Lustmord på klassisk myt

I sina komiska operor, det vi idag kallar operetter, gisslar Offenbach skoningslöst maktens dubbelmoral och hyckleri. Ämnesvalet är hämtad från klassisk mytologi, men det är lätt att känna igen miljöer och personligheter från andra kejsardömets Frankrike.

Genombrottsverket ”Orfeus i underjorden” är ett veritabelt lustmord på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, men också en skarp vidräkning med den borgerliga familjens falska lyckobild.

Kapellsbergs Operastudio under kreativ ledning av regissören Märit Bergman tar tacksamt vidare Offenbachs respektlösa omtolkningar. Deras ”Orfeus i underjorden” är en feministisk komedi som med ett hånfullt grin ger fingret åt patriarkatet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Löftesrika operaelever

Kapellsbergs musikutbildning har länge varit ett viktigt inslag i Härnösands kulturliv, inte minst operadelen. I år när Härnösands musiksällskap fyller 175 år medan Härnösands folkhögskola firar 75 år, har man slagit sina påsar ihop till ett 250-årsjubileum med en operaföreställning av skolan elever.

Spelplatsen under tre kvällar har varit Brännaborg, och föreställningen gick under titeln Spagettiopera, med undertiteln Hotel Nostalgia. Den alltid lika påhittiga Märit Bergvall har skapat en ramhandling – om man nu kan tala om handling – kring händelser på ett hotell, och fyllt det med en rad arior och sångnummer ur olika operor och operetter.

Ett hotell är på många sätt en tacksam utgångspunkt för en föreställning. Det är ett slutet universum med strikta hierarkier som på samma gång är en spegelbild av hela samhället. Spelplatsen skapar en tydlig avgränsning för de agerande, samtidigt som inom de givna ramarna har de en nästan fullständig frihet för sitt agerande.

Det var framför allt elever från årskurs ett som medverkade. Kapellsbergs operastudio har alltid haft duktiga studenter, så den höga nivån överraskade inte, men ändå, med tanke på att de flesta av operaartisterna har gått bara på skolan sedan september, alltså lite mer än en termin, var det djupt imponerande.

Förvisso var det inte svårt att märka att de inte är fullärda och har en lång väg kvar att vandra, men än mer märktes hur otroligt mycket potential det finns här.

Scenglädjen gick inte att ta fel på, många tog för sig ordentligt, och bjöd på en fullmatad föreställning med mycket humor och en yvig och tuff koreografi.

Även om det kan tyckas en smula orättvist vill jag inte desto mindre framhålla några som gjorde ett särskilt gott intryck. Linda Evers har en röst med ett osannolikt omfång, Jenny Viklund imponerade med ett dramatiskt utspel och vokalt mod – och det brukar föra långt, och Johan Svensson, tydligen inte helt kry för dagen, en sällsynt löftesrik tenor med behag och värme i rösten.

Det som förvånade något var valet av repertoar. Varför så mycket operett? Halva första avdelningen var ur Glada änkan, med Bernsteins Candide som lök på laxen. Tack och lov tog det sig i andra akten med bland annat Verdi, Ravel, Donizetti och Puccini.

Då kändes till och med det avslutande crescendo ur Läderlappen ganska rätt.

Spagettiopera. Hotel Nostalgia

Operastudion Kapellsberg

Regi och bearbetning: Märit Bergvall

Piano: Brandon Eldredge

Musikalisk instudering: Karin Bengtsdotter Olsson

Ljus: Axel Antonsson

Scenografi/Kostym: Kansjälvproduktion

Bra operaunderhållning med elever från Kapells

Operacafé på Babelsberg blev än en gång en stor succé. Det bjöds på förstklassig operaunderhållning med elever från Kapellsberg som framförde arior och scener ur kända operor.

Det var elever från årskurs två och tre som stod för programmet, alltså de redan mer avancerade. Det märktes mycket tydligt på den höga nivån under kvällen.

Operastudion Kapellsberg vid Härnösands folkhögskola tillhör landets absolut ledande operautbildningar, och det är knappast en tillfällighet att skolans elever lägger beslag på allt fler platser vid operahögskolorna runt om i landet.

Flera av sångarna är välkända sedan tidigare. Nikolai Papadopoulos-Samuelsens mogna bas tycker man sig ha hört länge redan. Lovisa Sandenskog, Elsa Rosengren, Fabian Düberg och Hans Klareskog var med i Operafestivalen i somras, och gjorde väl ifrån sig igen.

Nya trevliga bekantskaper var bland annat Alexandra Olsson-Andersén, med ett kraftfullt utspel både vokalt och teatraliskt, Linda Evers med en sopran full av dramatisk svärta, och Manuel Bjelke en baryton med ett ovanligt brett register.

Repertoaren bestod av idel kända operor, publikfriande på ett sätt som opera gärna får vara. Kvällen inleddes med bravur med en aria ur Figaros bröllop, sedan blev det lite mer finstämt ur La Bohéme. Efter det kom Tannhäuser, och det blev det genast mörkt och dystert med Herz und Schmerz, och bombastiskt med massa Todt.

För att ljusna igen med La Traviata, Cosi fan tutte och Don Giovanni.

Föreställningens pianist var Brandon Eldredge, och han är en fantastisk ackompanjatör, med en förmåga att låta som en hel symfoniorkester. Nästan i alla fall.

Babelsberg med sin familjära stämning och närhet till scenen är en synnerligen lämplig lokal för opera i det formatet. Dessutom är akustiken riktigt hygglig.

Operacafé på Babelsberg arrangerades första gången förra året och blev en publik framgång. Också i år blev det en bra publiktillströmning. Trevligt att Kramforspubliken förstår att uppskatta bra opera.

Det här fina arrangemanget lär återkomma fler gånger.

Omarbetad Trollflöjt med bra dramatisk nerv och humor

Det ska böjas i tid. Nordiska kammarorkesterns och Kapellsbergs satsning på barnopera är ett föredömligt sätt att förmedla musikteaterns förtrollade värld. Och vad passar då bättre om inte Trollflöjten.

Den framförs av Nordiska blåsarkvintetten och Operastudion Kapellsberg i lämpligen omarbetad form nerkortad till en timme. Handlingen är förlagd till vår tid, Tamino är en elvaåring vars föräldrar har nyss separerat och bråkar jämt och ständigt – så illa gick det för Papageno och Papagena! – i skolan blir han mobbad och ingen vuxen bryr sig på riktigt.

Då är utvägen att försvinna in i dataspelet Trollrymden (jag kan inte förmå mig till att använda den hiskeliga språkhybriden Zauberspace) där han själv är hjälte och har full kontroll över allt och alla – tills spelet tar över.

Jag brukar inte vara särdeles förtjust i den här sortens ”moderna” omarbetningar av klassiker, ofta beror de på bristande tilltro på originalverkets konstnärliga bärkraft, men här fungerar det alldeles utmärkt, utan att vara opportunistiskt publikfriande. Bra dramatisk nerv och mycket humor.

Framför allt är det musikteater på riktigt, med betoning på både musik och teater. Publiken bjuds på härlig mix av musik, sång, dans och talroller. De unga skådespelarna/sångarna imponerar med sin allsidighet, med sin dansskicklighet och sitt självklara agerande och sin starka scennärvaro.

Med det är trots allt sånginsatserna som står i förgrunden. Och än en gång imponerar Kapellsbergs operaelever. Inte minst Ella Morin Fabian Düberg som Pamina och Tamino bjuder på några frejdiga duetter. Clifford Ekholm Lewis övertygar igen, Hans Klareskog sjunger fint, men agerar sämre, Tessan Maria Lehmussaari, Julia Andersson och Elisabeth Leyser som Tre Damer skapar en färgstark inramning.

Föreställningen vänder sig i första hand till barn på låg- och mellanstadiet, men passar egentligen för alla åldrar. Under en skolföreställning lär en ung man på sju-åtta år ha utbrustit begeistrat: ”Det är den bästa opera jag någonsin har sett!”. Det stämmer säkert.

Undertecknad är några år äldre och har förvisso sett bättre operauppsättningar. Men den här är definitivt god nog.

Föreställningen spelade också på Tingshuset i Nyland.

Trollflöjten av W.A. Mozart

Regi och bearbetning: Märit Bergvall

Medverkande: Operastudion Kapellsberg, Nordiska Blåsarkvintetten

Musikalisk bearbetning för blåsarkvintett: Staffan Sjösvärd

Musikalisk instudering: Karin Bengtsson Olsson

Ljus: Nordlander produktion

Kostym/scenografi: Kansjälvproduktion