Kring liv och död med glädje och nyfikenhet

Livet är det som sker mellan födelsen och döden. Ett tillfälligt besök i tillvaron, ett kort ögonblick i tidens ström. Ars longa, vita brevis – konsten är lång, livet är kort, och om konsten är större än livet sysslar den egentligen alltid enbart med frågor kring liv och död. Vad annat finns det?

Jöran Österman är en konstnär som tar dessa teman på förbehållslöst allvar. Hans utställning på galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik har en poetisk vitalitet som helt opretentiöst ger uttryck för glädje och nyfikenhet med ett filosofiskt djup över livets mysterium.

Utställningen består av tre avdelningar, som organiskt hänger ihop. Konstprojektet Embrace är två tavlor som med en värmekamera visar hur ett nyfött barn ligger hud mot hud på mammas bröstkorg. Tavlorna är upplysta bakifrån vilket skapar en illusion av att de är självlysande. Det är ett värnlöst liv som vårdas och beskyddas i en symbios som vi vet kommer att upphöra, men aldrig helt.

Den ena av tavlorna har ett starkt drag av en Madonnabild, kanske också något av en klassisk Pietá. Det öppnar för en messiansk tolkning, liv som frälsning, en vacker tanke.

I samma rum kontrasteras och kompletteras Embrace av projektet It will pass. Det är koppartryck av foton på bilder som sitter som emaljerade ovaler på gravstenar på kyrkogårdar. Det är ganska ovanligt i Sverige, och de flesta bilderna kommer från framför allt Italien och Ryssland.

Det är bilder som minne, som på ett eftertänksamt sätt skildrar tidens gång. Det är en svit på 50 bilder, av vilka tolv är uppsatta och resten kan beskådas i en låda. Bilderna är mättade med historia, det är gammaldags frisyrer, de ålderdomligt strama ansiktsuttrycken, en pojke som ser chockerande ung ut har sin hund med sig på bilden. Många av bilderna är starkt bleknade, konturerna har fräts sönder, det går knappt att urskilja vem de föreställer.

Flera av bilderna från Ryssland är skadade av kulhåll från striderna under andra världskriget.

Det tredje projektet heter Just visiting och har pågått en längre tid. Här handlar det om livet som minne – liv är minne – och minnets platser. Centralt för Jöran Österman är hans fascination för böcker, det är där minnet finns bevarat. Mer än så, det är där vi kan leva vidare, liksom vår kunskap, våra berättelser.

Det är fantastiska fotogravyrer, infärgade för hand med en sällsynt känsla för ljusets valörer och nyanser, och trots att de föreställer mest bokryggar och bibliotekshyllor i långa rader kan betraktaren ana så oändligt många spännande världar som finns inneslutna på dessa sidor.

Jöran parafraserar med uppenbar förtjusning Bibeln: Ordet är en bild.

Utställningens bilder knyter ihop livets sköra trådar på ett trösterikt sätt. Det finns ett liv före döden.

Utställningen pågår till den 29 oktober.

Kulturnatt i världsklass med lokala förmågor

Ådalens Kulturnatt hade två mål, att manifestera den lokala kulturens mångfald och styrka, och att skapa en mötesplats för kulturen i Ådalen. Efter lördagens premiärevenemang i Ytterlännes kyrka är det bara att konstatera att båda målen uppfylldes med råge.

Publikt blev Kulturnatt en stor succé. Det var mycket folk i kyrkan, besökare kom och gick, även om jag fick intrycket att många fanns kvar hela kvällen. I det lilla Ljusets kapell var det fullsatt till bristningsgränsen utan avbrott, här var det mycket stämning och lite syre, och ingen behövde frysa heller.

I Sockenstugan var det servering, välbesökt den också, och här hade man också ett par programpunkter. I fortsättningen nästa år, och att det blir en sådan är jag helt övertygad om, tror jag man kan lägga mer program där, företrädesvis av populärmusikalisk karaktär.

Inte för att det rådde någon brist på programpunkter under Kulturnatten, tvärtom. Kvällens program hade en imponerande bredd och ett fantastiskt djup. Det var stundtals svårt att hinna med allt som hände, särskilt om man fick förflytta sig mellan olika lokaler. Men det är så en riktig Kulturnatt ska vara – ett frossande i kultur.

Och nog fanns mycket att frossa i. Mötet mellan Ytterlännes kyrkokör, Bjärtråkören och Nylands Järn med en Fredrik Högberg i högform var en mäktig upplevelse med lokalnostalgiska accenter. Svanökören bjöd på en egen sångshow med mycket humor. Gitarrvirtuosen Jonny Vallin spelade egna låtar i en klassisk barockmusiktradition.  Sten Ulander visade prov på ett brett pianoregister med musik av Rubinstein, Taube och Kurt Weill.

Som sig bör i dragspelets Mekka bjöds det på mycket dragspelsmusik. Det var finska toner med Carina Nordlund och Veikko Ahvenainen, låtar med drag med Kramfors dragspelsklubb, på ett annat sätt – som det ofta är – med David Wahlén och framför allt den fantastiska konserten med mäster Jörgen Sundeqvist och Håkan Dahlén vid orgeln.

De framförde en svit av den tjeckiske kompositören Vaclav Trojan, en musikalisk saga med drakar och prinsessor, dramatisk handling med ond bråd död och sedan förstås ett lyckligt slut. Kultur i världsklass med lokala förmågor. Enligt löfte.

Då har jag inte ens nämnt hälften av alla programpunkter.

Responsen från publiken var överväldigande, varje uppträdande belönades med stående applåder.

Arrangörerna var nöjda, kvällen hade artat sig precis som det hade planerats för och hoppats på.

En mäktig manifestation av kulturens kraft i Ådalen. Nu ser vi fram emot nästa år.

Familj utvisas - tjänade några hundralappar för lite

Ett nytt fall av stelbent byråkrati upprör många i Ullånger. Familjen Dimovic riskerar utvisning eftersom pappa Danilo under tre månader fick en lön som låg strax under avtalet. Under ett möte i Centrumhuset beslutades om namnlistor till stöd för familjen.

Zana och Danilo Dimovic kommer från Kosovo. De är serber och berättar att situationen för den serbiska minoriteten är besvärlig. De kom till Sverige i augusti 2014 och efter några månader började Danilo arbeta som serveringsbiträde med fast lön.

Efter en tid upptäcktes att hans lön låg 466 kronor under kollektivavtalets lägsta nivå. Felet var helt och hållet arbetsgivarens och rättades snabbt till, och mellanskillnaden betalades ut retroaktivt.

Det spelar emellertid ingen roll för Migrationsverket som följer regelverket till punkt och pricka och har avslagit familjen Dimovics ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd. Det är samma öde som tidigare har drabbat fotbollsprofilen Sergiu Tanurcov.

Upprördheten var stor bland de församlade i Centrumhuset, det fälldes många hårda ord om paragrafrytteri och själlösa byråkrater. Någon påpekade att det faktiskt händer de flesta att det blir något litet fel på lönen någon gång.

-          -  En stelbent regel, tyckte Bertil Böhlin, som tillsammans med Anki Wallin, är initiativtagare till manifestationen.

Bertil är annars känd som oppositionsråd i Kramfors, men i det här sammanhanget uppträder han som privatperson. Han har fått stöd från flera andra politiker i kommunen, bland annat kommunalrådet Jan Sahlén. Nu planerar man också att söka stöd hos landskapets riksdagspersoner.

Zana Dimovic är utbildad sköterska och arbetar heltid som vikarie på Sundbrolunds sjukhem i Ullånger. Hon är också en uppskattad ledare i pilates.

Deras tre barn, 13, tio och sju år gamla, går i skolan, de har snabbt lärt sig språket och anpassat sig i sitt nya hem.

   -  Jag förstår inte det här beslutet, men även om jag tror att chansen att vinna är liten ska jag för mina barns skull kämpa till slutet, säger Danilo Dimovic.

Kulturnatt i världsklass

Vi har nyligen passerat höstdagjämning, dagarna blir allt kortare och nattens årstid närmar sig obevekligt. I Bollstabruk räds man inte mörkret utan tänder ett ljus med en Kulturnatt. Från tidig kväll till sena natten under lördagen bjuds det på ett digert program i och kring Ytterlännes kyrka.

Idén om Kulturnatt kommer ursprungligen från Håkan Dahlén, just nu tjänstledig från Själevad och verksam som organist i Ytterlännes.

-          Det finns en sådan otrolig rikedom på kultur i Ådalen, jag kände att det var viktigt att skapa en mötesplats för kulturlivet och låta de många kulturyttringarna komma till tals, säger Håkan.

Inspiration till Kulturnatt har Håkan fått från liknande evenemang i Sverige och utomlands. Då sker de oftast i storstäder, och inte i kyrkor utan snarare i stadskärnor. Men i Bollstabruk går man sin egen väg.

-          Kyrkan är också en kulturbärare, och vilken plats är då lämpligare för ett sådant arrangemang än Ådalens egen katedral – Ytterlännes kyrka? frågar Håkan Dahlén retoriskt.

Det blir tre parallella program i själva kyrkan, sockenstugan och ljusets kapell. Programmet är till största delen sekulärt präglad. Artisterna kommer från flera håll, och evenemanget kallas mycket riktigt för Ådalens kulturnatt.

I all blygsamhet utlovas ”kultur i världsklass”. Det är inte mycket att säga om det, nog har en artist som Jörgen Sundeqvist täckning för ett sådant superlativ, också Håkan Dahlén själv, och Jean-Ronald LaFond. Alla medverkande är i varje fall världsstjärnor i Ådalen!

Programmet är högst imponerande. Det blir dragspel, orgel, violin, gitarr, piano och sång. Körer, kammarensemble, konst och teater med asylsökande från Gålsjö. Klassiskt, folkmusik, pop, opera och populärmusik.

Många av artisterna uppträder i flera konstellationer, ibland med genreöverskridande program.

Det utlovas finska toner, musikaliska sagor, smäktande stråk på olika språk, väderrelaterad musik, överraskningar och dragspel på ett annat sätt. Bland annat.

Jag kan inte låta bli att nämna den evigt unge, blott 90-årige, Sten Ulander, som ska framföra sommarmusik på piano.

Trots att programmet är så ambitiöst fanns det från början ännu fler idéer om olika kulturyttringar. Men eftersom det är första gången som Kulturnatten arrangeras vill man ändå ta det lite lugnt.

Förhoppningsvis kan man ha fler inslag nästa år. Givetvis hoppas man att Kulturnatten ska bli årligen återkommande.

Kulturnatt i Ådalen är ett samarrangemang mellan Svenska kyrkan, Sensus och Kramfors Scenkonst. Det mesta av arbetet sker ideellt.

Hela programmet finns att läsa på: https://www.svenskakyrkan.se/adalsbygden/kulturnatt

Bra operaunderhållning med elever från Kapells

Operacafé på Babelsberg blev än en gång en stor succé. Det bjöds på förstklassig operaunderhållning med elever från Kapellsberg som framförde arior och scener ur kända operor.

Det var elever från årskurs två och tre som stod för programmet, alltså de redan mer avancerade. Det märktes mycket tydligt på den höga nivån under kvällen.

Operastudion Kapellsberg vid Härnösands folkhögskola tillhör landets absolut ledande operautbildningar, och det är knappast en tillfällighet att skolans elever lägger beslag på allt fler platser vid operahögskolorna runt om i landet.

Flera av sångarna är välkända sedan tidigare. Nikolai Papadopoulos-Samuelsens mogna bas tycker man sig ha hört länge redan. Lovisa Sandenskog, Elsa Rosengren, Fabian Düberg och Hans Klareskog var med i Operafestivalen i somras, och gjorde väl ifrån sig igen.

Nya trevliga bekantskaper var bland annat Alexandra Olsson-Andersén, med ett kraftfullt utspel både vokalt och teatraliskt, Linda Evers med en sopran full av dramatisk svärta, och Manuel Bjelke en baryton med ett ovanligt brett register.

Repertoaren bestod av idel kända operor, publikfriande på ett sätt som opera gärna får vara. Kvällen inleddes med bravur med en aria ur Figaros bröllop, sedan blev det lite mer finstämt ur La Bohéme. Efter det kom Tannhäuser, och det blev det genast mörkt och dystert med Herz und Schmerz, och bombastiskt med massa Todt.

För att ljusna igen med La Traviata, Cosi fan tutte och Don Giovanni.

Föreställningens pianist var Brandon Eldredge, och han är en fantastisk ackompanjatör, med en förmåga att låta som en hel symfoniorkester. Nästan i alla fall.

Babelsberg med sin familjära stämning och närhet till scenen är en synnerligen lämplig lokal för opera i det formatet. Dessutom är akustiken riktigt hygglig.

Operacafé på Babelsberg arrangerades första gången förra året och blev en publik framgång. Också i år blev det en bra publiktillströmning. Trevligt att Kramforspubliken förstår att uppskatta bra opera.

Det här fina arrangemanget lär återkomma fler gånger.

Demokratisk centralism och väljarföraktet

Alla som är bekanta med kommunismens historia känner till begreppet ”demokratisk centralism”. Det är en leninistisk organisationsprincip, avsedd att bygga ett starkt parti, som innebär – åtminstone i teorin – att partiet fattar ett beslut, givetvis i demokratisk ordning, och sedan är alla skyldiga att följa beslutet.

Det var teorin. I praktiken hade den demokratiska centralismen det lilla felet att det var väldigt mycket centralistiskt och väldigt lite demokratiskt. Eller för att tala klarspråk, det var centralistiskt och inte alls demokratiskt.

Så tenderar det alltid att bli när man utgår från att ett parti måste tala med en röst. Ein Volk, Ein Partei, Ein Stimme, för att parafrasera en annan (ö)känd partiledare från förra seklet. Och det gäller tyvärr alla partier – även om i olika grad.

I en bred folkrörelse finns det ofrånkomligen olika åsikter och ståndpunkter även om man delar en gemensam värdegrund. En och samma politiska fråga kan ha många olika svar. Samhällsproblem är ingen naturvetenskap med entydiga svar – det finns det många gånger inte ens inom naturvetenskapen. Problem kan lösas på olika sätt, och det är inte alldeles självklart vilket som är bäst.

Enighet utåt som är påtvingad är inte ett tecken på styrka utan svaghet. Det är mångfald av röster, fri diskussion, tolerans för andras åsikter, som är demokratins livsluft.

Väljare tar inte skada av att motsatta åsikter inom samma parti kommer till tals. Inte partier heller.

Självklart förutsätter det en idégemenskap. Vad som helst kan inte passera. En moderat som vill nationalisera hela näringslivet lär åka ut ur partiet med huvudet före, och det är inte mycket att säga om det.

Men frågan om ett sjukhus ska ha fem eller sex våningar (det är bara ett exempel Helge!) är väl knappast av den ideologiska digniteten.

Meningsskiljaktigheter ska lösas genom samtal, öppet och ärligt, och går inte det så är det inte mer med det. (En anonym nyhetssajt som är en blogg som är ett missförstånd som ingen känner till är inte rätt väg att gå.) De flesta – alla? – av oss är nog ganska vana vid ett sådant sakernas tillstånd. Det händer dagligen, hemma, på jobbet, med familjen, bland vänner.

Märkligt nog har det för inte så länge sedan från, låt oss säga liknande håll, kommit kritik mot Jacke Sjödin efter Skulefestivalen. Förutom att hans satir var ”osaklig” och ”känslosam”, fick han inte bemötas!

Så satir under en visfestival ska kunna få mothugg, saklig och rationellt får man förmoda, det ska finnas fler röster (det är nu verkligheten överträffar dikten, att göra satir på ett sådant inlägg är omöjligt) inom satiren, medan det i politiken gäller rättning i leden, och den som vågar avvika hotas med uteslutning, straffas med munkavle, fråntas sitt uppdrag.

Väljarförakt är ordet.

Mer demokratin mindre centralism tack.

Om någon/några känner sig träffade är det ingen tillfällighet utan var högst medvetet och avsiktligt.

Konstens vecka i Nordingrå

Konstens Vecka är en riksomfattande konsthändelse som äger rum vecka 40 varje år. En ”nationell samlingsutställning” arrangeras över hela Sverige. Ett konstgalleri från vårt område som deltar i Konstens vecka är Millenium Art i Åsäng i Nordingrå.

Det är en månghövdad skara som ställer ut i det säregna huset i Åsäng under veckan. Förutom galleristen själv, Kethy Bjesse, är det tre konstnärer som är mer eller mindre knutna till galleriet sedan tidigare: Agneta Eriksson Hildén, Kent Royson Karlsson och pseudonymen Marlon.

Dessutom finns ett par verk av Wilawan Saowang som ställde ut på Millenium Art i somras.

De nya namnen är tre till antalet.

Maria Tjärnström från Kungsgården är förmodligen välbekant för konstpubliken i Ådalen, hon har haft en flera utställningar här de senaste åren. Det är akvarell som gäller, och det är glädjande att notera att Maria vågar bredda sitt register, dels med nya motiv, men också med djärvare färger, som i det fina landskapet med titeln Oppi backen.

John Erik Berg från Härnösand men bördig från Örnsköldsvik är en självlärd skulptör, med en lång yrkesbana som stenhuggare bakom sig. Han arbetar gärna med material som granit, skiffer, carraramarmor och älvdalsporfyr, men även trä. Hans skulptur är tydligt inspirerad av den antika Egypten. Trots materialets ofta massiva karaktär lyckas han få fram ett inre ljus hos sina figurer.

I ett helt annat format arbetar Anita Berg från Lungsjön i norra Ångermanland. Små filigranfigurer i stengodslera, i skiftande positioner med olika kroppshållning markerar de varierande relationer till varandra och sin omgivning. Konstnären själv kallar det för ”Ett utvecklande av lyssnandet i olika kontexter”, och det är onekligen en konst som bygger på knappt förnimbara nyanser, precis som de små lerfigurerna.