Kluriga berättelser om livet och samhället

Anna Erlandssons utställning på galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik bjuder på en rad kluriga berättelser om livet och samhället. Hon använder många olika tekniker, men det är teckningen som är grunden för alla hennes uttryckssätt och som på ett spännande sätt går igen i så gott som alla verken.

Det mesta är serigrafier, sedan finns det blandteknik, torrnål, tuschteckningar, lite mer udda tekniker som sytråd på möbeltyg, och så de definitivt ovanliga som overheadpenna på arvgods och död ekorre på siden.

Sist men inte minst visas det animerad film, Anna Erlandsson har tunga meriter som filmare med en Guldbagge 2004 för kortfilmen Glenn, the Great Runner.

Anna berättar att ilska är en viktig drivkraft, när hon blir arg på olika företeelser sätter det igång en kreativ process. Av det märks sanningen att säga inte mycket. Hennes verk saknar förvisso inte en vass udd, men det som talar till betraktaren är snarare humor, låt gå en bitsk sådan.

Det finns inget genomgående tema för utställningen, i varje fall inte direkt iögonfallande, utan vi får följa olika ämnen och motiv. Miljöfrågan återkommer flera gånger, som i serigrafin The very last week, en av favoriterna, med giraffer som riskerar att hamna under stigande vattennivåer.

Djur har en framträdande plats i många av verken. Inte allegoriskt utan som självständiga subjekt i sin egen rätt. Vid betraktelsen är alla eventuella likheter en ren tillfällighet.

Anna Erlandsson väjer inte för det klara och entydiga i en tid då mångtydighet i konsten har blivit till en ny konformism – och tenderar att bli till otydlighet.

Istället utvecklar hon en påhittighet, som i sin fantasifullhet öppnar upp mot just det mångtydiga utan att förlora sin skärpa och klarhet.

Ett utmärkt exempel är Flickstreck (overheadpenna på arvgods), som på ett rakt men synnerligen subtilt sätt berättar om den upprörande orättvisan med pojkstreck som något man bara rycker på axlarna åt, medan flickstreck inte ens finns, flickorna får alltid ta sitt ansvar.

En existentialistisk enkelhet som med drabbande insikt är den döda ekorren på siden som på sitt makabra sätt talar om för oss att Jakten på ungdom och skönhet slutar alltid med döden. Amen.

Det finns också en befriande lekfullhet i Anna Erlandssons skapande, som i verket När skaru´sluta glo på tv, något som hon själv kallar för en ”kortnovell i betong”, och där hon använder kitschiga porslinsdockor.

Så vidgas gränsernas för det konstnärliga skapandet. Och blir till en konstnärlig berättelse om livet som pågår – här och nu.

Utställningen pågår till den 11 februari.

Kring liv och död med glädje och nyfikenhet

Livet är det som sker mellan födelsen och döden. Ett tillfälligt besök i tillvaron, ett kort ögonblick i tidens ström. Ars longa, vita brevis – konsten är lång, livet är kort, och om konsten är större än livet sysslar den egentligen alltid enbart med frågor kring liv och död. Vad annat finns det?

Jöran Österman är en konstnär som tar dessa teman på förbehållslöst allvar. Hans utställning på galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik har en poetisk vitalitet som helt opretentiöst ger uttryck för glädje och nyfikenhet med ett filosofiskt djup över livets mysterium.

Utställningen består av tre avdelningar, som organiskt hänger ihop. Konstprojektet Embrace är två tavlor som med en värmekamera visar hur ett nyfött barn ligger hud mot hud på mammas bröstkorg. Tavlorna är upplysta bakifrån vilket skapar en illusion av att de är självlysande. Det är ett värnlöst liv som vårdas och beskyddas i en symbios som vi vet kommer att upphöra, men aldrig helt.

Den ena av tavlorna har ett starkt drag av en Madonnabild, kanske också något av en klassisk Pietá. Det öppnar för en messiansk tolkning, liv som frälsning, en vacker tanke.

I samma rum kontrasteras och kompletteras Embrace av projektet It will pass. Det är koppartryck av foton på bilder som sitter som emaljerade ovaler på gravstenar på kyrkogårdar. Det är ganska ovanligt i Sverige, och de flesta bilderna kommer från framför allt Italien och Ryssland.

Det är bilder som minne, som på ett eftertänksamt sätt skildrar tidens gång. Det är en svit på 50 bilder, av vilka tolv är uppsatta och resten kan beskådas i en låda. Bilderna är mättade med historia, det är gammaldags frisyrer, de ålderdomligt strama ansiktsuttrycken, en pojke som ser chockerande ung ut har sin hund med sig på bilden. Många av bilderna är starkt bleknade, konturerna har fräts sönder, det går knappt att urskilja vem de föreställer.

Flera av bilderna från Ryssland är skadade av kulhåll från striderna under andra världskriget.

Det tredje projektet heter Just visiting och har pågått en längre tid. Här handlar det om livet som minne – liv är minne – och minnets platser. Centralt för Jöran Österman är hans fascination för böcker, det är där minnet finns bevarat. Mer än så, det är där vi kan leva vidare, liksom vår kunskap, våra berättelser.

Det är fantastiska fotogravyrer, infärgade för hand med en sällsynt känsla för ljusets valörer och nyanser, och trots att de föreställer mest bokryggar och bibliotekshyllor i långa rader kan betraktaren ana så oändligt många spännande världar som finns inneslutna på dessa sidor.

Jöran parafraserar med uppenbar förtjusning Bibeln: Ordet är en bild.

Utställningens bilder knyter ihop livets sköra trådar på ett trösterikt sätt. Det finns ett liv före döden.

Utställningen pågår till den 29 oktober.

Öppen och mångtydig grafik

Hon tar tillvara grafikens frihet för att skapa en öppen och mångtydig konst som inbjuder betraktaren till dialog.

Kristina Thun var Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstads grafikstipendiat 2014, och har nu utställning på Galleri Lokomotiv i Övik. Det är lätt att förstå varför ÖKKV ville belöna henne, hennes konst är vacker, öppen för tolkningar på ett sätt som till en början väcker förvirring, fast på ett kreativt sätt som leder till förundran, och kanske också till vidare funderingar över de stora frågorna.

Kristina Thun blandar oförskräckt olika grafiska tekniker, men lägger också i full frihet gärna till små teckningar och måleri, företrädesvis akryl. Resultatet blir en oerhört nyanserad färgskala, Kristina Thuns bakgrunder har fantastiska skiftningar i färgvalörer som känns helt nya.

Det skapar också ett djup i hennes tavlor, nästan så att man upplever vissa tavlor som tredimensionella.

Det är mycket färgrikt, men färgerna är genomgående inte särskilt kraftfulla, utan ter sig snarare trevande och sökande, försiktiga men nyfikna på samma gång, inget motiv har en färgsättning som förpassar resten till bakgrunden. Det är bilder som strävar efter helhet.

Tematiken är mångbottnad, nästan lite gåtfull. Vissa motiv återkommer. Stubbar, eller möjligen brutna träd, finns på så gott som alla tavlor. Symboliserar de det avbrutna, det ofullbordade i tillvaron eller talar de direkt om skövling av naturen?

Själv kom jag att associera till kajerna i Ådalen, stumma vittnesbörd om en hetsig storhetstid i det ändå nära förflutna, som sakta vittrar sönder.

Spännvidden i möjliga tolkningar är som förhoppningsvis framgår mycket stor.

Naturen är ständigt närvarande som ett mysterium att utforska, lite vag i konturerna, lockande och inbjudande, kanske också en smula farlig och skräckinjagande.

Överallt finns också med vardagsföremål, ofta möbler, det är som två världar, på samma gång integrerade och åtskilda, delar av samma verklighet, men som på något sätt ändå inte passar in i samma mönster.

De människor som finns på Kristina Thuns tavlor är nästan alltid oåtkomliga för sin omgivning, de befinner sig utanför, väl synliga och med full insikt i hela bilden. En slående allegori över alienationen.

Det finns emellertid ingen dysterhet i bilderna, tvärtom präglas de av en stillsam humor och en underfundig vänlighet. Det är mycket infall, improvisationer, drömmar – eller mardrömmar, tankefragment – avståndet mellan hjärnan och handen är befriande kort.

En konst att ta till sig.

Utställningen pågår till den 21 maj.