Historiskt
sett dessutom ofta ackompanjerat av pogromer.
Gärna en mässa, bara det blir en rejäl omgång med judarna sedan.
Mig
veterligt har kyrkan aldrig gjort upp med sin skamliga historia.
Det förvånar
därför inte att det finns så mycket fördomar bland de troende. Kärleksbudskapet
gäller liksom inte oss, inte för inte dog Jesus på korset för att sona våra
synder.
Och då blir
det som det blir. Gång på gång. Som den gången i Tyskland.
ROMAN
Adams arv
Astrid Rosenfeld
Övers: Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén och Lindskog, 2013
Hur många fler böcker om Förintelsen behövs det egentligen? Svaret är
mycket enkelt: många, väldigt många. Vi har alla ett existentiellt behov av att
lämna spår efter oss. Miljoner människor har begravts i namnlösa massgravar, om
de ens hade turen att ha en grav. Var och en av dessa människor är en egen
berättelse, och så länge någon berättar deras historia lever minnet kvar.
Det är inte bara att det behövs böcker om Förintelsen, de måste
skrivas. Behovet och tvånget tycks också vandra från generation till
generation, en välkommen, om än inte okomplicerad, utveckling.
Astrid Rosenfeld tar sin utgångspunkt just i barnbarnsgenerationen.
Edwards morföräldrar är tyska judar som har överlevt Förintelsen i England, men
återvänt efter kriget. De är en disfunktionell och excentrisk familj, på samma
sätt som de flesta överlevande judiska familjer i litteraturen brukar vara. Och
det sällan utan anledning.
En annan del av familjen klarade sig inte, bland dem morfaderns bror
Adam, familjens svarta får, och källan till familjens stora och traumatiska
hemlighet. Edward påstås brås på honom, ett tungt arv att bära.
När morföräldrarna dör får Edward i sin hand ett manuskript som är
Adams egenhändiga levnadsteckning, från begynnelsen i Weimarrepublikens kaos
till det tragiska slutet i Warszawas ghetto.
Rosenfeld har en fantastisk känsla för stilistiska tonarter. Det börjar
så lättsamt, nästan frivolt, med drag av skröna. Familjen Cohen är trogna tyska
patrioter, och även om August och hans anhang – eller hette han Adolf? –
ställer till med dumheter, måste de snart ta sitt förnuft till fånga. Men det
gör de inte, vansinnet sprider sig, galenskapen triumferar, och Döden verkar
vara ständigt på fyllan.
Efter hand mörknar tonen, stämningen blir allvarlig och dyster, och
stilen förtätas. Och mitt i allt detta hopplösa elände dyker så Kärleken upp.
Den ska definitivt skrivas med stor bokstav. Det är den som visserligen leder
mot undergång, samtidigt är det just den som är ljuspunkten i denna mörka
berättelse, det enda som egentligen gör livet värt att leva.
Om det låter motsägelsefullt, så är bygger boken på en hel rad bisarra
logiska kullerbyttor, absurda överenskommelser, groteska sammanträffanden, och
oväntade allianser och vänskaper, som är så osannolika att de kan mycket väl
vara sanna. Det är Livets och Historiens dialektik fångad i romanform. Här bor
humor och sorg tätt intill varandra.
När jag slår igen boken har jag inte långt till tårar, och det skäms
jag inte ett dugg för.
En stark och nödvändig roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar