En opera för försoning och förståelse

 

Norrlandsoperans val av höstsatsning har en nästan kuslig timing. Föreställningar av ”The Death of Klinghoffer” spelas mot en bakgrund av brutala massakrer och accelererande våldsspiral i Israel/Palestina-konflikten. John Adams opera är ett försök att konstnärligt förhålla sig till den uppenbarligen så svårlösta situationen och de starka känslor som den väcker.

”The Death of Klinghoffer” har också mycket riktigt frammanat kraftfulla reaktioner på båda sidor. Operan har anklagats för att vara antisemitisk, bland annat av Klinghoffers döttrar, och i Libanon har en planerad uppsättning av operan ställts in då man ansåg att den var alltför kritisk mot palestinierna.

Det kan därför ses som ett djärvt beslut av Norrlandsoperan att vara det första operahuset i Sverige som sätter upp den kontroversiella föreställningen. Sedan kom Hamas attack och Israels bombningar…Men än så länge har det gått lugnt och städat till i Umeå, och operan har varit uppskattad av både kritiker och publik.

Med all rätt.

Men en repetition av bakgrunden först: 1985 kapas kryssningsfartyget Achille Lauro av fyra medlemmar i Palestinska befrielsefronten. De krävde frigivning av 50 palestinier från israeliska fängelser, ett krav de inte fick genom. Innan hela dramat avslutades att de lämnade fartyget mot löfte om fri lejd, mördade de den judisk-amerikanske och rullstolsbundne Leon Klinghoffer och slängde hans lik i havet.

Operan hade sin urpremiär 1991 i Bryssel – där den inte väckte några kontroverser, det kom senare. Den är enskildring om den tragiska händelsen, berättad av flera personer, besättningsmän, passagerare men också de palestinska kaparna.

Ouvertyren, om man nu kan kalla det så, är en körsång av palestinska och judiska röster som belyser den historiska bakgrunden, längtan efter ett eget land och fördrivning av palestinier. Här är musiken melodiös och längtansfull, sången vemodig.

Men snart blir det andra toner. Musiken får en nervig grundton, något som behölls genom nästan hela föreställningen. Den pendlar mellan ilska och upprördhet, sorg och kärlek. Och den är kongenial med den dramatiska handlingen.

Librettot är ovanligt poetiskt, vilken är ingen slump, librettisten Alice Goodman är författare och poet. Det poetiska draget i hennes text fördjupar och nyanserar, och ger en starkt mänsklig relief åt de agerande.

Mer än så, genom de bibliska referenserna ur Gamla Testamentet skapas en allmängiltighet som går långt utöver den enskilda händelsen. Fördrivning av Hagar ut i öknen talar för sig själv. Historien om Esau och Jakob pekar på ”förstfödslorättens oklara karaktär. Och hänvisning till Genesis och kunskapens träd med dess frukt av ambivalent natur är kanske viktigast.

Kunskapens är om både gott och ont, människor är komplexa varelser, och alla har också en mörk sida, det är en av föreställningens bärande tankar.

Greppet med att låta de agerande sitta i en tv-studio fungerar hyggligt, media är en integrerad del av det som händer i världen. Den eftersträvade dubbelexponeringen kommer kanske inte riktigt till sin rätt, däremot vidgar stor skärmarna möjligheterna att skildra händelseförloppet på flera plan.

Även om jag tycker att det gott kunde reduceras i första akten, i andra fungerar det däremot alldeles utmärkt.

Det är inte mindre än elva sångare som står på scenen. Det är Norrlandsoperans egen Susanna Levonen, Olle Persson är tillbaka i Umeå, tenor, precis som Härnösandssonen Per Lindström.

Kvällens vokala behållning är emellertid Luthando Qave som en av terroristerna. Han har en fin scennärvaro, och hans varma baryton fångar in lika mycket aggressivitet och hämndlystnad som tvekan och förtvivlan. Spännande ny bekantskap.

Föreställningen avslutas med en scen där alla, både terroristerna och passagerarna, sitter i samma båt. Övertydligt? Ja. Banalt? Kanske. Sant? Önskar att det var det.

 

The Death of Klinghoffer
Norrlandsoperan
Tonsättare: John Adams
Libretto: Alice Goodman

Konstnärligt team:

Regissör: Verena Stoiber
Scenograf: Sophia Schneider
Kostymdesigner och verkställande scenograf: Clara Hertel
Videodesigner: Jonas Dahl
Ljusdesigner: Jonas Nimrodsson
Kormästare: Anders Lundström

Medverkande

The Captain: Linus Flogell
The First Officer: Antoin HL Kessel
Leon Klinghoffer: Olle Persson
Marilyn Klinghoffer: Charlotte Hellekant
Swiss Grandmother: Ulrika Tenstam
Austrian Woman: Susanna Levonen
British Dancing Girl: Saga Fribyter
Mamoud: Luthando Qave
Rambo: Mårten Wåhlström
Omar: Amie Foon
Molqi: Per Lindström

Statister: Hannele Hognert Oja, Fernando Altamirano, Aaron Bong & Jacob McGarth

Norrlandsoperans symfoniorkester

Korister ur operakören

 

Foto: Micke Sandström/Norrlandsoperan

Berörande opera om krigets fasor, hämnd och försoning

 

Foto: Mats Bäcker/Norrlandsoperan

Adriana Mater

Musik: Kaija Saariaho
Libretto: Amin Maalouf
Översättning textmaskin: Elena Rossi Johansson

Medverkande sångare:

Adriana: Emma Sventelius
Refka, Adrianas syster: Hege Gustava Tjønn
Yonas, Adrianas son: Joshua Owen Mills
Tsargo, Yonas far: Jonah Spungin

Konstnärligt team:

Dirigent: Ville Matvejeff
Regissör: Dan Turdén
Scenograf & kostym: Kari Gravklev
Ljusdesign: William Wenner

Även om krigets fasor och dess förödande konsekvenser för människor kan sägas vara ett högst aktuellt ämne, och det inte desto mindre någon som vi har fått utstå under hela människans skrivna historia, möjligen längre än så. Kaija Saariahos opera ”Adriana Mater” är visserligen inspirerad av de senaste krigen på Balkan, men problematiken som skildras är universell. Saariahos gestaltning är djupt berörande, och kommer till sin fulla rätt i Norrlandsoperans uppsättning, för övrigt den första i Sverige.

Musikens grundton är mörk och dyster rakt genom. Det ödesdigert dramatiska accentueras ytterligare av orkestreringen, förutom Norrlandsoperans egen symfoniorkester finns på scenen fyra(!) uppsättningar slagverk, och som har en central betydelse för den musikaliska gestaltningen. Också kören får en viktig roll och stort utrymme.

Saariaho skapar innehållsrika ljudbilder, och musiken är inte bara en illustration utan en del av handlingen i sin egen rätt. Det blir oerhört spännande.

Däremot kan jag tänka mig att det kan bli tämligen svårsjunget för de fyra solisterna. Nu lyckas de bära upp sina roller med bravur. Emma Sventelius som Adriana får fram den kränkta och ambivalenta kvinnans hela förtvivlan, förvirring, ånger och ångest, även om jag tycker att hon röstmässigt överglänses av Hege Gustava Tjønns nyansrika sopran i rollen som systern Refka.

Jonah Spungin som Tsargo agerar skickligt på scen och dundrar på bra med sin baryton, även om jag var inte odelat förtjust i hans vibrato.

Unge Joshua Owen Mills som Yonas uppvisar en löftesrik tenortalang, som med mognad och erfarenhet kan bli till något riktigt stort.

Första aktens krig, som möjligen är ett inbördeskrig, men det spelar egentligen ingen roll, utspelas mellan Vi och De Andra. Övergreppet mot Adriana begås dock av en av De Våra, i ett krig är alla offer, och de mest utsatta är kvinnorna.

Andra akten formar sig till ett psykologiskt drama kring mörka hemligheter, hämnd och försoning. Åter igen kommer kvinnlig empati i förgrunden, det är den som förmår att bryta hämndbegärets onda spiral och ge livet en chans.

En föreställning som griper tag och skakar om. En stor framgång för Norrlandsoperan.

När frälsningsivern blundar för verkligheten

 

                                

                                           Foto: Malin Arnesson/Norrlandsoperan

                                           

Genom att sätta upp ”Tartuffe” som första föreställning för publiken utan restriktioner slår Norrlandsoperan två flugor i en smäll. Det är på samma gång en klassiker, Moliéres teaterförlaga har 400 år på nacken och är en av historiens mest spelade teaterpjäser, samtidigt som operan är nutida modern komponerad som den är 1980. Resultatet blir en generös upplagd berättelse, fast förankrad i tiden, och med stor aktualitet.

Scenografin är ovanligt blygsam för att inte vara Norrlandsoperan, som ju annars gärna satsar på överdådig dekor. Nu får vi nöja oss med ett bygge centralt på scenen, och den är på samma gång en säng och en kyrka – även om det kan också vara vilken maktens boning som helst.

Symboliken är tydlig, för att inte säga övertydlig, och den anger tematiken från första början.

Överdådet är denna gång förbehållen dräkterna, som lyser upp med bjärta färger och fantasifulla former.

I pjäsens efterföljd skildrar operan hyckleriet. Men den som fascinerar mest är inte den skenhelige Tartuffe, han är bara en alltför vanlig streber som försöker ta en genväg till livets goda, utan den mest spännande figuren är Orgon, Tartuffes välgörare, som vägrar att inse fakta och se verkligheten som den är.

Faktaresistens är långt ifrån enbart ett modernt fenomen, lika lite som behovet av frälsning som förblindar så många. Och inte bara inom religionens hägn.

Tempot är furiöst, musiken går mest i forte hela tiden, klangerna är förvånansvärt melodiösa och trallvänliga än jag förväntade mig i en modern opera – och kanske också befarade. Det är mycket humor, men tar ut svängarna ordentligt, inte minst i andra akten som stundtals blir till lite av operabuskis.

Inget fel i det, opera är en folklig konstart.

Sånginsatserna är gedigna rakt genom. Inte minst glädjande för oss från Ådalen är de tidigare Kappellseleverna Per Lindström och Tessan-Maria Lehmussaari som gör imponerande roller. Tessan-Maria uppvisar redan nu en sällsynt vokal mognad, och charmar med sin förmåga att agera på scen, en färdighet som tillmäts stor betydelse i utbildningen vid Kapellsbergs Operastudio.

När Djävulen har ingenting annat än könsroller att sälja

I en tid då allt går att köpa i ett samhälle som har förvandlats till en marknad där allting är till salu känns den gamla sagan om Faust tämligen överspelad. Valde han fel liv kan han alltid köpa sig ett nytt – individens valfrihet är helig i alla lägen. Tidsaspekten är förvisso inte helt oproblematisk, men vi är på god väg att lösa det också, snart kan man säkert köpa sig ungdom också.

Myten om den gamle vetenskapsmannen som säljer sin själ till Djävulen för att återfå sin ungdom och uppleva kärlek med Marguerite blir definitivt ointressant, faktiskt på gränsen till obegriplig, åtminstone för dem som inte minns den gamla tiden då sådant kunde fascinera människor.

Det enkla men ack så sorgliga faktum tar Norrlandsoperan fasta på i sin uppsättning av Faust. I Eva-Maria Melbyes regi blir Gounods opera till ett feministiskt drama där kvinnorna har Gud på sin sida, medan männen tyr sig till Djävulen, och naturligtvis går det åt skogen för kvinnorna.

Inramningen är imponerande. En suggestiv scenografi, särskilt tyckte jag om Guldkalven som svävar över scenen under större delen av föreställningen – och som dessutom kunde användas som gunga! Ljusprojektionerna var också fina.

Koreografin var magnifik, och i kombination med fantasifulla kostymer, skapas en överdådig scenmiljö, något som numera har blivit Norrlandsoperans signum.

Sångarna gör mycket gedigna insatser i sina roller. Yinja Gongs rena tenor övertygar som Faust, och han matchas väl av Sabina Bisholts varma sopran som Marguerite, hon är särskilt lyckad i de dramatiska partierna, och de är många.

Men föreställningens huvudperson är Kosma Ranuer som Mefistofeles. Iklädd en osannolikt smaklös rosa kostym var han en riktig Kitsch-Satan, och hans klangfulla baryton förförde och lyfte fram den lockande syndens fröjder på ett spefullt och oemotståndligt sätt.

Gounods opera är en föreställning med extra allt. Här finns bravurarior, medryckande duetter och mäktiga körpartier. Musiken är publikfriande på både gott och ont, det pendlar mellan inställsamhet och sublima djup.

En Faust som berör.

FAUST
Musik: Charles Gounod
Libretto: Jules Barbier & Michel Carré

KONSTNÄRLIGT TEAM
Regissör: Eva-Maria Melbye
Dirigent: Eric Solén
Scenografi & kostym: Marcus Olson
Ljusdesign: Kerstin Weimers
Mask och peruk: Angelica Ekeberg
Koreograf: Amanda Arin

MEDVERKANDE
Faust – Yinjia Gong
Méfistofélès – Kosma Ranauer

Marguerite – Sabina Bisholt
Siebel– Solgerd Isalv
Valentin – Hannes Öberg
Marthe – Susanna Levonen
Wagner – Fredrik Essunger
Dansare – Maria Jonsson & Andreas Resar
Barnstatister: Viggo Juneblad Schwieder, Maria Garcia Niemi, Mira Stegmayr, Ruben Englund, Ingrid Nilsson & Tove Turkka

NorrlandsOperans Symfoniorkester
NorrlandsOperans kör 

Premiär den 5 oktober, spelas fram till den 29 oktober.

Foto: Norrlandsoperan/Micke Sandström

Antiopera kritiserar kitschsamhället

Staden Mahagonnys uppgång och fall

Norrlandsoperan

Musik: Kurt Weill
Libretto: Bertolt Brecht
Svensk översättning: Linda Mallik

 Dirigent: Damian Iorio 

Regi, scenografi, kostymdesign: Carina Reich/ Bogdan Szyber

MEDVERKANDE:
Lars Cleveman – Jim Mahoney
Susanna Levonen – Leokadja Begbick
Sanna Gibbs – Jenny Hill
Fredrik Zetterström – Treenighets-Moses
Jonas Durán – Fatty, Prokuristen
Fredrik Af Klint – Jack O´Brien/ Tobby Higgins
Kosma Ranuer – Sparbössan Bill
Michael Schmidberger – Alaskawolf Joe

NorrlandsOperans kör
NorrlandsOperans Symfoniorkester 

Presentatör: Björn Granath (projektion)

”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är inget lättillgängligt verk. Det är en antiopera som driver med och ifrågasätter operans gängse konventioner. Musikens ständiga tempo- och taktskiften, med dess oväntade inslag av jazz och varieté, skapar förvisso avsedda Verfremdungseffekter, men måste vara oerhört krävande för sångarna som förväntas låta som i en Wagneropera.

Något som de för övrigt lyckas med nästan till fulländning.

Det kan vara på sin plats här att framhäva just musiken. Kurt Weill får oftast stå tillbaka för sin ständige samarbetspartner Bert Brecht, men i denna opera visar han till fullo vilket musikaliskt geni han var.

Koreografin med sitt stundtals nästan tafatta rörelseschema och sina avspända danstakter, mer kabaré än klassisk balett, fullbordar intrycket av en musikteater som går sin egen väg.

Staden Mahagonny är en plats där allt är tillåtet utom att vara fattig, att inte kunna betala för sig straffas med döden. Det är en karikatyrbild av kapitalismen helt i Brechts anda.

Kritiken mot konsumism och köphysteri är explicit, men det är med den lite som Oscar Wilde sa var med vädret: alla klagar på det men ingen gör någonting åt det. Ju mer det klagas på överdriven konsumtion desto mer konsumerar vi.

Då tror jag att finns en betydligt skarpare kritik som bygger på scenografin och kostymdesignen. Scenen fullkomligt dränks i överdådig kitsch, bjärt och skrikigt, det blinkar och blippar, stilbrott och förkonstling upphöjd till skönhetsnorm, en ohämmad orgie i smaklöshet.

Det är en estetisk kritik av ett samhälle som vältrar sig i fulhet. I förlängningen är kritiken politisk och ideologisk, helt i linje med Brecht syn på kapitalismens allomfattande fördärvlighet.

Ett pikant kuriosum är evenemanget Mahagonny Second Hand där föreställningens alla kläder och föremål säljs ut. Det är tänkt som ytterligare kritik av konsumtionssamhället och slå ett slag för hållbarhet och återanvändning.

Foto: Mats Bäcker

Samhällskritisk Rigoletto imponerar

Rigoletto är den klarast lysande blomman i den mogne Giuseppe Verdis Treklöver med Trubaduren och La Traviata som de två andra yppersta blomstren. Efter ett mindre krig med censuren fick operan premiär i Venedig 1851 och blev omedelbart en sällan skådad succé. Det påstås att kvällen efter nynnade varenda gondoljär på arior ur operan. Sedan dess har Rigoletto spelats mer eller mindre oavbrutet på all världens scener.

En nyuppsättning av Rigoletto är på samma gång en satsning på ett säkert kort och en chansartad utmaning. Norrlandsoperan klarar balansgången med den äran, här förenas tradition med nyskapande på ett fruktbart sätt.

Handlingens förödande kritik av patriarkalt våld är uppenbar. Redan i inledningen bärs en kvinna in till hertigen som ett djur till ett slaktoffer, ackompanjerat av den mäktige mannens cyniska sång som i sexistisk anda hyllar den hejdlösa konsumismens lov med dess infantiliserade omedelbara behovstillfredsställelse som livets högsta mening. Valfrihet!

Men här finns också ett tydligt klassperspektiv. Även om alla sitter fast i hierarkins hämmande tvångsmönster är det skillnad på folk och folk, en del – ett fåtal – är vinnare, de många är förlorare.

Hovnarrens skenbara frihet straffas på det mest grymma sätt, den sårade och förödmjukade fadern var en känsla som var Verdis egen, och gestaltningen har smärtans alla nyanser av svärta och förtvivlan.

Den enda ljuspunkten i denna ytterst mörka historia är dottern Gilda, men också hennes rena och oskuldsfulla kärlek är omöjlig och hon får betala för den med sitt eget liv.

Linus Fellboms scenografi är kongenial. Inspirerad av Holocaustmonumentet i Berlin går den i intensivt svart, med massiva block som snurrar runt, flyttas fram och tillbaka, bara för åter bilda samma klaustrofobiskt oöverstigliga mur.

Sånginsatserna är blandade. Teresia Bokors Gilda är föreställningens klart lysande stjärna med den rika värmen i sin koloratursopran. Hon drillar fram de mest änglalika toner så den gode Giuseppe ler brett i sin himmel.

Joachim Bäckström gör en imponerande insats som Hertigen med sin fenomenala förmåga att ligga högt hela tiden, även om han är nära att spricka ett par gånger.

Jag var inte lika förtjust i Fredrik Zetterströms Rigoletto. Hans dramatiska agerande är skickligt, men det är för mycket andningsteknik, och för mycket sångteknik över huvudtaget, och alldeles för lite personlighet.

Men det är en föreställning som bär upp sig själv. Den innehåller flera enastående arior, Questa o quella och Caro nome, bara för att nämna ett par mest kända, men det är duetterna som är operans musikaliska motor. Gilda! Mio padre och Hämndduetten mellan Gilda och Rigoletto lyfter operakonsten till helt nya nivåer.

Och direkt efter ariornas aria, La donna é mobile – den som enligt skrönan gondoljärerna gnolade dagen efter urpremiären – kommer en kvartett, fyra röster i fulländad harmoni som frambringar de mest sublima toner som en människa någonsin förmått att skapa.

En fullträff av Norrlandsoperan. Och för oss i Ångermanland ännu en anledning att vara tacksamma för Botniabanan. Föreställningen spelas fram till den 7 november.

Rigoletto av Giuseppe Verdi

Libretto: Francesco Maria Piave, efter ett drama av Victor Hugo

Norrlandsoperan, Umeå, premiär den 1 oktober

Dirigent: Rumon Gamba

Regissör: Kristofer Steen

Scenograf och ljusdesigner: Linus fellbom

Kostym: Behnaz Aram

Norrlandsoperans symfoniorkester

Norrlandsoperans kör

I rollerna:

Rigoletto: Fredrik Zetterström

Gilda: Teresia Bokor

Hertigen: Joachim Bäckström

Sparafucile: Michael Schmidberger

Maddalena: Elisabeth Jansson

Giovanna, Page, Grevinnan: Susanna Levonen

Monterone: Peter Kajlinger

Marullo: Johan Hallsten

Borsa: Fredrik af Klint

Ceprano: Kosma Ranuer

Monterones dotter: Frida Blommé 

Opera åt folket

Det är ingen överdrift att påstå att opera uppfattas som något högst borgerligt, ett nöje för överklassen. Det vilar en tung doft av champagne över en operapremiär, där galaklädda samhällets stöttepelare ser till att synas i vimlet.
Vänstern har länge stått i harnesk mot operan som sådan. På 1970-talet när ett nytt operabygge diskuterades i Göteborg, knep dåvarande KPML(r) många politiska poänger på sitt konsekventa och högljudda motstånd mot borgarnas kulturpalats – eller vilket förklenande uttryck man nu använde.

Operans föga folkliga karaktär i Sverige äger säkert sin riktighet, men så behöver det inte vara. I andra länder, inte minst i operans förlovade land Italien, är den folklig på ett helt annat sätt, och inte minst de stora tenorerna har stjärnstatus bland breda folklager.
Just i Italiens fall kan det till en del förklaras av den roll operakonsten i allmänhet, och Giuseppe Verdis operor i synnerhet, spelade för landets enande. Det är för övrigt långt ifrån det enda exemplet på opera som emancipatorisk kraft, andra kända fall är enskilda verk som Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilkas betydelse för att påverka den allmänna opinionen på tröskeln till Franska revolutionen kan inte överskattas.

Att berätta en historia från scen till musik är det mest ursprungliga konstuttrycket, som har fascinerat människor sedan urminnes tider. Det är ingen tillfällighet att när vänstern firar sin största konstnärliga triumf på 1970-talet med Tältprojektet, sker i form av just musikteater, där, om jag inte minns fel, nyckelordet var ”allkonstverk”, ett begrepp som ansågs revolutionärt.
Nu finns det ingen annan konstform som kommer så nära allkonstverkidealet som opera: teater, musik, sång och dans, dessutom scenografi, ljud och ljus, och nuförtiden också film i form av video, alla dessa inslag medverkar i skapandet av en total konstupplevelse.
Vad är då problemet? Jag ställer frågan till Samuel Jarrick, frilansande operaartist och klimataktivist.
– Operan förmedlar och reproducerar stereotyper. Men i traditionen finns också en lek med till exempel könsroller. Sådant är mycket spännande att utforska, vilket ofta sker i moderna uppsättningar.
– Samtidigt låter det klassiska sångidealet gammalmodigt för många idag. Man moderniserar inte sällan miljön där operans handling utspelar sig, men inte musiken och sättet att sjunga.
Hur mycket som får ändras i klassiker är en ständigt aktuell fråga, som inte lär få sitt svar i första taget. Jag hoppas få återkomma till den en annan gång.

Samuel Jarrick berättar att det viktiga trots allt är att operainstitutionerna har ett uppdrag att bredda sig, för att bli mer tillgängliga för nya grupper, och för att skildra angelägna samhällsproblem.
Ett aktuellt exempel är Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. (För er som inte är så hemma norr om Dalälven – Norrlandsoperan håller till i Umeå.) Här har man flyttat handlingen in i Ålidhem, ett miljonprogramområde, för att, som man skriver i programbladet, ”det är viktigt att göra dessa historier så relevanta och begripliga som möjligt för dagens publik”.
Valet av just Carmen är knappast en slump. Den betraktas inte bara som operornas opera, med sin syntes av komedi och tragedi, sin suggestiva musik, och några av de mest berömda arior, dessutom var den banbrytande vid sin premiär 1875. Det var framför allt den socialrealistiska miljön som var helt ny i operasammanhang och upprörde både kritiker och publik. Inte nog med att huvudpersonen är en romsk kvinna – zigenerska – hon arbetar dessutom på en cigarettfabrik! Sceneriet befolkas av arbetare, smugglare och prostituerade, istället för grevar och baroner.
En pikant kuriositet i sammanhanget är att den kanske mest kända arian, La Habanera, var i själva verket en då populär spansk schlager. Kompositören Georges Bizet inkorporerade den i sitt verk i tron att det var en folksång.

I Norrlandsoperans uppsättning blir Carmen än mer en vanlig människa. I inledningen sitter hon i ett kök, i morgonrock och tofflor. Handlingen växlar mellan Ålidhem och det moderna företaget, präglat av patriarkala hierarkier och latenta övergrepp. Don José är en hunsad tjänsteman, som av kärlekens kraft drivs till att göra uppror mot sin chef, översittaren Zuniga.
Att förvandla originalets tjurfäktningsarena till dagens näringsliv är onekligen lika aktuellt som slående. Det finns inte en toreador så långt ögat eller örat når, och Escamilio är i Umeåuppsättningen ”koncernchef”, dryg och självsäker, van att ta för sig, det finns alltid någon mer bonus att få.
Man tar ut de humoristiska svängarna också. Smugglarna flänger omkring i en risig Volvo, med en sunkig husvagn, och smugglar smör till Norge!
Huvudpersonen är inte längre en exotisk femme fatale som är en förblindad slav under sina drifter, och därför går under, utan en självständig och fri kvinna som inte avstår från sin rätt att välja väg genom livet. När det kolliderar med manlig fåfänga, reagerar männen som alltid när de inte kan hantera känslor – de tar till våld. Också dödligt våld, den traditionella mansrollen är direkt livsfientlig.

Norrlandsoperans Carmen är en genomtänkt föreställning, konsekvent genomförd, och den håller hela vägen.
Till syvende och sist är operans stora attraktionskraft att dess huvudsakliga uttryck är
det vackraste instrumentet som någonsin har skapats – den mänskliga rösten. Samuel Jarrick håller med:
– Rösten har en otrolig kraft att påverka och beröra.