Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 26 augusti 2010

Kriget och den lilla människan







Kristallnatten
Öyvind Foss
Övers: Jan Wibom
Optimal förlag

Ivans krig. Liv och död i Röda Armén 1939-1945
Cathrine Merridale
Övers: Kjell Waltman
Historiska Media

Tysk höst
Stig Dagerman
Norstedts

Andra världskriget fortsätter att fascinera. Nytt arkivmaterial ger ny kunskap och nya infallsvinklar på avgörande händelser och fenomen.
En viktig milstolpe i den utveckling som ledde till Förintelsen var Kristallnatten. Den 7 november 1938 skjuter den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan den tyske legationssekreteraren på ambassaden i Paris. Två dagar senare går en våg av pogromer genom Tyskland. Synagogor och affärer stacks i brand, judar misshandlas, närmare 1500 dödas, 30 000 skickas till koncentrationsläger.
Om detta har den norske prästen och teologen Öyvind Foss skrivit en detaljerad redogörelse. Han bränner mycket krut på att leda i bevis att Grynszpans handling var inte, som den nazistiska propagandan påstod, en del i en världsomspännande judisk komplott mot det ”Nya Tyskland”, utan ett homosexuellt svartsjukedrama. Förutom att bevisning övertygar inte, är det egentligen helt irrelevant. Attentatet mot vom Rath var bara en förevändning, det hade säkert gått lika bra att hitta någon annan handling som ingick i den ”judiska världskonspirationen”.
Foss påpekar något intressant när han konstaterar att Kristallnatten inträffar då den tyska statskassan är i det närmaste tom. Nu konfiskerar nazisterna stora mängder judisk egendom, dessutom får judarna betala ”ersättning” för skadegörelsen!
Annars är Kristallnatten den sista stora händelsen i Nazityskland med spontana inslag.
Kristallnatten markerar en viktig propagandistisk punkt i den nazistiska politiken mot judarna. Men nu är det slut med pöbelaktioner på gatorna, nu vidtar en industrialiserad och systematisk aktionsplan, som efter att ha skrämt många till utvandring, börjar ägna sig åt isolering och förvaring, för att så småningom kulminera i utrotning.
Den brittiska historikern Cathrine Merridales bok om Röda Arméns soldater under andra världskriget är ytterligare ett historiskt verk som inriktar sig på ”den lilla människan” istället för diplomatiska förvecklingar eller det politiska spelet.
Fördelen med att närma sig historien från det hållet blir uppenbar i Merridales skildring. Den ryske soldaten, ”Ivan”, upphör att vara den grova karikatyr som västvärlden har direkt övertagit från den nazistiska propagandan, lika mycket som den stereotypa hjältebild som förmedlades från sovjetiskt håll.
En av de stora förtjänsterna med Merridales bok är naturligtvis att hon förmår visa den oerhört centrala roll som andra världskriget spelar i det kollektiva historiska minnet i framför allt Ryssland. Det var en kamp på liv och död, med ett ofattbart lidande som följde i dess spår, och med förluster i människoliv som är svåra att föreställa sig.
Den sovjetiska historien om andra världskriget har en sammansatt och ibland motsägelsefulla karaktär. Å ena sidan den kraftfulla vågen av patriotism som sveper över landet efter det nazistiska angreppet 1941. Kretsen kring Stalin var inte sen att utnyttja det. Inte för inte kallas kriget för Det Stora Fosterländska kriget, man byter nationalsång, från Internationalen till betydligt mer ryskchauvinistiska tongångar, ordnar och medaljer namnges efter forna tiders ryska militärhjältar.
Samtidigt lever bitterheten och hatet efter tvångskollektiviseringen kvar bland befolkningens breda lager. I kombination med missmodet och besvikelsen efter de inledande motgångarna vid fronten – och de var betydande! – medförde det ett samarbete med ockupanten av inte så liten omfattning.
Överlöparna var inte så få, och på en del håll hälsades rent av tyskarna som befriare. Det är nazisternas grymhet och brutalitet i behandlingen av krigsfångarna och de civila i vad som inte kan kallas för något annat än ett förintelsekrig som får den antikommunistiska vågen att vända.
Skräckväldet och flykten från ansvaret var länge ett påtagligt problem för Röda Armén. Den blinda tilltron till Ledaren bäddade för katastrofen 1941.
Här visade Stalin så småningom ett gott omdöme genom att överlåta allt mer av det militära ansvaret på sina generaler.
Den forcerade industrialiseringen med satsningen på tung industri visade sig ha avgörande betydelse, precis som förmågan att massmobilisera som gjorde det möjligt att montera ner och flytta hela industriapparaten österut.
Det är påtagligt i många av de brev som soldaterna skickar från fronten hur lite politisk rädsla det finns i dem, nästan som om krigets skräck befriat människornas sinnen. Där finns också många förhoppningar om en bättre framtid, ett friare samhälle. I någon mening infriades det också. Tiden efter 1945 upprepar aldrig 30-talets skräckvälde.
Kriget var vunnet, och stalinismen om än så lite men dock transformerad. Men priset som det sovjetiska folket betalade var fruktansvärt.
Ett intressant bidrag till skildringen av krigets efterspel har skrivits av den svenske författaren Stig Dagerman. 1946 reser han genom Tyskland för att skriva en reportageserie för Expressens räkning. Resultatet blev boken ”Tysk höst”, som nu finns i nyutgåva.
Dagerman beskriver initierat och insiktsfullt om misären och nöden, bitterheten bland de besegrade, och inte minst om ytliga, genomkorrumperade och fullständigt parodiska avnazifieringsprocessen.
Framför allt är boken ett stycke oöverträffad journalistisk prosa. Jag tror inte att det går att skriva bättre reportage.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar