Efter en längre tids välbehövliga vila är Veckan som kommer tillbaka. Världen har inte stått still under tiden, och den fortsätter att röra sig. Riktningen är långt ifrån alltid klar, men nog händer det saker. Det råder ingen brist på ämnen att skriva om.
Ett är den rasismen som åter igen sticker upp sitt vidriga huvud, och spyr ut hatets och enfaldens illaluktande gift. Dessvärre har det blivit möjligt att ge luft åt dylika uppfattningar ända upp på regeringsnivå. Också hemma i Sverige.
På måndag firar vi en viktig födelsedag. 686 föddes Karl Martell (enligt den lilla franska jag kan betyder det Hammare). Han var merovingernas major domus, vilket i praktiken betydde att han var frankernas konung. Han har en ofantligt stor betydelse i europisk historia genom sin seger vid Poitiers 732, då den islamska expansionen in i Europa stoppades. Utan Kalle Hammare hade vi alla varit muslimer vid det här laget. Vilket kanske hade gjort livet mycket enklare för alla.
På tisdag är det årsdagen av Paris befrielse 1944. En ärorik dag, kan det tyckas. Men icke så. Rasism här också.
När det stod klart att Paris skulle falla begärde general de Gaulle att staden skulle befrias av franska trupper. Det allierade överkommandot accepterade, men på villkor att bara vita soldater skulle få delta i befrielsen. Nu var det inte helt okomplicerat, då ungefär två tredjedelar av den franska armén bestod av svarta och mörkhyade. Raskt valdes den division ut som hade minst svarta. De afrikanska soldaterna skickades bort, och enheten kompletterades med vita soldater från andra förband.
Påpekas bör att den amerikanska armén var officiellt segregerad, med skilda matsalar, biografer etc för vita och svarta.
På onsdag är det Uruguays nationaldag. Man kan inte annat än respektera ett land som enligt en uruguayansk författare är ”världens enda kontor som har upphöjts till rangen av republik”. Dessutom har Uruguay länge varit ett föredöme när det gäller välfärd och sociallagstiftning. Nationalsången heter ”Orientales, la Patria o la tumba”, vilket möjligen kan ses som profetiskt av alla uruguayanska flyktingar som hamnade i Tumba. Mer eller mindre bokstavligt.
På torsdag är det Guillaume Apollinaires födelse. Lite halvjämnt dessutom, 130 år. Guillaume Apollinaire låter onekligen bättre än Wilhelm Apollinaris de Kostrowitzky (eller gör det det?), som han egentligen var döpt till. Han anses vara en av upphovsmännen till den lyriska modernismen. Han stred i första världskriget, och blev svårt skadad. 1911 arresterades Apollinaire misstänkt för att ha stulit Mona Lisa, men släpptes en vecka senare. Även Apollinaires nära vän, Pablo Picasso, togs in på förhör med anledning av konststölden, men även han befriades från misstankar.
Per Oskarsson odödliggjorde Apollinaire genom sin fullständigt geniala rolltolkning som poeten i ”Picassos äventyr”. Hå hå, ja ja.
På fredag är det 375 år sedan Lope de Vega dog. Han är Spaniens nationalskald, i alla fall en av dem, och eftersom vi i Sverige inte håller oss med nationalskalder längre (inte ens Strindberg), kan det vara värt att uppmärksamma den spanska guldålderns främste dramatiker.
Han tjänstgjorde i den spanska armadan, skrev sedan en oherrans massa dramer, 2 000 påstås det, även om de tråkiga forskarna säger att det nog snarare ”bara” var 700 stycken. Sedan fick han en personlig kris, och blev präst. Jag förmodar att deltagande i sjökrigshistoriens största fiasko kan ha den effekten på vem som helst.
Lope de Vega skrev bland annat en pjäs som heter ”Dorotea”. Den handlar inte om Västerbottens inland.
På lördag är det 47 år sedan Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I Have a Dream” i samband med marschen till Washington 1963. talet anses vara ett retoriskt mästerverk, och som Peter Mosskin har påpekat är den också en blues. Ingen dålig sådan.
”Jag har en dröm! Så jag säger er, mina vänner, att jag trots dagens och morgondagens svårigheter har en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i den amerikanska drömmen om att denna nation en dag kommer att resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse vi håller för självklar: att alla människor är skapade med samma värde.
Jag har en dröm om att en dag före detta slavar och slavägare skall sätta sig ner vid samma broderskapets bord på Georgias röda berg. Jag har en dröm om att en dag, till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar i orättvisans och förtryckets hetta, skall förvandlas till en oas av frihet och rättvisa. Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation, där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär.
Jag har en dröm om att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med en guvernör vars läppar dryper av ord som medelväg och ogiltigförklarande, att en dag små svarta pojkar och små svarta flickor skall kunna fatta händerna på små vita pojkar och små vita flickor som systrar och bröder, just här i Alabama. Med denna förtröstan kommer vi kunna arbeta tillsammans, bedja tillsammans, sträva tillsammans, gå i fängelse tillsammans, stå upp för friheten tillsammans, med vissheten om att vi en dag kommer att vara fria. Så låt frihetens klockor ljuda från de mäktiga bergen i staten New York. Låt frihetens klockor ljuda från de bergande Alleghennierna i Pennsylvania. Låt friheten ringa ut från Klippiga Bergens snötäckta toppar i Colorado. Låt friheten ringa ut från de böljande sluttningarna i Kalifornien. Men inte bara där. Låt friheten ljuda från Stone Mountain i Tennessee. Låt friheten ljuda från varje kulle och mullvadshög i Mississippi, från varje bergssluttning, låt frihetens klockor ljuda.
Och när vi låter frihetens klockor ljuda, när vi låter dem ljuda från varje by och småstad, från varje stad och stat, då kommer vi närma oss den dag när alla Guds barn – svarta män och vita män, judar och kristna, katoliker och protestanter - kan fatta varandras händer och stämma in i orden i en gammal negro spiritual: ”Äntligen fria, äntligen fria, tack Allsmäktige Gud, äntligen är vi fria.”
På söndag är det årsdagen då inkan Atahualpa avrättas i Cajamarca av spanjorerna, som samma år intar huvudstaden Cuzco i nuvarande Peru. Atahualpa var den trettonde och sista härskaren av Inkariket. Han tillfångatogs av den spanske conquistadoren Francisco Pizarro som begärde lösen bestående av ett rum fullt av guld och ett rum två gånger fyllt med silver. Efter att denna hade betalats lät Pizarro dock avrätta Atahualpa efter en skenrättegång.
När han stod bunden vid bålet övertygades han av prästen att låta sig döpas till den kristna tron. Han kunde då dömas till att strypas i stället för att garrotteras. Ett lysande exempel på europisk humanism och vidsynthet.
Ett är den rasismen som åter igen sticker upp sitt vidriga huvud, och spyr ut hatets och enfaldens illaluktande gift. Dessvärre har det blivit möjligt att ge luft åt dylika uppfattningar ända upp på regeringsnivå. Också hemma i Sverige.
På måndag firar vi en viktig födelsedag. 686 föddes Karl Martell (enligt den lilla franska jag kan betyder det Hammare). Han var merovingernas major domus, vilket i praktiken betydde att han var frankernas konung. Han har en ofantligt stor betydelse i europisk historia genom sin seger vid Poitiers 732, då den islamska expansionen in i Europa stoppades. Utan Kalle Hammare hade vi alla varit muslimer vid det här laget. Vilket kanske hade gjort livet mycket enklare för alla.
På tisdag är det årsdagen av Paris befrielse 1944. En ärorik dag, kan det tyckas. Men icke så. Rasism här också.
När det stod klart att Paris skulle falla begärde general de Gaulle att staden skulle befrias av franska trupper. Det allierade överkommandot accepterade, men på villkor att bara vita soldater skulle få delta i befrielsen. Nu var det inte helt okomplicerat, då ungefär två tredjedelar av den franska armén bestod av svarta och mörkhyade. Raskt valdes den division ut som hade minst svarta. De afrikanska soldaterna skickades bort, och enheten kompletterades med vita soldater från andra förband.
Påpekas bör att den amerikanska armén var officiellt segregerad, med skilda matsalar, biografer etc för vita och svarta.
På onsdag är det Uruguays nationaldag. Man kan inte annat än respektera ett land som enligt en uruguayansk författare är ”världens enda kontor som har upphöjts till rangen av republik”. Dessutom har Uruguay länge varit ett föredöme när det gäller välfärd och sociallagstiftning. Nationalsången heter ”Orientales, la Patria o la tumba”, vilket möjligen kan ses som profetiskt av alla uruguayanska flyktingar som hamnade i Tumba. Mer eller mindre bokstavligt.
