Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 31 mars 2013

Veckan från hyllan 2013-14

Påsk. Kristendomens största helg. Jesu passionshistoria, lidandet, korsfästelsen, återuppståndelsen. Mystiskt, mytiskt, suggestivt.

Historiskt sett dessutom ofta ackompanjerat av pogromer.  Gärna en mässa, bara det blir en rejäl omgång med judarna sedan.

Mig veterligt har kyrkan aldrig gjort upp med sin skamliga historia.

Det förvånar därför inte att det finns så mycket fördomar bland de troende. Kärleksbudskapet gäller liksom inte oss, inte för inte dog Jesus på korset för att sona våra synder.

Och då blir det som det blir. Gång på gång. Som den gången i Tyskland.

ROMAN
Adams arv
Astrid Rosenfeld
Övers: Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén och Lindskog, 2013

Hur många fler böcker om Förintelsen behövs det egentligen? Svaret är mycket enkelt: många, väldigt många. Vi har alla ett existentiellt behov av att lämna spår efter oss. Miljoner människor har begravts i namnlösa massgravar, om de ens hade turen att ha en grav. Var och en av dessa människor är en egen berättelse, och så länge någon berättar deras historia lever minnet kvar.

Det är inte bara att det behövs böcker om Förintelsen, de måste skrivas. Behovet och tvånget tycks också vandra från generation till generation, en välkommen, om än inte okomplicerad, utveckling.
Astrid Rosenfeld tar sin utgångspunkt just i barnbarnsgenerationen. Edwards morföräldrar är tyska judar som har överlevt Förintelsen i England, men återvänt efter kriget. De är en disfunktionell och excentrisk familj, på samma sätt som de flesta överlevande judiska familjer i litteraturen brukar vara. Och det sällan utan anledning.

En annan del av familjen klarade sig inte, bland dem morfaderns bror Adam, familjens svarta får, och källan till familjens stora och traumatiska hemlighet. Edward påstås brås på honom, ett tungt arv att bära.

När morföräldrarna dör får Edward i sin hand ett manuskript som är Adams egenhändiga levnadsteckning, från begynnelsen i Weimarrepublikens kaos till det tragiska slutet i Warszawas ghetto.

Rosenfeld har en fantastisk känsla för stilistiska tonarter. Det börjar så lättsamt, nästan frivolt, med drag av skröna. Familjen Cohen är trogna tyska patrioter, och även om August och hans anhang – eller hette han Adolf? – ställer till med dumheter, måste de snart ta sitt förnuft till fånga. Men det gör de inte, vansinnet sprider sig, galenskapen triumferar, och Döden verkar vara ständigt på fyllan.

Efter hand mörknar tonen, stämningen blir allvarlig och dyster, och stilen förtätas. Och mitt i allt detta hopplösa elände dyker så Kärleken upp. Den ska definitivt skrivas med stor bokstav. Det är den som visserligen leder mot undergång, samtidigt är det just den som är ljuspunkten i denna mörka berättelse, det enda som egentligen gör livet värt att leva.

Om det låter motsägelsefullt, så är bygger boken på en hel rad bisarra logiska kullerbyttor, absurda överenskommelser, groteska sammanträffanden, och oväntade allianser och vänskaper, som är så osannolika att de kan mycket väl vara sanna. Det är Livets och Historiens dialektik fångad i romanform. Här bor humor och sorg tätt intill varandra.

När jag slår igen boken har jag inte långt till tårar, och det skäms jag inte ett dugg för.

En stark och nödvändig roman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar