Andra världskrigets hjältar och de andra

Idag är det Irena Sendlerowas födelsedag. Hon var den polska kvinnan som räddade många judiska barn undan Förintelsen. En av dessa märkliga personligheter från andra världskrigets svåra tider.

En annan märklig personlighet var den polsk-judiske boxaren Szapsel Rotholz. Jag har skrivit en roman om honom. Den heter "Knockout", och finns att köpa på Bokus eller direkt från mig.

Bokus

Här ett kort utdrag ur romanen, med en viss anknytning till Irena Sendlerowas verksamhet:

Det gällde att hålla ut, tyskarna kunde bara inte fortsätta vinna i all oändlighet, någon gång skulle krigslyckan vända, och ryssen komma.

   Och förr eller senare skulle de västallierade också börja röra på sig. Som sagt, det fanns hopp, i all denna förtvivlan, det enda som krävdes var att överleva. En sån liten detalj.

   Jag måste handla snabbt och beslutsamt. Jag tog kontakt med Tadeusz, och vi bestämde att träffas.

   Jag smugglade ut mig själv, vilket var en smal sak för mig, och kom utan problem till Tadeusz lägenhet på Zlota 10. Det var visserligen helt nära ghettots gräns, men jag fick gå runt ända från Leszno, en rejäl omväg.

   Tadeusz Mankowski var en gammal vän. Precis som hans bror Zdzislaw. Jag minns inte exakt hur jag träffade bröderna första gången, men det måste ha varit på en tävling. De höll ju båda på med idrott, även om ingen av dem var särskilt framgångsrik. De var rejäla arbetargrabbar, med skinn på näsan, lät ingen köra med dem, men var inte heller de som var först att starta ett bråk. De var medlemmar i socialistpartiet, men idrott var mer deras grej än politik. Jag har aldrig, men aldrig, märkt minsta lilla spår av fördomar hos någon av bröderna. Alltid reko, som sagt, bra grabbar, som man brukade säga, såna som man kan stjäla hästar ihop med.

   De hälsade hjärtligt på mig, Tadeusz, hans fru Irena och så hans mamma, fru Barbara. Pappan hade gått bort före kriget. De kramade om mig, det märktes att de var glada att se mig.

   ”Härligt att se dig i ett stycke, gosse”, sa Tadeusz.

   ”Alldeles förfärligt, det som tyskarna gör med judarna”, sa fru Barbara, ”men Guds straff når dem förr eller senare, sanna mina ord.”

   Irena hämtade te och en bit kaka. Tadeusz tog fram en flaska, och tittade frågande på mig. Jag tackade inte nej, jag var inte mycket för att dricka annars, men nu var en sup precis vad jag behövde. Vi skålade, sedan drack vi te och åt kaka. Så fort vi var klara ställde jag min fråga, rakt på sak, utan omvägar och krusiduller.

   ”Kan ni gömma mig och min familj?”

   De utväxlade snabbt blickar med varandra, som för att bekräfta att samtalet tog den vändning de hade väntat sig. Jag uppfattade ändå ingen särskild spänning i luften. Tadeusz förde ordet, medan de två kvinnorna satt och nickade bekräftande.

   ”Det är ingen liten sak du begär, kamrat. Men det vet du. Precis som vi vet att du inte skulle ha gjort det om du inte hade goda skäl till det. Och vi vet också att du har goda skäl. Vi förstår situationens oerhörda allvar, tro ingenting annat. Det är som mamma sa, det är alldeles förfärligt, det som sker i ghettot. Du är min vän och kamrat, och jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln resten av mitt liv om jag inte hjälpte dig. Du är också en stor polsk idrottsman, och för mig som polack och patriot är det en fosterlandsplikt att erbjuda dig skydd. Så enkelt är det. Nu nog med högstämda ord. Har du pengar?”

   Han sa allt detta med en sådan naturlig självklarhet, som talade han om vardagliga saker, vilka som helst. Han tittade på mig med en stadig och vänlig blick, också rösten var varm och vänlig, man kunde nästan tro att han försökte uppmuntra mig att göra något lite ovanligt galet och vågat.

   Vilket väl var vad vi skulle göra, men det var knappast jag som behövde uppmuntran.

   Jag berättade att jag hade pengar, inte särskilt mycket men en del ändå. Tadeusz nickade nöjt.

   ”Bra! Det kommer att behövas. Det är svårt nog att få tag på mat. Och allt annat. Med tre personer extra, kommer det att krävas en slant både här och där. I synnerhet som ni inte finns. Och då är det ännu dyrare.”
   Det sista sa han nästan vädjande, som ville han be om ursäkt att han tog upp sådana jordiska ting, så opassande vänner emellan. Kanske riktade han sig lika mycket till de två kvinnorna. Hans mamma såg visserligen lugn ut, hon utstrålade värme och omtanke där hon satt vid bordet och drack sitt te, men frun, Irena, såg däremot påtagligt nervös och orolig ut.

   Nåja, ingen ska klandra henne för det, det fanns all anledning i världen till oro, vi skulle alla ge oss in i ett livsfarligt företag, och vi var alla utan undantag smärtsamt medvetna om det.

   Vi diskuterade igenom alla praktiska detaljer. Tadeusz var väldigt mycket på det klara med vad som skulle göras, han rabblade upp både stort och smått, det verkade nästan som om han redan var förberedd på den här situationen, och att han hade hunnit gå igenom hela planen flera gånger för sig själv i minnet. Han såg riktigt nöjd, ja, nästan lycklig ut.

   Fru Barbara bjöd på middag, det smakade ljuvligt, vi tog en sista sup, och sedan gick jag min väg. Tadeusz ville följa mig en bit, men jag avstyrde, tyckte det var säkrast om jag gick själv. Det skulle vara dumt att riskera något så här fem i tolv.

   Vi hade bestämt att vi skulle komma över till Mankowskis om två veckor. Jag kan utan att överdriva lugnt säga att det var de två längsta veckorna i mitt liv. Mycket skulle ordnas, vi skulle göra oss av med grejer, packa det som skulle tas med, lämna ett helt liv, helst utan spår, och utan att väcka någon misstänksamhet.

   Det praktiska pysslandet fick egentligen tiden att gå fortare. Men all denna väntan och ovisshet!

   Maria höll på att fråga mig hela tiden, ”Ska vi ta med det? Tycker du att vi ska lämna det här?” Jag är en tålmodig person, men hennes frågor drev mig till vansinne. Som om det skulle vara så jävla viktigt vad vi tog med oss eller lämnade kvar. Men det var väl hennes osäkerhet och rädsla, och nu efteråt är det inte särskilt svårt att förstå.

   Det var en orolig tid i ghettot också, och jag hade det besvärligt på jobbet.