På torsdag är det Guillaume Apollinaires födelse. Lite halvjämnt dessutom, 130 år. Guillaume Apollinaire låter onekligen bättre än Wilhelm Apollinaris de Kostrowitzky (eller gör det det?), som han egentligen var döpt till. Han anses vara en av upphovsmännen till den lyriska modernismen. Han stred i första världskriget, och blev svårt skadad. 1911 arresterades Apollinaire misstänkt för att ha stulit Mona Lisa, men släpptes en vecka senare. Även Apollinaires nära vän, Pablo Picasso, togs in på förhör med anledning av konststölden, men även han befriades från misstankar.
Per Oskarsson odödliggjorde Apollinaire genom sin fullständigt geniala rolltolkning som poeten i ”Picassos äventyr”. Hå hå, ja ja.
På fredag är det 375 år sedan Lope de Vega dog. Han är Spaniens nationalskald, i alla fall en av dem, och eftersom vi i Sverige inte håller oss med nationalskalder längre (inte ens Strindberg), kan det vara värt att uppmärksamma den spanska guldålderns främste dramatiker.
Han tjänstgjorde i den spanska armadan, skrev sedan en oherrans massa dramer, 2 000 påstås det, även om de tråkiga forskarna säger att det nog snarare ”bara” var 700 stycken. Sedan fick han en personlig kris, och blev präst. Jag förmodar att deltagande i sjökrigshistoriens största fiasko kan ha den effekten på vem som helst.
Lope de Vega skrev bland annat en pjäs som heter ”Dorotea”. Den handlar inte om Västerbottens inland.
På lördag är det 47 år sedan Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I Have a Dream” i samband med marschen till Washington 1963. talet anses vara ett retoriskt mästerverk, och som Peter Mosskin har påpekat är den också en blues. Ingen dålig sådan.
”Jag har en dröm! Så jag säger er, mina vänner, att jag trots dagens och morgondagens svårigheter har en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i den amerikanska drömmen om att denna nation en dag kommer att resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse vi håller för självklar: att alla människor är skapade med samma värde.
Jag har en dröm om att en dag före detta slavar och slavägare skall sätta sig ner vid samma broderskapets bord på Georgias röda berg. Jag har en dröm om att en dag, till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar i orättvisans och förtryckets hetta, skall förvandlas till en oas av frihet och rättvisa. Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation, där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär.
Jag har en dröm om att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med en guvernör vars läppar dryper av ord som medelväg och ogiltigförklarande, att en dag små svarta pojkar och små svarta flickor skall kunna fatta händerna på små vita pojkar och små vita flickor som systrar och bröder, just här i Alabama. Med denna förtröstan kommer vi kunna arbeta tillsammans, bedja tillsammans, sträva tillsammans, gå i fängelse tillsammans, stå upp för friheten tillsammans, med vissheten om att vi en dag kommer att vara fria. Så låt frihetens klockor ljuda från de mäktiga bergen i staten New York. Låt frihetens klockor ljuda från de bergande Alleghennierna i Pennsylvania. Låt friheten ringa ut från Klippiga Bergens snötäckta toppar i Colorado. Låt friheten ringa ut från de böljande sluttningarna i Kalifornien. Men inte bara där. Låt friheten ljuda från Stone Mountain i Tennessee. Låt friheten ljuda från varje kulle och mullvadshög i Mississippi, från varje bergssluttning, låt frihetens klockor ljuda.
Och när vi låter frihetens klockor ljuda, när vi låter dem ljuda från varje by och småstad, från varje stad och stat, då kommer vi närma oss den dag när alla Guds barn – svarta män och vita män, judar och kristna, katoliker och protestanter - kan fatta varandras händer och stämma in i orden i en gammal negro spiritual: ”Äntligen fria, äntligen fria, tack Allsmäktige Gud, äntligen är vi fria.”
På söndag är det årsdagen då inkan Atahualpa avrättas i Cajamarca av spanjorerna, som samma år intar huvudstaden Cuzco i nuvarande Peru. Atahualpa var den trettonde och sista härskaren av Inkariket. Han tillfångatogs av den spanske conquistadoren Francisco Pizarro som begärde lösen bestående av ett rum fullt av guld och ett rum två gånger fyllt med silver. Efter att denna hade betalats lät Pizarro dock avrätta Atahualpa efter en skenrättegång.
När han stod bunden vid bålet övertygades han av prästen att låta sig döpas till den kristna tron. Han kunde då dömas till att strypas i stället för att garrotteras. Ett lysande exempel på europisk humanism och vidsynthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar