Teater Västernorrland, Sundsvall
Willy Russell: Blodsbröder
Regi: Markus Virta
Scenografi och kostym: Lotta Nilsson
Kapellmästare: Örjan Lidén
På scenen: Anita Nyman, Gisela Nilsson, Helena Svartling, Logi Tulinius,
Daniel Adolfsson, Camilla Eriksson, Åke Arvidsson, Jens Lindvall m fl.
Teatern mitt i samhället. En scen som konstnärligt gestaltar tidens stora
frågor, i dialog med sin publik. Teater Västernorrland under Iso Porovics
ledning sätter ribban högt.
Vårens stora satsning är musikalen Blodsbröder. Temat kunde inte vara
aktuellare, det handlar om klass. Utgångspunkten är den klassiska sagans:
tvillingar skiljs åt vid födsel, hamnar i diametralt olika sociala sammanhang,
men möts senare i livet av en slump, och en intrikat relation uppstår, här är
de vänner – blodsbröder.
Formen däremot minner mest om ett grekiskt antikt ödesdrama:
protagonisterna går obevekligt mot sin egen undergång, påskyndad av deras
inbördes förhållande.
Regissören Markus Virta har också valt i den antika teaterns tradition
att använda sig av en Berättare, som i föreställningen uppträder som en hemlös.
Det fungerar alldeles utmärkt. Anita Nyman sköter sin roll alldeles lysande,
hon knyter ihop och driver pjäsen framåt med sin självklara närvaro på scenen.
På samma sätt som de hemlösa och tiggarna är så självklart synliga i gatubilden
av idag, i vår vardag.
Musikalen är inte de fina nyansernas konstform, och Willy Russell är inte
heller de små medlens mästare. Föreställningen bjuder istället på starka
känslor, det är äkta rakt genom, och det berör ända in i hjärteroten.
När tvillingarna råkar träffas dras de till varandra på grund av sina
olikheter, de är motsatserna som attraheras. Det är lärdom nummer ett: olika
barn leka bäst!
Men deras olika sociala och ekonomiska villkor driver dem alltmer isär.
De blir som främlingar för varandra, som lever i olika obegripliga
verkligheter. Blod är inte tjockare än vatten, men klass är tjockare än blod.
När så hopplöshet och förtvivlan får Mickeys liv att spåra ur förvandlas
blodsbröderna till fiender. Allt slutar i fullständig katastrof, klassamhällets
klyftor är destruktiva och leder obönhörligen till meningslöst våld och avhumanisering.
Ungdomens drömmar krossas under det ekonomiska systemets hänsynslösa
stövelklack, även om den ser ut som en lacksko.
Den stora kvinnliga huvudrollen spelas förtjänstfullt av Helena Svartling
som Mickeys mamma, den fattiga kvinnan som med stolthet och värdighet kämpar
mot alla odds för sin familj. Hon sekunderas skickligt av Gisela Nilsson,
överklassfrun som håller på att krossas av ett liv i lögn. Båda sköter för
övrigt sina sångnummer med bravur.
Men föreställningens stora behållning är ungdomsrollerna. Jens Lindvalls
hårding till storebror med antydan till äkta Rinkebyaccent. Camilla Erikssons
exalterade och kärlekstörstande Linda. Och framför allt de två blodsbröderna: Logi
Tulinius starkt fysiskt näravarande och utagerande Mickey, matchas scen för
scen av Daniel Adolfssons mycket mer kontrollerade Eddie, stel, återhållsam,
men fortfarande obekväm i sin påtvingade behärskning.
Det är fascinerande att följa de två skådespelarnas rörelseschema, deras
olika kroppsliga gestaltning av sina roller – det blir så påtagligt att också
vårt sätt att röra oss är klassbundet.
Lotta Nilssons fascinerande scenografi kombinerar en flott villa med
sliten förort, med ett vagt antytt industrilandskap i förfall i bakgrunden. I
Sundsvall? Sverige? Europa?
Teater Västernorrland är
verkligen teatern mitt i samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar