Dödsattesten

 

"Jag tror inte på folkkaraktärer. Alltså att vissa folk är si eller så, skottar är snåla, araber är lögnaktiga, kineser är lömska, polacker är slarviga, italienare är opålitliga, engelsmän är kyliga, zigenare är...Det finns alla möjliga uppfattningar om hur folk är, grova generaliseringar, som i bästa fall, jag upprepar, i bästa fall, kan innehålla ett korn av sanning, ett litet, litet korn, men som i de större kornen är inte något annat än trångsynta fördomar.

Folkkaraktärer behöver förstås inte alltid uttrycka något negativt, det kan vara precis tvärtom, fransmän är ridderliga, judar är intelligenta, negrer, svarta alltså, är musikaliska, men det är fortfarande samma trötta vanföreställningar som buntar ihop människor på ett illvilligt och lögnaktigt vis, och som skymmer mer än klargör, och som bygger nya murar, hägnar in folk och ställer dem mot varandra på ett sätt som kan bli ödesdigert.

Fast ibland undrar man, när det kommer ögonblick då ens egna fördomar bekräftas på det mest skamligt avslöjande sätt.

Är tyskar ordentliga? Naturligtvis inte, det finns väl hur många slarviga tyskar som helst, det är ett stort folk, drygt 80 miljoner, och att ens försöka sig på en allmängiltig utsaga om dem är bara höjden av inskränkt enfald.

Men ändå.

Året var 1939. Svärmors storebror S. fick sin inkallelseorder en av de sista dagarna i augusti. Det kom knappast som en överraskning, rykten om krig hade surrar i luften länge, det hade faktiskt kommit en mobiliseringsorder ett par dagar tidigare, men återkallades samma dag. På inrådan av våra allierade.

Men nu var det verklighet, inte ens England och Frankrike avrådde längre, kriget mot Tyskland skulle bryta ut när som helst, det gällde att vara beredd, vi skulle minsann inte ge upp en endaste knapp, än mindre en tum av vårt heliga fosterland, vi hade världens bästa kavalleri, och nu skulle tysken få smaka på det polska stålet!"

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.