"Sovjetunionen står inte högt i kurs hos någon, och det inte utan anledning. Jag tänker då inte säga emot, nyansera, korrigera eller revidera den bilden. Men kan ändå inte låta bli att tycka i all anspråkslöshet att hur man bedömer saker kan bero på från vilket perspektiv man ser dem.
Hur kunde det te sig ur ett elvaårigt flyktingbarns perspektiv?
Han hade flytt det av de nazistiska arméerna hotade Warszawa. Tillsammans med sin tvillingbror begav de sig österut. Det var den logiska riktningen, tyskarna kom ju västerifrån. Wehrmachts framryckning skingrade snabbt rysskräcken, och de ideologiska skvallerkärringarnas skrönor om kommunister som äter barn till frukost tog ingen längre på allvar.
Vägarna öster om Warszawa fylldes av en kaotisk människomassa där panikslagna flyktingar som medförde alla ägodelar de kunde bära, till fots, på hästkärror, en och annan till och med på cykel, trängdes med lika panikslagna soldater på desperat reträtt, höga officerare på en föga ärofull flykt, och rikemän i tungt lastade flotta personbilar som tutande, föga framgångsrikt försökte bana sig väg framåt.
Ryktesspridningen spädde på oron och paniken, det rådde en aggressiv stämning, folk trängdes, knuffades och slogs, alla mänskliga hänsyn var som bortblåsta, här gällde den starkes rätt. Den omfattade definitivt inte elvaåriga barn.
De flyende stackarna angreps ständigt från luften av tyska jaktplan som roade sig med prickskytte på de försvarslösa flyktingarna. Människorna sökte förtvivlat skydd i diken och skogspartier om det fanns sådana i närheten. Ofta förgäves. Överallt låg det människolik, söndertrasade hästkadaver, utbrända bilar, och det som var kvar av diverse prylar, kläder, köksattiraljer, möbler, böcker och krukväxter, krossade rester av ett helt liv."
.jpg)
Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar