Ett samtal om livet med många röster

 

Kvällens röster
Natalia Ginzburg
Övers: Johanna Hedenberg
Bonniers, 2023

Romanen ”Kvällens röster” skrev Natalia Ginzburg under sin tid i London. Hon levde ganska isolerat, tog knappt någon del av nyheter, men läste allt hon kom över av den engelska författaren Ivy Compton-Burnett, och blev starkt påverkad av hennes romanstil. Compton-Burnetts romaner består nästan enbart av långa dialoger som växlar mellan lätt och svårt.

Ginzburg är emellertid ingen epigon, utan hon utvecklar en egen stil utifrån sin läsning av Compton-Burnett. ”Kvällens röster” är snarare som ett samtal med många inblandade, ibland talar de med varandra, oftare håller de bara monologer för sig själva utan att bry sig det minsta om någon lyssnar.

Ett fascinerande porträttgalleri passerar revy, och det är genom dialog, eller monolog, vi lär känna personerna.

Tiden är decennierna efter andra världskriget, med tillbaka blickar till det förflutna, fascismens styre i Italien, sedan kriget. Nu börjar livet återvända till någon slags normalitet, de socialister som förföljdes av svartskjortorna är åter aktiva på den politiska arenan, de socialister som blev fascister vänder däremot politiken ryggen.

Och någon är till och med kommunist.

Klassamhället lever vidare, även om skranken är kanske inte lika höga och svårgenomträngliga som tidigare. Samhället är mycket öppnare, många reser utomlands och får med sig impulser för livets olika sidor. Gamla traditioner och konventioner försvagas, men försvinner inte helt, långt därifrån.

Och det är just i ytan mellan samhällets förväntningar och det moderna uppgivandet av gamla konventioner som det uppstår konflikter, tillfällen missas medan många trängs in i oönskade relationer och situationer där de kommer att vantrivas för livet.

Ginzburg har en säker psykologisk blick för människornas sammansatta karaktärer, inte minst deras tillkortakommanden. Men hon saknar helt Compton-Burnetts bitande sarkasm, hennes författarskap präglas av en stillsam och vardaglig humanism, och det är just genom de icke-dömande skildringarna som hennes karaktärer får liv och framträder i all sin komplexitet.

Världens nästnordligaste synagoga

 

Synagogan i Trondheim är vraken särskilt stor eller anrik, men den är intressant på så många andra sätt. Det är Europas nordligaste synagoga, och världens näst nordligaste, efter Fairbanks i Alaska. Dessutom är det förmodligen världens enda synagoga som har inrättats i en före detta järnvägsstation.

Den judiska invandringen till Norge är av ganska nytt datum, norska myndigheter var länge mycket restriktiva till all icke-kristen inflyttning. Det är först under 1800-talet andra hälft som det kommer en liten ström av judar, de flesta från Polen och Litauen.

Till Trondheim söker sig den judiska invandringen i slutet av seklet, och 1897 invigdes den första synagogan. Redan 1892 började man driva en religiös skola.

1924 köpte man den gamla järnvägsstationen – från Frälsningsarmén! Tala om en byggnad med rik religionshistoria – och 1925 invigdes den nuvarande synagogan, där den ligger än idag.

Huset är en ganska oansenlig nyklassicistisk byggnad i traditionell ljusblå färg, och den ligger i skuggan av den väldiga Nidarosdomen, som en ödmjuk lillebror (eller lillasyster).

Den lilla församlingen som bestod mest av hantverkare, affärsinnehavare och musiker levde ett stilla liv fram till den tyska ockupationen 1940. Tyskarna rekvirerade byggnaden och förvandlade det på nazistiskt vis till en sovsal för soldater.

De tre praktfulla Torarullarna, församlingens stolthet kunde räddas genom att den närbelägna pingstförsamlingen gömde dem. Ett vackert och tyvärr sällsynt prov på ett sant kristet sinnelag.

Huset blev ganska illa åtgånget av ockupanterna, men efter omfattande renoveringsarbeten kunde det återinvigas 1947.

Dagens församling är mycket liten, de få judar som finns i Trondheim är sekulära, synagogan har ingen rabbin, men det hålls regelbundet allmän bön på lördagar. I händelse av särskilda tilldragelser kommer en rabbin från Oslo eller Sverige.

Inte utan stolthet berättar vår guide att nyligen hade man en bar mitzva, en dubbel sådan för tvillingar och med en rabbin från Stockholm.

Huset inrymmer idag också ett judiskt museum, väl värt ett besök, som visar upp det judiska livet i Trondheim under de senaste 100 åren. Dessutom visar man en film om de överlevande från Förintelsen och deras hemkomst från olika koncentrationsläger och exilen i Sverige.

Tyvärr inte sällan ganska sorgliga berättelser. De återvändande möter en hel del fientlighet och ven öppen antisemitism. Många bostäder, affärer och verkstäder har plundrats och viljan att återlämna stöldgodset är obefintlig, inte heller får man myndigheternas stöd.

Trondheimförsamlingens stora projekt i modern tid är fullbordandet av det så kallade ”snubbelsten-projektet”. Det är stenar som utplaceras utanför hus där offer för Förintelsen bodde med deras namn på. Projektet initierades av den tyske konstnären Gunter Demnig 1994, och meningen är förstås att man ska ”snubbla” över historien.

Fram tills idag har det lagts omkring 75 000 sådana snubbelstenar i hela Europa. 670 av dem i Norge, Trondheim står för 65 stycken, vilket påstås vara det enda kompletta i världen, här är alla ihågkomna.

Foto: Grazyna Kaminska Flakierska

De förföljdas livsbejakande musik

 

Än en gång Urkult. Och som vanligt denna härliga, avslappnade, inbjudande stämning. Här finns alla åldrar, många stilar, man får vara som man är, alla är välkomna. Till och med vädrets makter böjer sig kärlekens budskap, det utlovade hällregnet blir till uppehåll och ett blygsamt solsken.

Och så världsmusiken som ljuder överallt. I år saknades de stora namnen, inte helt ovanligt på Urkult, festivalen är bland annat till för att upptäcka nytt och okänt. Allt som glimmar är inte guld, de vackraste blommorna kan växa i undervegetationen.

Största musikupplevelsen för mig personligen var det romska bandet Dikanda från Szczecin i Polen. För övrigt hustruns hemort och som vi besökte så sent som i mars.

De spelar en musik som utgår från den romska traditionen, i varje fall den i Öst- och Centraleuropa, och bygger vidare med influenser från lite varstans. Balkan, Kurdistan, Ryssland, Indien, klezmer…en spännande resan genom världens musikaliska uttryck förenad i en alldeles egen explosiv form.

Skickliga musiker förstås, fiolkille var enastående, blåset också bra, båda sångerskorna är röststarka och karismatiska.

Tempot är bedövande högt, scennärvaron total, kontakten med publiken nära och stämningen magisk. Den trots den tidiga timmen, Dikandas konsert började redan vid 15, då en del festivalbesökare sover förmodligen fortfarande, hyggligt stora publiken gungar till de häftiga rytmerna och dansen blir allt vildare.

En reflektion en stund efter att exaltationen hade svalnat något efter konserten: det är frapperande med den romska musikens obändiga livsenergi, det ohämmade uttrycket för glädje, hur den bejakar och hyllar livet och vill ta hela världen i sin famn.

Hur kommer det sig att just romerna, de alltid och överallt diskriminerade, föraktade och förföljda, bjuder på en sådan upprymd livskänsla i sin musik? Och det finns, åtminstone till en del, ganska stor del dock, en spegling av den attityden hos judarna och deras musik, ett annat förföljt folk.

Verklighetsflykt? Sublimering? Ett sätt att ingjuta livsmod där det behövs som mest? Ett försök att göra smärtan uthärdlig?

Jag jämför med den nordiska musiktraditionen och dess vemod. Nog kan det finns ett övermått av den vara också i romsk och judisk musik, men skillnaden är att den nordiska exploderar aldrig i gränslös upprymdhet på samma sätt.

Något att ta med sig.

Har minst ända till nästa års Urkult att fundera över saken.

Kolonialismen i första världskrigets skyttegravar

 

Om natten är allt blod svart
David Diop
Övers: Marianne Tufvesson
Palaver Press, 2022

”Om natten är allt blod svart” är en roman om soldater i de senegalesiska kolonialtrupperna i den franska armén under första världskriget. Boken belönades 2021 med Internationella Booker-priset, och är en uppgörelse med rasism och västerländskt hyckleri.

De två senegalesiska barndomsvännerna som tar värvning i franska armén är i gott sällskap. Inte mindre än fyra miljoner koloniala icke-vita soldater stred i första världskrigets skyttegravar, runt hälften av dem för kolonialmakten Frankrike.

Alfa och Mademba kommer från ett traditionellt samhälle där de första sprickorna börjar bli synliga, och vissa tar sig rätten att tänka själva och fritt utanför de hävdvunna ramarna. Det är till en del förklaringen till att de tar värvning, de vill bort från det invanda, ut i stora världen, det finns säkert också ett inslag av äventyrslystnad.

Och så lockar förstås möjligheten till franskt medborgarskap, och i förlängningen att bli en jämbördig medlem av den stora franska civilisationen.

Riktigt så blir det inte.

I stället möter de rasism, diskriminering och segregering. De senegalesiska soldaterna kallas allmänt för ”chokolater”, ganska gulligt, eller hur, och man menar naturligtvis ingenting illa med det. De har så gott som ingen kontakt med sina franska kamrater, många av dem kan inte ens ett ord franska.

Men de duger utmärkt som kanonmat i den meningslösa slakten som pågår i Västeuropas skyttegravar.

Bland både de allierade och tyskarna florerar den fördomsfulla bilden av den bestialiske svarte vilden, och sätter en hel del skräck i fienden, men också i de egna ”civiliserade” leden. Alfa tar vara på det som en överlevnadsstrategi. Men när han driver det för långt möter han bara avstånd och fördömande.

Alfta har svårt att begripa det västerländska sättet att skilja på bra och dåligt våld, han uppfattar det, inte utan anledning, som rent och skärt hyckleri.

Språkligt och stilistiskt rör sig romanen i skärningspunkten mellan det koloniala arvet och den afrikanska berättartraditionen. Det blir fruktbart och originellt. En liten pärla.

Med mod i penseln – Jan K Persson ställer ut i Nordingrå

 

Under de senaste tio åren av en drygt 50-årig konstnärsbana har Jan K Persson huvudsakligen ägnat sig åt måleri. Men hans konstnärskap är fortfarande sammanhållen, liksom i performance och installationer handlar måleriet i hög grad om relationen mellan fysiskt landskap och en andlig dimension. Det kommer till ett pregnant uttryck i hans nu pågående utställning på galleriet i Nordingrå Konstby i Vännersta.

Utställningen är ganska sparsmakad, det är elva verk, akrylmålningar, i olika storlekar, det är luftigt och lämnar generöst med utrymme för betraktaren, vilket säkerligen också var konstnärens mycket medvetna avsikt.

Målningarna är landskapsbilder men det är knappast ”riktiga” platser, även om några av titlarna hänvisar till fysiska platser som Marsfjällen. Betraktaren kan associera till diverse mer eller mindre kända ställen utan att aldrig kunna vara riktig säker på var han befinner sig, inte ens om platsens fysiska verklighet.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

På jakt efter det goda samhället

 

Märket
Frida Isberg
Övers: Arvid Nordh
Norstedts, 2023

Hur långt är v i beredda för att skapa ett gott samhälle? Frida Isbergs roman ”Märket” utspelar sig på Island i en nära framtid. Mycket av den teknik som vi redan känner till har förfinats, nya läkemedel – droger? – finns att tillgå, och samhället har stakat ut kursen mot om inte lycka så i alla fall välmående.

Det är fortfarande ett demokratiskt samhälle, med alla fri- och rättigheter, empati och inlevelseförmåga premieras, och om någon så att säga faller utanför ramen, erbjuds de hjälp, terapi, medicinering, och liknande. Helt frivilligt givetvis. Eller?

Den nya empatiideologin kanske löser vissa problem men skapar andra klyftor och samhällsproblem, och det som av förespråkare kallas hjälp till inkludering innebär i själva verket nya former av diskriminering och utestängning av stora befolkningsskikt. Allt för att de andra, en majoritet får man förmoda, ska kunna leva ett tryggt och framgångsrikt – viktigt! – liv.

Samtidigt pågår människornas liv som vanligt. De får tackla de vanliga problemen, familjebekymmer, kärlekssorger, svårigheter på jobbet, vänskapstrassel. Och är verkligen empatitest, terapi och medicin alltid bästa sättet att komma till rätta med dessa problem?

Utopi eller dystopi?

Isberg skriver en pregnant och effektiv prosa som träffa alldeles perfekt rätt tonläge hos de fyra huvudpersonerna, inbördes så olika, och samtliga rakt genom trovärdiga.

Slutet är något pessimistiskt, men ändå öppet.

Men framför allt ställer romanen viktiga frågor kring relationen mellan individ och samhälle, mål och medel, och dessutom inte bara viktiga utan stora frågeställningar som gott och ont, och den fria viljan.

Island är en liten nation med förvånansvärt många duktiga författare. 30-åriga Frida Isberg, som tidigare har publicerat poesi, och romandebuterar med ”Märket” är utan tvekan en av de mer lovande.

Elin Holmberg tar spöken till Lunde

 

Elin Holmberg är aktuell med sin fjärde bok, ”Barnhemmets hemligheter”. Det är en sorts spökhistoria som utspelar sig i Lunde.

-          Jag har alltid gillat spökhistorier, det går tillbaka på fina barndomsminnen då pappa och andra släktingar berättade olika skräckhistorier, jag gillar faktiskt skräck i alla former än idag, säger Elin.

Jag påpekar att hennes tidigare böcker, ”innebandytrilogin”, utspelar sig huvudsakligen i Härnösand. Nu har hon förlagt handlingen till Lunde, så ingen av hennes romaner är lokaliserad till hennes hemort Örnsköldsvik.

Elin förklarar att det kan kännas för nära att skriva om sin egen stad, många bekanta där kanske känner igen sig, eller i alla fall tror att vissa karaktärer har skapats med dem som förlaga.

Och dessutom finns det i ”Barnhemmets hemligheter” en anknytning till Luleå, och där han Elin bott, studerat och arbetat i fem år.

-          Och min nästa bok utspelar sig i Örnsköldsvik, eller rättare sagt Bredbyn, det var där jag växte upp, säger Elin Holmberg.

Också den är för övrigt en spökhistoria.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland och/eller Örnsköldsviks Allehanda