Idag har kungen invigt Botniabanan. Tåg är bra, kungliga invigningar mindre bra. Dagen till ära publicerar jag ett utdrag ur Strindbergs "Nya riket". August som vanligt lika aktuell:
"Det anspråkslösa, försynta och hyggliga Svenska Folket är troligen det mest representerade av alla folk; det uppträder numera, sedan regeringen förklarat den folkvalda representationen sitt höga missnöje, och uppfunnit de ambulatoriska riksdagarne i stationshus vid dukade bord, mest i landshövdings- och banvaktsuniformer, men kan även synas i bara frackar och benor i nacken på galaspektaklen, i djup sorgdräkt vid likbårar, isynnerhet alla kungliga, i studentmössor vid jubelfester, och för övrigt vid alla stora middagar där det finns tre sorters vin och en Vasaorden.
Hans majestät skall inviga en ny bibana uppe i Kolbottens bergslag; det är visserligen bara en
enskild smalspårig banbit, men den har statsanslag och grundlagarne ålägga som bekant konungen att övervaka all hushållning med statsanslag. Ryktet sprider sig som en elektrisk gnista och Svenska Folket skyndar att infinna sig efter spann i landshövdingemössa, i kalesch och landssekreteraruniform, på kärra i länsmansornat, till fot i prästkappa och på dressin
i banvaktsmundering; chefen för Kolbottens militärdistrikt med stab kommer ridande, de indelta soldaterna omringa stationshuset och banvakterna bilda en oöverskådlig och entusiasmerad folkmassa bakom dessa.
Kungen kommer. Smörgåsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla. Fågeln är uppäten. Champagne! Tal! -- En ny pulsåder är öppnad (= en ny åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den svenska statskroppen, vars hjärta ligger på Slottsbacken; nationen (d. v. s. järnbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nya syremängder tillföras. Talaren känner sig lycklig och rörd av den hyllning som hans trogna folk (de otrogna synas icke!) visat honom! Höjer sitt horn (= champagneglas) för Kolbotten, en urgammal härd för
svenskmannatrohet. (Obs.: alla nya järnvägsstationer äro sådana härdar.)
Fanfarer; folket (banvakterna) sjunger Ur svenska hjärtan.
Landshövdingen har ordet. Svenska Folket har alltid älskat sina konungar (såsom Erik av Pommern, Albrecht av Mecklenburg, Christian II), och stridit och blött för dem (mycket sant!); Svenska Folket, vars representanter talaren ser samlade här (talaren tror sig se riksdagsmän genom champagneglaset), har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik
av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så. Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med järnband, svenska järnband (gjorda i England). Detta band skall alltid (genom lättade trupptransporter) sammanhålla konungafamiljen och folket, lättare kunna så att säga umgås med varandra och de skola lära känna varandra i botten (på glaset). Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk nyligen bära hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord (avrättning); Svenska Folket har aldrig burit hand
på någon konung (utom de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Carl XII, Gustav III och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan måste njutas i ett annat land, Amerika).
Fanfarer! Omigen Ur svenska hjärtan!
Landshövdingen blir kommendör. Byggnadschefen får vasen och banvakterna brännvin!
Militärdistriktets chef anser i ett bildrikt tal att järnvägarne skola bidraga till folkupplysningen, (den ”sanna” folkupplysningen nämligen) genom vilken allenast vårt folk kan lyckliggöras med den allmänna livbeväringen, vilken å sin sida skall sätta nytt liv i nationen, hämma utvandringen (betala officerarnas skulder) och borttaga den sista rest av råhet (=självkänsla) som ännu kan finnas från förgångna tider (genom det bildande umgänget med befälet).
Kyrkoherden tror att järnvägarne (till Kolbotten) skola stadfästa den sanna religionen (det finns bara en sådan!), att den rena läran (Augsburgska bekännelsen) skall återvinna de förlorade och att tronen skall få ett säkrare stöd.
Vagnarne rassla fram. En folkskolelärare uppläser på perrongen ett versstycke från »de djupa
lederna» till konungahuset. Han blir på stället utnämnd till seminarierektor, oaktat hans protester (tysta) att han icke vill övergiva detta folk, som han älskar så högt, och den ringa plats han valt för sin del.
Tåget avgår. Indelta armén hurrar icke, ty man har glömt ge dem brännvin. Den oöverskådliga
folkmassan (banvakterna) hurrar.
Skott. Regementsmusik. Flaggor.
*
Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädan. Vad den jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från fårornas ryggar, oxarna spjärna i leran så att man hör hur det knakar i deras halsar; eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand håller plogskaftet som ett roder; svettdropparna pärla från hans panna och falla så tyst i den öppnade jorden.
Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarna sätta mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarne; nu dånar det uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i vädret, plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget och nu bär det av över trädan, in i höstrågen, där en lång gata, rät som en järnbana, drages ut.
En kammarherre, som haft den lyckan att först få syn på det roliga uppträdet, måste fästa sina
grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är för befängd och väcker allmänt bifall.
Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser, de dö icke!
Men tåget brusar fram igen och lämnar efter sig en svartblå rökstrimma av stenkol och
havannatobak.
-- Det är ett vackert land, vi ha, herr landshövding! Landshövdingen saknar större vattendrag, ty han är född vid kusten.
-- Vad säger överintendenten över Svenska Folkets oljefärgstavlor och akvareller?
Överintendenten anser att åkrarne störa tavlan (såsom tavla).
De störa verkligen, ty de stå så torra, så torra. Vår Herre har icke givit regn på sex veckor och
landshövdingen kommer icke med sin femårsberättelse förrän om tre år, så att det kan nu icke hjälpas.
Men druckna ögon hava icke märkt, att ett moln stigit upp i vindsidan. Det är icke större än en
hand, men det är en stor svart hand som lägger sig tung över solen, och snart ser himlen ut som en stenkolsrök. En blixt öppnar en sluss, och nu häller regnet ner i de öppna festvagnarne. Inga paraplyn! Hovmarskalken är i förtvivlan! Signalera lokomotivföraren! Han hör inte! Regnet piskar ner sotet på gula band och blå och gröna. Plymagerna lägga sig som våta höns på hattarne, uniformsguldet blir grönt, ty det är bara 8 karat, sablarne rosta, havannacigarrerna släckas, trafikchefen springer över barriären för att stoppa, men fastnar i koltendern. Tåget rusar fram, fram och överröstar kammarherrarnes förbannelser. Men ute på åkern står bonden med mössan i hand och välsignar himmelen som gav honom ett välsignat regn."
"Det anspråkslösa, försynta och hyggliga Svenska Folket är troligen det mest representerade av alla folk; det uppträder numera, sedan regeringen förklarat den folkvalda representationen sitt höga missnöje, och uppfunnit de ambulatoriska riksdagarne i stationshus vid dukade bord, mest i landshövdings- och banvaktsuniformer, men kan även synas i bara frackar och benor i nacken på galaspektaklen, i djup sorgdräkt vid likbårar, isynnerhet alla kungliga, i studentmössor vid jubelfester, och för övrigt vid alla stora middagar där det finns tre sorters vin och en Vasaorden.
Hans majestät skall inviga en ny bibana uppe i Kolbottens bergslag; det är visserligen bara en
enskild smalspårig banbit, men den har statsanslag och grundlagarne ålägga som bekant konungen att övervaka all hushållning med statsanslag. Ryktet sprider sig som en elektrisk gnista och Svenska Folket skyndar att infinna sig efter spann i landshövdingemössa, i kalesch och landssekreteraruniform, på kärra i länsmansornat, till fot i prästkappa och på dressin
i banvaktsmundering; chefen för Kolbottens militärdistrikt med stab kommer ridande, de indelta soldaterna omringa stationshuset och banvakterna bilda en oöverskådlig och entusiasmerad folkmassa bakom dessa.
Kungen kommer. Smörgåsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla. Fågeln är uppäten. Champagne! Tal! -- En ny pulsåder är öppnad (= en ny åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den svenska statskroppen, vars hjärta ligger på Slottsbacken; nationen (d. v. s. järnbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nya syremängder tillföras. Talaren känner sig lycklig och rörd av den hyllning som hans trogna folk (de otrogna synas icke!) visat honom! Höjer sitt horn (= champagneglas) för Kolbotten, en urgammal härd för
svenskmannatrohet. (Obs.: alla nya järnvägsstationer äro sådana härdar.)
Fanfarer; folket (banvakterna) sjunger Ur svenska hjärtan.
Landshövdingen har ordet. Svenska Folket har alltid älskat sina konungar (såsom Erik av Pommern, Albrecht av Mecklenburg, Christian II), och stridit och blött för dem (mycket sant!); Svenska Folket, vars representanter talaren ser samlade här (talaren tror sig se riksdagsmän genom champagneglaset), har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik
av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så. Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med järnband, svenska järnband (gjorda i England). Detta band skall alltid (genom lättade trupptransporter) sammanhålla konungafamiljen och folket, lättare kunna så att säga umgås med varandra och de skola lära känna varandra i botten (på glaset). Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk nyligen bära hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord (avrättning); Svenska Folket har aldrig burit hand
på någon konung (utom de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Carl XII, Gustav III och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan måste njutas i ett annat land, Amerika).
Fanfarer! Omigen Ur svenska hjärtan!
Landshövdingen blir kommendör. Byggnadschefen får vasen och banvakterna brännvin!
Militärdistriktets chef anser i ett bildrikt tal att järnvägarne skola bidraga till folkupplysningen, (den ”sanna” folkupplysningen nämligen) genom vilken allenast vårt folk kan lyckliggöras med den allmänna livbeväringen, vilken å sin sida skall sätta nytt liv i nationen, hämma utvandringen (betala officerarnas skulder) och borttaga den sista rest av råhet (=självkänsla) som ännu kan finnas från förgångna tider (genom det bildande umgänget med befälet).
Kyrkoherden tror att järnvägarne (till Kolbotten) skola stadfästa den sanna religionen (det finns bara en sådan!), att den rena läran (Augsburgska bekännelsen) skall återvinna de förlorade och att tronen skall få ett säkrare stöd.
Vagnarne rassla fram. En folkskolelärare uppläser på perrongen ett versstycke från »de djupa
lederna» till konungahuset. Han blir på stället utnämnd till seminarierektor, oaktat hans protester (tysta) att han icke vill övergiva detta folk, som han älskar så högt, och den ringa plats han valt för sin del.
Tåget avgår. Indelta armén hurrar icke, ty man har glömt ge dem brännvin. Den oöverskådliga
folkmassan (banvakterna) hurrar.
Skott. Regementsmusik. Flaggor.
*
Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädan. Vad den jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från fårornas ryggar, oxarna spjärna i leran så att man hör hur det knakar i deras halsar; eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand håller plogskaftet som ett roder; svettdropparna pärla från hans panna och falla så tyst i den öppnade jorden.
Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarna sätta mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarne; nu dånar det uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i vädret, plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget och nu bär det av över trädan, in i höstrågen, där en lång gata, rät som en järnbana, drages ut.
En kammarherre, som haft den lyckan att först få syn på det roliga uppträdet, måste fästa sina
grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är för befängd och väcker allmänt bifall.
Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser, de dö icke!
Men tåget brusar fram igen och lämnar efter sig en svartblå rökstrimma av stenkol och
havannatobak.
-- Det är ett vackert land, vi ha, herr landshövding! Landshövdingen saknar större vattendrag, ty han är född vid kusten.
-- Vad säger överintendenten över Svenska Folkets oljefärgstavlor och akvareller?
Överintendenten anser att åkrarne störa tavlan (såsom tavla).
De störa verkligen, ty de stå så torra, så torra. Vår Herre har icke givit regn på sex veckor och
landshövdingen kommer icke med sin femårsberättelse förrän om tre år, så att det kan nu icke hjälpas.
Men druckna ögon hava icke märkt, att ett moln stigit upp i vindsidan. Det är icke större än en
hand, men det är en stor svart hand som lägger sig tung över solen, och snart ser himlen ut som en stenkolsrök. En blixt öppnar en sluss, och nu häller regnet ner i de öppna festvagnarne. Inga paraplyn! Hovmarskalken är i förtvivlan! Signalera lokomotivföraren! Han hör inte! Regnet piskar ner sotet på gula band och blå och gröna. Plymagerna lägga sig som våta höns på hattarne, uniformsguldet blir grönt, ty det är bara 8 karat, sablarne rosta, havannacigarrerna släckas, trafikchefen springer över barriären för att stoppa, men fastnar i koltendern. Tåget rusar fram, fram och överröstar kammarherrarnes förbannelser. Men ute på åkern står bonden med mössan i hand och välsignar himmelen som gav honom ett välsignat regn."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar