Berörande opera om krigets fasor, hämnd och försoning

 

Foto: Mats Bäcker/Norrlandsoperan

Adriana Mater

Musik: Kaija Saariaho
Libretto: Amin Maalouf
Översättning textmaskin: Elena Rossi Johansson

Medverkande sångare:

Adriana: Emma Sventelius
Refka, Adrianas syster: Hege Gustava Tjønn
Yonas, Adrianas son: Joshua Owen Mills
Tsargo, Yonas far: Jonah Spungin

Konstnärligt team:

Dirigent: Ville Matvejeff
Regissör: Dan Turdén
Scenograf & kostym: Kari Gravklev
Ljusdesign: William Wenner

Även om krigets fasor och dess förödande konsekvenser för människor kan sägas vara ett högst aktuellt ämne, och det inte desto mindre någon som vi har fått utstå under hela människans skrivna historia, möjligen längre än så. Kaija Saariahos opera ”Adriana Mater” är visserligen inspirerad av de senaste krigen på Balkan, men problematiken som skildras är universell. Saariahos gestaltning är djupt berörande, och kommer till sin fulla rätt i Norrlandsoperans uppsättning, för övrigt den första i Sverige.

Musikens grundton är mörk och dyster rakt genom. Det ödesdigert dramatiska accentueras ytterligare av orkestreringen, förutom Norrlandsoperans egen symfoniorkester finns på scenen fyra(!) uppsättningar slagverk, och som har en central betydelse för den musikaliska gestaltningen. Också kören får en viktig roll och stort utrymme.

Saariaho skapar innehållsrika ljudbilder, och musiken är inte bara en illustration utan en del av handlingen i sin egen rätt. Det blir oerhört spännande.

Däremot kan jag tänka mig att det kan bli tämligen svårsjunget för de fyra solisterna. Nu lyckas de bära upp sina roller med bravur. Emma Sventelius som Adriana får fram den kränkta och ambivalenta kvinnans hela förtvivlan, förvirring, ånger och ångest, även om jag tycker att hon röstmässigt överglänses av Hege Gustava Tjønns nyansrika sopran i rollen som systern Refka.

Jonah Spungin som Tsargo agerar skickligt på scen och dundrar på bra med sin baryton, även om jag var inte odelat förtjust i hans vibrato.

Unge Joshua Owen Mills som Yonas uppvisar en löftesrik tenortalang, som med mognad och erfarenhet kan bli till något riktigt stort.

Första aktens krig, som möjligen är ett inbördeskrig, men det spelar egentligen ingen roll, utspelas mellan Vi och De Andra. Övergreppet mot Adriana begås dock av en av De Våra, i ett krig är alla offer, och de mest utsatta är kvinnorna.

Andra akten formar sig till ett psykologiskt drama kring mörka hemligheter, hämnd och försoning. Åter igen kommer kvinnlig empati i förgrunden, det är den som förmår att bryta hämndbegärets onda spiral och ge livet en chans.

En föreställning som griper tag och skakar om. En stor framgång för Norrlandsoperan.