Ullångers store kompositör firad på sin födelseplats

Wilhelm Peterson-Berger är Kramfors kommuns bäst bevarade musikhemlighet. Trots att en av Sveriges främsta nationalromantiska tonsättare var född i Ullånger, finns det förutom minnesstenen i födelsebyn Äskja inga spår efter honom. Nu när man firar 150 år av hans födelse finns det kanske hopp om en vändning, och att han får den uppmärksamhet som han förtjänar.

Peterson-Berger delar sitt doldisöde i Kramfors med en annan framstående svensk kompositör, nämligen Franz Berwald, som var disponent på Sandö glas bruk under tio år, och det är där många av hans mogna verk skapades.

Berwald kan ståta med att ha gett namn åt Sveriges förnämsta konsertlokal, medan i Kramfors kommun få han nöja sig med ett minnesmärke på Sandö, och dessutom en gata som inte går att hitta på kartan.

Peterson-Berger har inte ens fått minsta lilla gatstump i kommunen, inte i Ullånger heller.

Denna obegripliga oförmåga – eller om det är ovilja – att uppmärksamma sina stora kulturpersonligheter förvånar och oroar. Det verkar emellertid att den nuvarande politiska ledningen har en bättre förståelse för kulturens betydelse för kommunens utveckling, och att en förändring till det bättre kan vara på gång.

Firandet av Peterson-Bergers 150-årsjubileum kan vara en bra början och ett tacksamt avstamp för att uppmärksamma kompositören på hans födelseplats.

Jag vill gärna se hyllningskonserten i Ullångers kyrka på torsdag kväll som en inledning för den processen.

Konserten bjöd på ett fullmatat program med Nordiska blåsarkvintetten, sopranen Anna Hanning och Stephanie Wendt vid pianot.

En bred bild av Peterson-Bergers skapande presenterades. Han är ju mest känd för sina pianostycken i nationalromantisk anda, ofta till tonsatt dikt. Här hade de flesta arrangerats om för blåsinstrument, och kom inte desto mindre till sin fulla rätt.

Ändå var det en fin upplevelse att lyssna på pianosolisten Stephanie Wendt som framförde Frösöblomster, de verk Peterson-Berger är mest känd för. Stephanie har en känslighet i sitt spel som utmärker de som inte ser pianot som enbart ett slagverk.

Kvällens huvudperson var nog trots allt Anna Hanning, vars lyriska sopran med sitt djup och värme gjorde rättvisa åt Peterson-Bergers ljusare nationalromantiska syntes av folkmusik och konstmusik.

Hon räddade dessutom hans mörkare musikdramatiska verk, inte minst den Wagnerinspirerade epigonoperan Arnljot, med dess pretentiöst bombastiska dysterhet.

Wilhelm Peterson-Berger var sammansatt personlighet, ofta oresonlig och med ett häftigt humör. Allt han rörde vid blev inte till guld. Han ska uppmärksammas – inte idealiseras.

Omarbetad Trollflöjt med bra dramatisk nerv och humor

Det ska böjas i tid. Nordiska kammarorkesterns och Kapellsbergs satsning på barnopera är ett föredömligt sätt att förmedla musikteaterns förtrollade värld. Och vad passar då bättre om inte Trollflöjten.

Den framförs av Nordiska blåsarkvintetten och Operastudion Kapellsberg i lämpligen omarbetad form nerkortad till en timme. Handlingen är förlagd till vår tid, Tamino är en elvaåring vars föräldrar har nyss separerat och bråkar jämt och ständigt – så illa gick det för Papageno och Papagena! – i skolan blir han mobbad och ingen vuxen bryr sig på riktigt.

Då är utvägen att försvinna in i dataspelet Trollrymden (jag kan inte förmå mig till att använda den hiskeliga språkhybriden Zauberspace) där han själv är hjälte och har full kontroll över allt och alla – tills spelet tar över.

Jag brukar inte vara särdeles förtjust i den här sortens ”moderna” omarbetningar av klassiker, ofta beror de på bristande tilltro på originalverkets konstnärliga bärkraft, men här fungerar det alldeles utmärkt, utan att vara opportunistiskt publikfriande. Bra dramatisk nerv och mycket humor.

Framför allt är det musikteater på riktigt, med betoning på både musik och teater. Publiken bjuds på härlig mix av musik, sång, dans och talroller. De unga skådespelarna/sångarna imponerar med sin allsidighet, med sin dansskicklighet och sitt självklara agerande och sin starka scennärvaro.

Med det är trots allt sånginsatserna som står i förgrunden. Och än en gång imponerar Kapellsbergs operaelever. Inte minst Ella Morin Fabian Düberg som Pamina och Tamino bjuder på några frejdiga duetter. Clifford Ekholm Lewis övertygar igen, Hans Klareskog sjunger fint, men agerar sämre, Tessan Maria Lehmussaari, Julia Andersson och Elisabeth Leyser som Tre Damer skapar en färgstark inramning.

Föreställningen vänder sig i första hand till barn på låg- och mellanstadiet, men passar egentligen för alla åldrar. Under en skolföreställning lär en ung man på sju-åtta år ha utbrustit begeistrat: ”Det är den bästa opera jag någonsin har sett!”. Det stämmer säkert.

Undertecknad är några år äldre och har förvisso sett bättre operauppsättningar. Men den här är definitivt god nog.

Föreställningen spelade också på Tingshuset i Nyland.

Trollflöjten av W.A. Mozart

Regi och bearbetning: Märit Bergvall

Medverkande: Operastudion Kapellsberg, Nordiska Blåsarkvintetten

Musikalisk bearbetning för blåsarkvintett: Staffan Sjösvärd

Musikalisk instudering: Karin Bengtsson Olsson

Ljus: Nordlander produktion

Kostym/scenografi: Kansjälvproduktion