget bästa. Onekligen intressant.
På lördag är det vårdagjämning. Den har jag aldrig lyckats förstå. "Vårdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan" etc. Någon?
Det är också årsdagen på starten av Irakkriget. En parafras på det gamla tjeckoslovakiska skämtet från 1968 om vad ryssarna gör i Tjeckoslovakien, jo de letar efter dem som bjöd in dem: Vad gör amerikanerna i Irak sedan 2003? Jo, de letar efter de massförstörelsevapen som var anledningen till kriget.
På söndag är det världspoesidagen. Det är också Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Jag vet inte om de två hänger ihop på något sätt, men man kan alltid hoppas!
Dagen till ära några rader poesi. Lasse Lucidor:
Skulle Jag sörja då wore Jag tokot,
Fast än thet ginge mig aldrig så slätt,
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
Wackta på Tijden hon lär full gå rätt;
All Werlden älskar Ju hwad som är brokot,
Mången mått liwa som eij äter skrätt.
Och Gustaf Fröding:
Och skulle jag sörja, så vore jag tokot,
ty ingen gör rakt, hvad Vår Herre gör krokot,
och ingen sorg på lifsens stråt
kan tvättas bort af gråt.
Min glädje var ringa, min motgång var mycken,
min strängalek gjord till att falla i stycken,
och gjord att förlisa, min lefnads båt
- ro hit med vin för en plåt!
Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-03-14
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar