I epidemiernas spår

Livshotande epidemier är ingenting nytt i mänsklighetens historia. Ofta hänger de ihop med krig.
I min bok "Familjealbum", finns en berättelse om min mormors far som dog i tyfus, i det polsk-ryska krigets spår 1920.
Nedan följer ett kort utdrag ur berättelsen "Fattigdom":

   Mormor gav mig en tacksam blick, inte för inte var jag hennes favorit, och började berätta.

   ”Ni förstår inte”, mammas uppsyn mörknade och hela hon var ett enda uttryck av starkt ogillande men hon sa ingenting. ”Det var under polsk-sovjetiska kriget 1920.” Nu blev det riktigt spännande.

   ’Min pappa insjuknade i tyfus. Då hade mamma redan dött i den där hemska sjukdomen. Det gick alla möjliga epidemier då under kriget. Egentligen var det bara en fortsättning på det stora kriget. Leib var ju soldat då, och när han kom hem blev han sjuk i tyfus, men han klarade sig. Det kanske var han som smittade alla de andra.

   Pappa plågades av hög feber, svullnade upp, och fick hemska utslag. Redan andra dagen förstod vi att det var mycket allvarligt. Motl sprang till Schodnica och hämtade den polske fältskären, som höll till vid den lilla sjukstugan där. Han tog bara en snabb titt på pappa där han låg och yrade i sin säng, och gick ut nästan med en gång.

   Han skakade på huvudet. ”Det är tyfus. Ser illa ut. Han måste iväg fort som bara den.”

   ”Iväg? Vart då?” frågade Motl oroligt på sin brutna polska. ”Till sjukhuset i Boryslav. Annars har han ingen chans. Och smittorisken! Vill ni bli sjuka allihop? Det här är ingenting att leka med. Han måste bort, fattar ni?” Han nästan skrek nu. ”Och en sak till. Han får absolut inte äta någonting. Hör nu på vad jag säger: ingenting! Då blir det tarmvred, och då dör han på en gång.”

   Han hoppade upp på träsitsen på sin hästkärra och åkte iväg muttrandes argt om skitiga judar.

   Motl spände för hästen. Han och Manes bar ut pappa, la honom på kärran med ett täcke över. Han fortsatte att yra frånvarande, det gick inte att uppfatta vad han sa.

   På sjukhuset rådde det kaos. Det låg sårade soldater överallt, och det kom in nya hela tiden. Sjukvårdspersonalen sprang från det ena stället till det andra för att ta hand om patienter som höll på att dö. Flera präster var på plats, tröstade de sårade soldaterna, läste böner och gav sista smörjelsen. Motl påstod efteråt att han såg en rabbin där också. En frän stank av desinfektionsmedel, svett, var och blod låg över hela sjukhuset, och där vibrerade en kakafoni av mänskliga röster, skrik, jämmer, stön, viskningar och anrop. Här var yttersta domen nära.

Boken finns att köpa på:

Adlibris och Bokus