Venezuelas
president Hugo Chavez har dött. Den svenska hyckleriministern Birgitta Olsson
sa att hon ”hoppades på förändringar”. Undrar vad hon menade, att allmänna val
avskaffas? Stopp för sociala reformer? Fler statskupper kanske, Folkpartiet
stödde ju den senaste, som Chavez dock med folkets stöd lyckades avvärja.
Inte heller
vår oljeminister Carl Bildt gillade Chavez något vidare. Bildt var upprörd över
att presidenten ”plundrade” landets oljeinkomster. Carl Bildt tycker förstås
att pengarna borde stoppas i egen ficka, att ge dem till fattiga, och satsa på
sjukvård och utbildning, är ren stöld.
En skola har
försatts i konkurs. Ägaren har plockat ut stora vinster under flera år.
Äntligen blir det begripligt varför det heter ”friskola”.
Apatiska
barn utvisas, vilket har upprört många. Men det är egentligen inget konstigt
med det. Barn kan vara hur jobbiga som helst, skrika, springa och leva rövare
så att ingen vill ha de på café ens en gång. De är mycket lättare att hantera i
apatiskt tillstånd. Det blir inget bråk då. Ännu en seger för den svenska
humanismen.
Lynchjustisminister
Beatrice Ask, ni vet hon med de färgglada kuverten, har uttalat sig om polisens
klappjakt på papperslösa. Hon tycker att det är ”bra att frågorna belyses,
vilket är ministersvenska och betyder på vanligt språk att det är alldeles
utmärkt att snuten jagar livet ur blattarna, och att alla andra ska vara
tacksamma att de inte ser svartskalliga ut, och bara skita i det.
Och så har
det varit val i Kenya. Den ena kandidaten är misstänkt för folkrättsbrott,
vilket omtalas upprört i västliga media. Konstigt, ingen var särskilt upprörd
när George W Bush valdes till president i världens (än så länge) mäktigaste
stat. Det är skillnad på folk och folk, land och land. Vilket möjligen kan
förklara varför det är bara afrikanska politiker som hittills har dömts av ICC.
Eller beror det på att det bara begås folkrättsbrott i Afrika?
Litteraturen
är nyckeln till att förstå ett land. För att förstå Kenya bör man läsa Ngugi wa
Thiong´o, som för övrigt är en alldeles fantastisk författare.
ROMAN
Drömmar i
krigets skugga
Ngugi wa
Thiong’o
Övers: Jan
Ristarp
Norstedts,
2012
En blomma av
blod
Ngugi Wa Thiong’o
Övers: Jan Ristarp
Norstedts,
2012
Kenyanen
Ngugi wa Thiong’o räknas jämsides med Wole Soyinka som det svarta Afrikas
viktigaste författare. Han är övertygad marxist, och har suttit fängslad ett år
i Kenya, och sedermera tvingats i exil. Sedan 1978 skriver han enbart på
kikuyufolkets språk gikuyu.
Nyutgåvan av
två av wa Thiong’os romaner är en viktig litterär händelse.
Den unge
pojken Ngugi i 1940-talets Kenya har ingen koll på vilket i ordningen av sin
fars 28 barn han är. Men han vet att han är sin mors femte, hon som är faderns
tredje hustru. Storfamiljen inom kikuyu-samhället är en komplex organism, med
komplicerade regler och intrikata relationer, som erbjuder mycket trygghet och
värme, men hotar också med mobbning och utstötning.
Ngugi
springer varje morgon tio kilometer till skolan. Särskilt på morgonen gäller
det att springa på ordentligt för att inte komma för sent och undvika
drakoniska straff, på vägen hem på eftermiddagen kan man däremot ta det lite
lugnare. Tio kilometer är inte så långt, det finns elever som får springa femton
(nästa gång ni ser svenska skolbarn som knappt orkar ta sig till skolbussen kan
ni fundera över vilka genetiska faktorer som främjar de östafrikanska långdistanslöparnas
framgångar).
När Ngugi
som en av de få privilegierade ska börja gymnasiet, har han aldrig ägt ett par
skor. Skolavgiften är mycket hög, uniformen dyr, och hans mor får slita ont och
familjen försaka mycket för att han ska kunna gå i skolan. Modern har nämligen
en dröm om att han ska genom utbildning få ett bättre liv, och det är en dröm som
också är hans egen, inte minst när han upptäcker att ”skrivna ord kan också
sjunga”.
Den lilla
världen i wa Thiong’os barndomsskildring vävs hela tiden samman med den stora
världen. Han är född i andra världskrigets skugga, och har släktingar som
deltar som soldater i den koloniala brittiska armén. Efter kriget belönas de
afrikanska soldaterna på samma sätt som efter första världskriget, de vräks
från sin mark, som istället tilldelas vita soldater.
Den
antikolonialistiska självständighetskampen tar fart, och får stöd av en indisk
gud som heter Gandhi. Britterna slår tillbaka med metoder som redan
framgångsrikt har praktiserats i andra kolonier, och som de tyska nazisterna
drev till fulländning.
Även det
kenyanska traditionella samhället genomgår en förändring. Striden mellan
modernitet och tradition går som en röd tråd genom hela berättelsen.
Sedvanerätten hamnar i konflikt med skriven lag, kristendomen ersätter de
urgamla religionerna, utbildning gör sig gällande bland allt fler, med större
inslag av inhemsk kultur och historia. Kvinnorna, som Ngugis mor, vägrar att
finna sig längre i förtryck och misshandel.
Ngugi wa
Thiong’o är en underbar berättare, med ett språk lika konkret som poetiskt, med
barnets oförfalskade blick och den intellektuelles knivskarpa analys.
Förankringen i den muntliga traditionen är uppenbar, med de olika
tidsdimensionerna som vävs ihop, där det förflutna är ständigt närvarande i
nuet, och alltid pekar hän mot framtiden.
Ngugi wa
Thiong’os berättargåva kommer till närmast fulländat uttryck i hans klassiska
roman ”En blomma av blod”. Den kom ut första gången 1977, och betraktas av
många som en av de absolut viktigaste afrikanska romanerna. I den skapar wa
Thiong’o ett eget universum med samhället Ilmorog, vars historia är en spegelbild
av utvecklingen i Kenya, om inte rent av hela det svarta Afrika.
Thiong’o
skildrar ett traditionellt samhälle, där jordbruket utgör ett centrum och
bildar en andlig värld som reglerar hela tillvaron. Det är också ett vitalt
samhälle som sjuder av liv, bedriver handel och har en rik kultur.
Men
kolonialismens förtryck och söndra-och-härska-politik slår sönder det
traditionella sättet att leva. En ekonomisk tillbakagång på landsbygden följs
av fattigdom och misär, och en tilltagande massflykt, framför allt av unga,
till städerna.
Samtidigt
pågår en hård och blodig självständighetskamp som kräver många offer, men som
också splittrar samhället, då många väljer att bli kollaboratörer och
medlöpare. Bitterheten är stor när striden äntligen blir vunnen, och Kenya blir
fritt från kolonialmakten. Än större är förväntningarna – på en jämlik och
rättvis utveckling av landet.
Det är
välkänt att dessa förhoppningar grusades snart. De segerrika frihetskämparna
hittade snabbt en överenskommelse med de tidigare samarbetsmännen, förtrycket
bestod, den enda skillnaden var en ny färg på förtryckarna. Kenya förvandlas
till ett land där ingenting är gratis och allt är till salu, något som Wa
Thiong’o tecknar med plågsam tydlighet.
Ngugi wa
Thiong’o är inte de små nyansernas mästare. Hans samhällsengagemang är stor,
och han vill gärna skildra sociala problem. Det är ofta övertydligt, och
symboliken är tung. Styrkan ligger istället i människoskildringar. wa Thiong´os
personer är mycket komplexa, och högst levande i all sin motsägelsefullhet.
Så också
i En blomma av blod. Romanen har fyra huvudpersoner: den vankelmodige
läraren Munira, den slutne Abdulla med ett hemlighetsfullt förflutet, den
vackra och egensinniga Wanja, och den unge och radikale fackföreningsmilitanten
Karega. Deras inbördes komplicerade relationer, som genomgår en drastisk men
inte rätlinjig utveckling, belyser ett antal allmänmänskliga men också
samhälliga teman som kärlek, vänskap, familjerelationer, frihet, rättvisa,
eller mer allmänt vad som är rätt och fel.
Till en del
har romanen formen av en deckare, vilket ger en bra skjuts åt tempot och skapar
spänning.
Frågorna är
många, svaren inte alltid de väntade, och stämningen är ganska mörk. Fast ändå
skymtar det fram ett hopp om att rättvisa ändå kommer att skipas. På fler än
ett plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar