Musikgala med imponerande bredd

Kramfors Music Awards-galan är en mäktig manifestation av det lokala musiklivets mångfald och vitalitet. Att en liten kommun, som i övrigt inte direkt varit en framgångssaga, kan uppvisa en sådan kulturrikedom är häpnadsväckande – och ger all anledning till jubel. Kultur är en väg framåt.

Den andra upplagan av KMA hade flyttat till det större Bollsta folkets hus, och inramningen här var minsta lika professionell som förra gången på Kramm för två år sedan. Fredrik Högberg i sin roll som konferencier var mycket underhållande och rolig, utan att ens dra några dåliga vitsar. Den stafettpinne togs istället över av Ehrling Eliasson (han som i Titti & Ehrling), inte utan en viss framgång.

Prisutdelningar varvades med filminslag av det komiska slaget och live musik – det var ingen brist på artister i lokalen. Bredden var imponerande, vad sägs om blues, schlager, opera, country, folkvisa, vispop, dragspel, med mera.

Operasångerskan Margareta Hallin som fick Life Time Achievement-priset kunde tyvärr inte vara med men kontaktades via telefon. Eftersom operasångaren och pedagogen Jean-Ronald LaFond vann priset som Årets Nyförvärv, samtidigt som den unga operasångerskan Astrid Robillard var nominerad som Årets Klassiska, fick det kommunalrådet Jan Sahlén att se en röd tråd här och han föreslog att man skull verka för en operascen i Kramfors.

Dragspelsvirtuosen Jörgen Sundeqvist var inte sen att kontra med ett förslag om en dragspelsscen.

Värdarna på stället Bollsta Folkets hus belönades med priset Årets Arrangör. Mycket välförtjänt, de har verkligen lyckats att fylla huset med mycket musik och levande kultur.

Priset till Årets Kör gick till Ytterlännes kyrkokör, som med sina snart 170 år är Sveriges äldsta kyrkokör.

Modo Hockeys ordförande och tillika vd för bussjätten Byberg & Nordin Tomas Byberg fanns på plats men i egenskap av… musiker. Han spelar nämligen i det i hela Nordingrå världsberömda bandet Black Bush, som var nominerat i kategorin Årets Coverband. Något pris blev det inte, men Tomas verkade glad ändå.

Ljus- och ljudmästaren Erik Nordlander blev Årets Slitvarg, och det var säkerligen en fin känsla att för en gångs skull få stå i rampljuset för en som alltid finns i bakgrunden.

Många ropade Äntligen! när Fredrik Högberg till slut fick ett pris. Han blev Årets Ambassadör, och det var nog inte för sina diplomatiska talanger. Däremot är det han uträttar för Kramfors i allmänhet och Nyland i synnerhet helt ovärderligt.

Frida Selander citerade ur Sara Lidmans ”Tjärdalen”: ”Så fort man bor i en by måste man bry sig”.

Och veteranen Barbro Lundquist, som fick Life Time Achievement-priset vid förra galan (tillsammans med Ralph Nordlander), konstaterade att KMA-galan var det mest fantastiska som hon har upplevt under hela sitt kulturliv.

Det säger nog allt.

Historiens mest förtalade befriare

Med anledning av segerdagen:

För 71 år sedan den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska soldater ur 1:a ukrainska frontens 60:e armé under befäl av marskalk Konev. Även för de luttrade rödarmisterna som ändå hade sett åtskilliga ohyggligheter begångna av nazister blev konfrontationen med Auschwitz helvete en svår chock. Här har lågt räknat 1,1 miljoner människor mördas, närmare 90 procent av dem var judar.

Sedan 2005 högtidlighålls den 27 januari internationellt som Förintelsens minnesdag.

Några av de mördade var min fars familj, som utrotades i sin helhet, ytterligare några var min mors familj.

Det handfull överlevande som fanns i Auschwitz när Röda armén kom såg dem naturligtvis som befriare. Inte som ”nya ockupanter” eller ”lika goda kålsupare som nazisterna”.

Också för min mormor och hennes lilla dotter – som skulle bli min mamma – var Röda armén befriare sommaren 1944 i Lublin, och för min far, som överlevde tack vare att han lyckades fly österut till Sovjetunionen.

Det var det sovjetiska folket som bar den största bördan i kampen mot Hitlertyskland och fick betala ett fruktansvärt högt pris för att rädda världen från det nazistiska hotet. 25 miljoner döda, städer lagda i ruiner, ödelagd infrastruktur.

Röda armén är förmodligen historiens mest förtalade befriare.

Omarbetad Trollflöjt med bra dramatisk nerv och humor

Det ska böjas i tid. Nordiska kammarorkesterns och Kapellsbergs satsning på barnopera är ett föredömligt sätt att förmedla musikteaterns förtrollade värld. Och vad passar då bättre om inte Trollflöjten.

Den framförs av Nordiska blåsarkvintetten och Operastudion Kapellsberg i lämpligen omarbetad form nerkortad till en timme. Handlingen är förlagd till vår tid, Tamino är en elvaåring vars föräldrar har nyss separerat och bråkar jämt och ständigt – så illa gick det för Papageno och Papagena! – i skolan blir han mobbad och ingen vuxen bryr sig på riktigt.

Då är utvägen att försvinna in i dataspelet Trollrymden (jag kan inte förmå mig till att använda den hiskeliga språkhybriden Zauberspace) där han själv är hjälte och har full kontroll över allt och alla – tills spelet tar över.

Jag brukar inte vara särdeles förtjust i den här sortens ”moderna” omarbetningar av klassiker, ofta beror de på bristande tilltro på originalverkets konstnärliga bärkraft, men här fungerar det alldeles utmärkt, utan att vara opportunistiskt publikfriande. Bra dramatisk nerv och mycket humor.

Framför allt är det musikteater på riktigt, med betoning på både musik och teater. Publiken bjuds på härlig mix av musik, sång, dans och talroller. De unga skådespelarna/sångarna imponerar med sin allsidighet, med sin dansskicklighet och sitt självklara agerande och sin starka scennärvaro.

Med det är trots allt sånginsatserna som står i förgrunden. Och än en gång imponerar Kapellsbergs operaelever. Inte minst Ella Morin Fabian Düberg som Pamina och Tamino bjuder på några frejdiga duetter. Clifford Ekholm Lewis övertygar igen, Hans Klareskog sjunger fint, men agerar sämre, Tessan Maria Lehmussaari, Julia Andersson och Elisabeth Leyser som Tre Damer skapar en färgstark inramning.

Föreställningen vänder sig i första hand till barn på låg- och mellanstadiet, men passar egentligen för alla åldrar. Under en skolföreställning lär en ung man på sju-åtta år ha utbrustit begeistrat: ”Det är den bästa opera jag någonsin har sett!”. Det stämmer säkert.

Undertecknad är några år äldre och har förvisso sett bättre operauppsättningar. Men den här är definitivt god nog.

Föreställningen spelade också på Tingshuset i Nyland.

Trollflöjten av W.A. Mozart

Regi och bearbetning: Märit Bergvall

Medverkande: Operastudion Kapellsberg, Nordiska Blåsarkvintetten

Musikalisk bearbetning för blåsarkvintett: Staffan Sjösvärd

Musikalisk instudering: Karin Bengtsson Olsson

Ljus: Nordlander produktion

Kostym/scenografi: Kansjälvproduktion

Operastjärna belönas i Kramfors

Tre sångare har förärats en byst på Kungliga Operan i Stockholm: Jussi Björling, Birgit Nilsson och Margareta Hallin. Margareta Hallin anses som en av Operans mest lysande artister under 1900-talet.

Hon har under sin långa karriär gjort bejublade framträdanden på världens största operascener, hon har också turnerat i Sovjet. Hon har mångfaldigt belönad, med bland annat Jussi Björlingstipendiet och Hugo Alvénpriset. Snart kan hon lägga ytterligare ett pris till sin digra samling när hon tar emot Juryns Specialpris för Life Time Achievement vid Kramfors Music Awards-galan.

Sedan många år tillbaka delar Margareta Hallin sin tid mellan Stockholm och Kramfors, och uppträder ofta runt om i våra trakter.

Men det började i Karlskoga för 85 år sedan där Margareta kom till världen. När hon var ett och ett halvt flyttade familjen till Göteborg, och när Margaretas pappa gick bort några år senare flyttade familjen till Stockholm, där det fans fler släktingar.

Trots att pappan försvann tidigt ur hennes liv betydde han mycket för hennes artistiska utveckling.

-          Jag har alltid dansat och sjungit, och pappa var mycket förtjust och uppmuntrade mig, säger Margareta Hallin.

Hon har många fina minnen från sin tidiga barndom, hur hon sjöng Taubevisor ute i Göteborgs skärgård, och när hon såg första gången en opera. Det var Mignon, och Margareta berättar hur hon efter föreställningen på väg hem med familjen gick och surade några steg efter de andra. Hon var så arg att det var slut!

Margareta har enbart gått ut folkskolan, men har i gengäld desto solidare musik- och sångutbildning. Som ung gick hon i dansskola, dansen var en inkörsport till musiken, sedan blev det först Musikaliska akademin, där hon fick en teoretisk musikgrund att stå på, något hon är fortfarande tacksam för, och därefter vid 17-årsålder Operahögskolan.

Hon debuterade redan som elev på Operan i Stockholm 1955 som Rosina i Barberaren i Sevilla. Sedan dess har hon haft oräkneliga roller i snart sagt varenda opera som någonsin skrivits.

-          Jag hade förmånen att få allsidiga roller, och fastnade aldrig i ett fack, på senare år har jag också kunnat medverka i moderna operor, till skillnad från andra kollegor som bara ville sjunga Verdi, säger Margareta Hallin.

Enligt vissa hade hon kunnat bli lika stor som Birgit Nilsson om hon hade satsat på en internationell karriär. Och visst har hon haft många förfrågningar från operascener runt om i världen. Hon nämner bland annat Salzburg, och planerna på en uppsättning av Aniara i Hamburg.

-          Det hade varit spännande, men jag ville inte lämna familjen här i Sverige, säger Margareta.

Margareta Hallin har också länge verkat framgångsrikt som kompositör, och hennes inriktning har främst varit på att tonsätta poesi. Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström, Gustaf Fröding och Alf Henrikson finns med på listan, och även Strindbergs dramer. Dessutom har hon satt musik till dikter av Sollefteåpoeten Emil Hagström.

Genom åren har Margareta Hallin också ägnat sig åt måleri, och har haft utställningar ibland annat Kramfors och Stockholm, men med en beklagande suck konstaterar hon att numera hinner hon inte med sin konst.

Närmast planerar hon att åter igen sätta upp programmet om Franz Berwald. Och naturligtvis att delta i Kramfors Music Awards-galan i Bollstabruk.

-          Det är verkligen mycket roligt. Och hedrande.

Öppen och mångtydig grafik

Hon tar tillvara grafikens frihet för att skapa en öppen och mångtydig konst som inbjuder betraktaren till dialog.

Kristina Thun var Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstads grafikstipendiat 2014, och har nu utställning på Galleri Lokomotiv i Övik. Det är lätt att förstå varför ÖKKV ville belöna henne, hennes konst är vacker, öppen för tolkningar på ett sätt som till en början väcker förvirring, fast på ett kreativt sätt som leder till förundran, och kanske också till vidare funderingar över de stora frågorna.

Kristina Thun blandar oförskräckt olika grafiska tekniker, men lägger också i full frihet gärna till små teckningar och måleri, företrädesvis akryl. Resultatet blir en oerhört nyanserad färgskala, Kristina Thuns bakgrunder har fantastiska skiftningar i färgvalörer som känns helt nya.

Det skapar också ett djup i hennes tavlor, nästan så att man upplever vissa tavlor som tredimensionella.

Det är mycket färgrikt, men färgerna är genomgående inte särskilt kraftfulla, utan ter sig snarare trevande och sökande, försiktiga men nyfikna på samma gång, inget motiv har en färgsättning som förpassar resten till bakgrunden. Det är bilder som strävar efter helhet.

Tematiken är mångbottnad, nästan lite gåtfull. Vissa motiv återkommer. Stubbar, eller möjligen brutna träd, finns på så gott som alla tavlor. Symboliserar de det avbrutna, det ofullbordade i tillvaron eller talar de direkt om skövling av naturen?

Själv kom jag att associera till kajerna i Ådalen, stumma vittnesbörd om en hetsig storhetstid i det ändå nära förflutna, som sakta vittrar sönder.

Spännvidden i möjliga tolkningar är som förhoppningsvis framgår mycket stor.

Naturen är ständigt närvarande som ett mysterium att utforska, lite vag i konturerna, lockande och inbjudande, kanske också en smula farlig och skräckinjagande.

Överallt finns också med vardagsföremål, ofta möbler, det är som två världar, på samma gång integrerade och åtskilda, delar av samma verklighet, men som på något sätt ändå inte passar in i samma mönster.

De människor som finns på Kristina Thuns tavlor är nästan alltid oåtkomliga för sin omgivning, de befinner sig utanför, väl synliga och med full insikt i hela bilden. En slående allegori över alienationen.

Det finns emellertid ingen dysterhet i bilderna, tvärtom präglas de av en stillsam humor och en underfundig vänlighet. Det är mycket infall, improvisationer, drömmar – eller mardrömmar, tankefragment – avståndet mellan hjärnan och handen är befriande kort.

En konst att ta till sig.

Utställningen pågår till den 21 maj.

Omtumlande dansföreställning

Skogen är den fysiska plats som mest fulländat uttrycker dialektiken i vårt förhållande till naturen. Det är ljus mot mörker, möten och hot, glädje och rädsla, frihet och instängdhet.

I Ådalen har dessutom skogen ytterligare en dimension, den är platsen för ekonomisk vinning, men även samhällelig kris och tillbakagång. Att Norrdans har världspremiär på Mari Carrascos föreställning Black Forest just på den plats som har upplevt – och genomlidit – skogsindustrins makalösa uppgång och ödesdigra fall är bara logiskt.

Carrasco fångar in dialektikens hela dynamik, utan att för ett ögonblick förlora dansens magi. Black Forest är en sprakande föreställning som det oavbrutet slår gnistor om. Tempot är oerhört högt från första början. Koreografin är så nära fulländning som det går att komma.

I stor utsträckning är det tack vare dansarnas eminenta insatser. De agerar som en tätt sammanvävd grupp, en integrerad enhet av sällsynt skickliga individualister. Samspelet, eller rättare sagt samtidigheten, är nära på perfekt.

Rörelseschemat är otroligt krävande, och det är smått obegripligt hur dansarna om och om igen hittar rätt i sina positioner. Det är som en komplicerad manöver där minsta felsteg kan rubba hela den intrikata ordningen. Men här rubbas det ingenting.

Men mest imponerande är dansarnas mod och tillit till varandra. De egenskaperna hör förstås ihop. För att våga möta varandra i hög fart, att ta risken med ett språng över kamraten för att sedan skifta position och vara den som det hoppas över, kräver ett förtroende som är förbehållet en professionell kompetens hos de mest framgångsrika. Som Norrdans.

Även om föreställningen bygger på gruppens täta samspel, vill jag gärna framhålla några av dansarna. César Garcia Steensen är en gammal favorit med en oefterhärmlig plastik. Jakub Mędrzycki och Viktor Konvalinka som båda har en fantastisk precision i sina rörelsemönster. Och Claudia Fürnholzer som på ett självklart sätt förenar spänt och grace i stark scennärvaro.

Scenografin är fiffigt arrangerat så att publiken sitter runt om scenplatsen. Det ställer stora krav på dansarna, som inte bara dansar frontalt mot publiken, som i vanliga fall, utan måste uppträda i alla väderstrecken.

Men det ställer givetvis också större krav på publiken, det gäller att ha sin uppmärksamhet riktad åt flera håll samtidigt, kunna prioritera, veta i vilken riktning man ska koncentrera blicken, vad man vågar släppa. Åskådaren är omgiven av föreställningen, precis som i skogen.

Black Forest är en omtumlande upplevelse. Norrdans och Mari Carrasco belönades av publiken med stående applåder som aldrig ville ta slut. Det är bara att stämma in.

BLACK FOREST

Idé, koncept och universum: Mari Carrasco

Koreograf: Mari Carrasco i samarbete med dansarna

Koreografiassistent: Rita Lemivaara

Tonsättare: Mikael Karlsson

Kostym: Mari Carrasco, Rita Lemivaara och Annette Hägglund

Dansare: Tomáš Červinka, Claudia Fürnholzer, César García Steensen, Viktor Konvalinka, Lava Markusson, Jakub Mędrzycki, Hanna Nussbaumer, Verena Pircher, Leila Verlinden

Världspremiär: 2 april 2016 på Härnösands Teater

Tyst teater om terror

Många asylsökande har upplevt dramatiska saker och bär på traumatiska erfarenheter. Uttrycksbehovet är stort. Usama Hussain bor på asylboendet i Gålsjö bruk, och han är dramatiker och filmare från Irak. Han har skrivit en pjäs om olika diktaturers terror av människor.

Usama Hussain står för regin och skådespelare är andra personer från asylboendet. De har precis repeterat föreställningen för Svt Västernorrland, och stämningen är lika kaotisk som entusiastisk. Vi talar omväxlande via tolk eller engelska. Många vill gärna komma till tals, det går inte att ta fel på att det är allvar för de inblandade.

-          De pjäser och kortfilmer som jag gjorde i Irak var ganska politiska, och det är den här pjäsen också, säger Usama Hussain.

Pjäsens titel är Mind never blind, ungefär Sinnet är aldrig blint, och vill förmedla bilden av förtryck av olika religiösa minoriteter, såsom de kristna och yazidier, i Mellanöstern. Men egentligen är ambitionen vidare än så.

-          Diktaturer kan anta olika skepnader, religiösa, militära och politiska, men de förtrycker alltid människor, säger Usama Hussain.

Nio skådespelare är med i pjäsen, de kommer från Irak, Syrien och Sudan. Mounir Aldoss från Syrien spelar en högt uppsatt militär som också är president.

-          En mycket rolig roll, säger Mounir.

Rawa Al Salti är palestinier från Syrien. Hon är nybörjare som skådespelare, och tycker det är fantastiskt att få spela teater.  Hon har en bärande kvinnlig roll, och hennes fyraårige son Jod Khattab spelar också med i pjäsen. Rawa gillar idén med pjäsen.

-          Jag spelar modern vars son faller ner som död, och jag väcker honom. Det är förstås symboliskt, det är folket som ska väckas till motstånd mot diktaturer och förtryck, säger Rawa Al Salti.

Pjäsen saknar ord, det spelas helt tyst med enbart kroppsspråket som uttrycksmedel.

-          Vi vill att alla ska kunna förstå, och kroppsspråket är universellt, säger Usama Hussain.

Mind never blind spelas i Gålsjö bruk på fredag. Lokalbefolkningen från närområdet har bjudits in, och man hoppas på stor tillströmning av publik.

Det finns även planer på fler föreställningar.