Arbetarklassen finns i höstens utgivning

Skarpt läge
Red. Victor Estby.
Föreningen Arbetarskrivare, 2010.

Fadevår, tack för ljuset!
Fredrik Ekelund.
Bonniers, 2010.

Bricken på Svartvik
Vibeke Olsson.
Libris förlag, 2010.

Hjärtblad
Aino Trosell.
Norstedts, 2010.

Arbetarklassen finns inte längre, och moderaterna är det nya arbetarpartiet, ja till och med det enda. Eller som Andreas Svanberg skriver i förordet till Föreningen Arbetarskrivares nya antologi: ”Arbetare är ett ifrågasatt uttryck, en nedtonad grupp.” Arbetarlitteraturen lever dock, och den är en kraftfull motståndshandling.
I antologin samsas, som brukligt är, en blandad skara. Medelåldern är ganska hög, 50-talister dominerar, följda av 40- och 60-talister. Den äldste är född 1925, bara en är född på 70-, och en på 80-talet.
Här finns kända namn som veteranen Sven Wernström, Aino Trosell, och det senaste stjärnskottet på poesins himmel Jenny Wrangborg. En del är etablerade författare som Torgny Karnstedt, Micke Evhammar, Pelle Olsson, Maria Hamberg och Richard Jändel.

Stilen är genomgående realistisk, vilket är inte direkt överraskande, men ändå lite av en besvikelse. Jag önskar att det fanns mer av experimentlust och vilja till förnyelse, inte minst bland de yngre arbetarförfattarna.
Nivån skiftar förstås. Novellen, och/eller kortberättelsen, är en svår form, som inte passar alla.
Här finns emellertid flera pärlor. Oscar Garcías överraskande berättelse om en man utan röst som plötsligt börjar höras med besked tillhör de bästa. Många bidrag handlar om just detta, att ge röst åt dem som ingen har. Inte oväntat dyker de papperslösa, den nya underklassen, upp vid ett par tillfällen.

Annat handlar om det allt mer urholkade människovärdet, om kampen för vardagen, som blir allt svårare att få ihop för många.
Jenny Wrangborg skriver en fantastisk episk dikt om kontrasten mellan det som är och det som kunde vara, en annan värld är möjlig, ett tema som återkommer i flera av bidragen.
Sven Wernström, still going strong, avslutar och sammanfattar med en klurig berättelse om Livet, det som är så hopplöst rörigt men samtidigt så ohjälpligt spännande.
Fredrik Ekelund räknas oftast till de moderna arbetarförfattarna. Förra året fick han Ivar Lo-priset för M/s Tiden. Nu är han tillbaka med en ny roman. Det är knappast en arbetarroman, utan en barndomsskildring, väl förankrad i författarens egna erfarenheter, då han som nioåring flyttade med sin familj från Uppsala till Malmö.
En resa inom samma land, men inte desto mindre mellan olika världar, referenssystem och rent av olika språk.
Några år senare gjorde jag själv en liknande resa, även om den var mer drastisk – faktiskt från ett land till ett annat – och igenkänningsfaktorn är mycket hög. Det är en hård värld där det gäller att inte bli ”Skrattad åt som en annorlunding”, så fort som möjligt komma underfund med koderna, och inte hamna utanför. Den unge Fredrik får sin beskärda del av mobbning, men det här är ingen skräckskildring, långt därifrån, och vår hjälte klarar sig hyggligt bra.
Mycket bättre än vad jag själv gjorde.
Varsamt och kärleksfullt tecknar Ekelund bilden av en ung människa som tar sina första trevande steg mot vuxenlivet. Det märks att han har åkt in och ut ur olika språk (och dialekter), han har ett väldigt fritt och lekfullt förhållande till språket, och sätter gärna pricken över i:et med att dra till med en utländsk fras – engelska, franska, tyska, spanska, portugisiska, You name it – i en suverän Verfremdungseffekt.

Ekelund har behållit mycket av barnets språkliga kreativitet, språket är fyndigt och uppfinningsrikt, det är aldrig inställsamt, respekten för läsaren är hela tiden stor.
Romanen är inte minst en mycket politisk bok. Den skildrar en värld som har blivit ”modärn”, det är 60-tal och rekordår med dess tillväxt och optimism, en trygg ”värld utan krig och ondska”. Ekelund fångar mycket skickligt in det tidstypiska utan att förfalla åt stereotyper. Sprickor i fasaden börjar anas, författaren faller aldrig i idealiseringsfällan, vilket är inte helt ovanligt i mången barndomsskildring, och på ett sätt är romanen ett farväl till ett välmående och oskuldsfullt samhälle.
Ur minnets trassliga väv har Ekelund skapat en bejakande och djuplodande existentiell berättelse.
En helt annan barndomsskildring är Vibeke Olssons fortsättning på sin förra roman Sågverkskungen. Handlingen utspelar sig några år efter Sundsvallsstrejken 1879, som fortfarande kastar sin skugga över sågverkssamhället Svartvik. I centrum står flickan Bricken, snart 15 år, dotter till sågverksarbetare med rötter i Västerbotten. Under ett par år får vi följa hennes väg ut i vuxenlivet, en resa som kantas av några tragiska händelser.
Den historiska miljön, framför allt de arbetandes vardag, återges levande och realistiskt. Språket är följsamt, arkaiserande och stundtals nästan bibliskt. Bakgrunden bildas av Vibeke Olssons vanliga käpphästar – folkrörelser som formade det moderna Sverige: arbetarrörelsen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen.
Huvudtemat är arbetets värde, det är genom arbetet som arbetaren får sitt människovärde och blir delaktig i gemenskapen. Trots all sin högstämda idealism är det en mycket materialistisk roman. Här ligger också några av invändningarna. Bricken och hennes föräldrar är alldeles för präktiga, det blir bitvis nästan romantiserande. Hennes religiösa grubblerier förblir dessutom högst privata och likgiltiga för läsaren.
Det kompenseras mer än väl av författarens obrottsliga lojalitet med sina romanfigurer, som omfamnas av en ljus humanistisk människosyn. Samtidigt finns här ett konsekvent klassperspektiv.
Det är frapperande hur aktuell en bra historisk roman kan vara.

Aino Trosell har precis som Fredrik Ekelund fått Ivar Lo-priset (2006). Hjärtblad är hennes tjugonde bok. Den tar sin början något decennium tidigare än Vibeke Olssons roman, för att så småningom tangera brytningstiden med industrialismens genombrott och det moderna Sveriges framväxt. Den tidsresan berättas genom Huldas livsöde, från ett brådmoget barn i fattigdomens och svältens Malung till vuxen kvinna och fin fru i det fjärran Stockholm.
Även om också här finns ett klassperspektiv är det kvinnoperspektivet som dominerar. Romanen är ett tydligt bidrag till en feministisk historieskrivning. Den är ett äreminne över alla arbetande kvinnor, starka som svaga, framgångsrika och de mindre lyckade i livet.
Det är också kvinnorna som bär på berättelserna. Ofta drastiska, med hemska, skräckinjagande ämnen. Språket har en tonsäker och njutbar allmogeprägel.
Enda risken är att alla berättelser och skrönor skymmer Huldas person.
Men Aino Trosell vet att en bra historia är alltid värd att berättas. Och en bra historia är alltid sann.

Skådespelarinsatser räddar Russelpjäs

Färdknäpp
Av: Willy Russel
Regi: Fransesca Quartey
Scenografi/kostym: Kirsten Thomsen
Mask: Birgitta Rasmusson
Ljussättning: Claes Hilding
Ljud: Håkan Esbjörnsson
Medverkande: Lena Carlsson, Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Iso Porovic
Teater Västernorrland, turné
Svanö Folkets hus

Ju äldre man blir desto större anledning att fundera över vad det har blivit av ens liv. I de flesta fall är det ingen vågad gissning att det inte blev som man har tänkt sig, att många drömmar aldrig blev förverkligade, att åtskilliga djärva planer inte blev av. Frustration är säkerligen ett existentiellt villkor i vårt samhälle.

Vi verkar inte trivas något vidare, jämt och ständigt och överallt får man höra om denna längtan till fredagen, till semestern och om att bara få komma bort, bara komma härifrån.

Här finns naturligtvis mycket dramatiskt stoff, tacksamt att gestalta litterärt. Teater Västernorrlands uppsättning av "Färdknäpp" handlar just om medelklassidyllens förljugenhet och falskhet, där allt är fasad och ingenting är äkta, och där själva stagnationen är en grundförutsättning för att orka gå vidare.

Det hade kunnat vara hur spännande som helst, men tyvärr håller inte Willy Russels pjäs måttet. Det är en smula förvånande med tanke på att han har skapat pärlor som "Timmarna med Rita" och "Shirley Valentine", men tydligen kan också duktiga dramatiker ha en dålig dag. Det är fyrkantigt, konstruerat och förutsägbart. Inte minst kvinnogestalterna riktigt dryper av stereotyper. På ett övergripande plan blir det mest ett slags pinsam 50-årskris. Livet är ingen Ulf Lundell-låt. Och Uffe själv mår inte heller riktigt bra.

Det som räddar föreställningen är skådespelarinsatserna. Ingmar Virta är en erkänd komisk begåvning och hans lyhörda spel klarar rollfiguren Daniel från en överårig krisklyscha. Iso Porovic vågar spela ut och det finns nog inte en gest som han inte har i sitt register. Gisela Nilsson använder små medel och vinner i trovärdighet trots ett hopplöst stereotypt utgångsläge. Det gäller också Lena Carlsson som imponerar med vältalig mimik. Pjäsen är dessutom varsamt anpassad till svenska förhållande. Det är bra tempo, och dialogen saknar inte komiska poänger.
Om man i likhet med undertecknad tycker illa om IKEA och Peter Jöback får man, trots allt, en trivsam kväll.

Nätverk dygnet runt i Ådalshallen

Under hela helgen fylldes Ådalshallen i Kramfors med dataintresserade ungdomar. Det var dags för den nionde upplagan av K-Lan. Mer än tre hundra mötte upp för att dygnet runt spela dataspel och träffa likasinnade.
- Det är det största drogfria evenemanget för ungdomar i Kramfors, efter Jesusrock, säger Örjan Karlsson-Gädda från arrangörsföreningen.

K-Lan står för Kramfors Lan, där Lan utläses Local Area Network, det vill säga helt enkelt lokalt nätverk. Och det är just ett brinnande intresse för nätverk som förenar deltagarna. Markus Nordlander, som är eldsjäl i föreningen, berättar att från början handlade det mycket om fildelning, och många kom för att få bandbredd, alltså en snabb uppkoppling. Så är det inte längre.

- De flesta har snabbare internet hemma, säger Markus.

Istället handlar det om att träffas. Många av dem som deltar i K-Lan brukar spela med varandra också i vanliga fall.

Träffen i Ådalshallen pågår från fredag eftermiddag till söndag mitt på dagen. Det är mycket få som väljer att gå hem och sova. För dem som vill finns det sovplatser i Ådalshallens matsal. Även om de flesta kommer från Kramfors med omnejd, finns det också deltagare från Skellefteå, Umeå, Sundsvall, och naturligtvis Härnösand och Sollefteå.

Linus Larsson är 17 år och kommer från Sollefteå. Det är andra gången som han deltar i K-Lan. Med sig har han jämngamla kompisen Johan Sawander, som är där för första gången.

– Självklart blir det fler gånger, säger Johan.

Medelåldern bland deltagarna ligger på 15-16 år, berättar Örjan Karlsson-Gädda, som med sina 37 år är i särklass äldst i hallen. Förutom de 230 som har datorplats kommer det runt ett hundratal för att hälsa på. Så gott som alla är killar. Men det finns undantag. Marielle Olofsson från Kramfors hälsar på en kompis, något som hon brukar göra varje år. Hon tror att nästa år kommer det fler tjejer.

– Vi får hoppas det, säger hon.

Höstmarknad i Bjärtrå

Det var höstmarknad på lördag på Kombis i Bjärtrå utanför Kramfors. Som vanligt var det Bjärtrå byalag som stod som värd för arrangemanget.
- Vi vill samla människor från närområdet för en säsongsavslutning, säger Gun Larsson från byalaget.

Lokala hantverkare och odlare hade försäljning inne. Där fanns också loppis, servering och fiskdamm för de minsta. Dragspelaren Ove Hedberg från Köja stod för underhållningen. Utanför kunde besökarna värma sig med nylagade kolbullar, som spred en inbjudande doft runt om i bygden.

- Det är mycket folk här idag, säger Gun Larsson, förmodligen fler än förra året, som var lite av ett rekord.

Det fanns ett stort utbud av hantverkarprodukter. Kläder, varma strumpor inför den kommande kalla årstiden, mössor och vantar, smycken, keramik och diverse attiraljer gjorda i näver.

Lokalt odlade produkter fanns det gott om. Bröd och bakverk av alla de slag, sylt och honung, svamp, och naturligtvis också grönsaker. Afrikagrupperna var där med rättvisemärkta produkter mer långväga ifrån.

Inger Holmberg från Allsta gård säljer ekologiskt odlade grönsaker. Det mesta av hennes försäljning brukar annars ske på gården, och hon åker inte runt på marknader så mycket.

- Men marknaden i Bjärtrå vill jag inte missa. Det är hemmaplan, och det är extra roligt när grannarna kommer och handlar, säger Inger Holmberg.

Veckan som kommer Vecka 40

Våra politiker har det svårt just nu. Hur göra för att kunna regera effektivt, utan att befläckas av kontakter med Sverigedemokraterna? Det kan väl inte vara så svårt. För en anständig politik i folkflertalets intresse så finns det säkert stöd att hämta från vettigt håll. Och inte vill rasisterna befatta sig med sådant heller. En liten revolution på svenska helt enkelt.
Vilket för oss direkt till den kommande veckans begivenheter. Det börjar med någon slags årsdag av demonstrationerna mot löntagarfonderna, under ledning av den så kallade 4 oktober-rörelsen. Demonstrationerna pågick mellan åren 1983-91, och ni som är gamla nog minns säkert den hätska stämningen. En retad borgerlighet är inte att leka med, och då var den rejält förbannad.

Sossarna hade fått för sig att efter alla decennier av maktinnehav skulle man också kapa åt sig lite av den verkliga, det vill säga, ekonomiska makten, och efter diverse kompromisser la man fram ett tämligen urvattnat förslag om att tre procent av börsföretagens vinst skulle överföras till fonder kontrollerade av fackföreningsrörelsen. Ni minns kanske den store skalden från dessa dagar, Kjell-Olof Feldt, "löntagarfonder är ett jävla skit/nu har vi baxat dem ända hit".
Förslaget var inte det minsta populärt, åtminstone inte bland dem som skulle drabbas, och just de råkade sitta inne med stora resurser, som bland annat kunde användas till opinionsbildning. Sossarna fegade och tog aldrig striden. Var och en får avgöra själv om de har lärt sin läxa eller inte.

På tisdag är det årsdagen av kvinnotåget 1789 till Versailles som tvingade kungafamiljen tillbaka till Paris. Där öppnades brödförråden för det svältande folket. Det är kvinnokraft, det. Skulle behövas mer av den varan idag.

På onsdag är det Le Corbusiers födelsedag. Han hette egentligen Charles-Édouard Jeanneret, och var född 1887. Han anses vara en av modernismens främsta teoretiker, han revolutionerade arkitekturen, och har bland annat ritat en utopisk stadsplan för Paris.

På torsdag är det årsdagen av slaget vid Lepanto 1571. En allierad flotta från Spanien, Kyrkostaten, Venedig och Malteserorden, Genua och Savojen besegrade en numerärt överlägsen ottomansk flotta, och säkrade därmed den kristna kontrollen över vattenvägarna i Medelhavet.

På fredag är det 43 år sedan Clement Atlee gick bort. Han måste vara en av de mest underskattade politikerna i vår tid. Karln vann ju trots allt en jordskredsseger över legenden Winston Churchill, och var brittisk premiärminister 1945-51. Han var med om att avveckla delar av det brittiska imperiet, och la grunden till det välfärdssamhället som kunde byggas upp under 60-talet.

På lördag är det årsdagen av att slaveriet avskaffades i Sverige. 595 slavar på den svenska kolonin Saint-Barthélemy blir fria. Året var 1847. Alltså 163 år sedan, eller för att uttrycka det mer konkret, knappt sex generationer sedan.

På söndag är det allmän flaggdag i Finland. Det är nämligen Aleksis Kividagen, och då firar man den finska litteraturens dag. Att flagga för litteraturen är en sant revolutionär handling. Ni som kan, flagga ni också!

Främlingsfientlighetsmemoarer

Det Sverige som jag kom till för mer än 40 år sedan var ett välfärdssamhälle, som flöt av mjölk och honung. Det var också ett ganska inskränkt samhälle, präglat av självgodhet och främlingsfientlighet.

Jag kan fortfarande inte glömma, året var 1970, kanske 71, den äldre damen i skoaffären som lämnade butiken utan ett ord när de inte hade ”svenska skor”.

Mina landsmän som började sin bana i Sverige på flyktingförläggningar på Marstrand eller Alvesta berättade om konflikter med lokalbefolkningen, inget allvarligt, mest gliringar och förolämpningar.

Under de två år som jag bodde i Blekinge i början av 70-talet mötte jag lika mycket eller mer främlingsfientlighet än under resten av min tid i Sverige.

Samtidigt var den parlamentariska situationen stabil, socialdemokraterna det dominerande partiet, och högerextremisterna bara ett dåligt skämt.

Läget är ett annat idag. Främlingsfientligheten har tagit sig organiserade politiska uttryck, som firade stora framgångar i valet.

Det beror inte på att svensken har blivit rasist, alla opinionsundersökningar bekräftar mina egna erfarenheter. Det beror knappast heller på om ”man har tagit debatten” eller inte.

Jag tror snarare att orsaken står att finna i att landet av mjölk och honung alltför länge har fört en orättfärdig politik som splittrar och skapar klyftor. Blir det ingen ändring på det, är Sverigedemokraternas senaste framgångar bara början.

Alla tiders politiska floppar

När jag skriver dessa rader är det en vecka kvar till valet. När ni läser dem är det redan två veckor efter, ni vet resultatet och har hunnit vänja er vid det. Det är lätt att vara efterklok, men jag ska istället försöka att vara förklok. Vilket är egentligen inte särskilt svårt då det redan nu går att konstatera en del saker.

Under de gångna fyra åren har världen drabbats av en ekonomisk kris, som innebär ett totalt sammanbrott för den nyliberala ideologi som har varit förhärskande ganska länge. Trots det går de partier som predikat denna ideologi starkt framåt. I Sverige som annorstädes.

Det som kallas för ”arbetslinjen” har lett till skenande arbetslöshet, som i praktiken är närapå tvåsiffrig, och som tycks bita sig fast. Ungdomsarbetslösheten har ökat, långtidsarbetslösheten har ökat, också det omtalade ”utanförskapet” har stigit. En miljon var siffran som upprepades till leda av de borgerliga 2006. Varför är det ingen som talar om det nu?

”Arbetslinjen” kontrasteras mot oppositionens påstådda ”bidragslinjen. Detta trots att det som gemenligen kallas socialbidrag har ökat drastiskt, och fortsätter fortfarande att göra det. Regeringen har dessutom delat ut frikostiga bidrag som gått till skyhöga profiter från skolverksamhet som hamnar hos riskkapitalister i skatteparadis, ombyggnad av punschverandor och barnvakt åt överklass som vill slippa sina barn några timmar efter jobbet.

Bidragen till banker och finansinstitut ska vi bara inte tala om.

Skatterna för de rikaste har sänkts och klyftorna i samhället växer. Sverige har numera ungefär samma förmögenhetsfördelning som USA. Angreppen på arbetstagarnas organisationer och rättigheter fortsätter.

Lägg därtill flera fuskande ministrar som har tvingats avgå, Totto Littorin drog sitt färde när marken började bränna under fötterna, och Carl Bildt kan möjligen vara inblandad i folkmord.

Alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning är en gigantisk flopp, förmodligen den mest misslyckade regering Sverige någonsin har haft. Och då borde det vara klart, en opposition som bara orkade trycka upp valsedlar skulle gå mot en överlägsen promenadseger.

Så är det inte. Överlägset blir det inte, frågan är om det blir någon seger alls.
Hur är det möjligt?

Sant är att tack vare jobbskatteavdraget har många, även arbetare, fått betydligt mer i plånboken, åtminstone så länge de inte blir sjuka eller arbetslösa.

Sant är också att de borgerliga partierna, först och främst moderaterna, varit otroligt skickliga i sin mediala framtoning. Alla som har hört Per Schlingmann säga ”Enda arbetarpartiet” 17 gånger under tre minuter, förstår vad jag menar.

Men framför allt beror den ovissa valutgången på den rödgröna oppositionens tafatta oförmåga att mobilisera och formulera ett slagkraftigt alternativ som skulle punktera de borgerliga luftbubblorna och ange riktningen mot ett rättvisare och fungerande samhälle.

Först efter valnatten får svaret på frågan om inte de rödgröna är den mest misslyckade oppositionen någonsin i svensk historia.