Foto: Bo-Göran Kristofferson
Siemensrullen
Håkan Andersson
Albert Bonniers Förlag
Håkan Andersson tillhör Sveriges intressantaste författare,
alltid lika stilsäker och angelägen. Dessvärre får han långt ifrån den
uppmärksamhet och publika uppskattning som han förtjänar. Det säger tyvärr en
hel del om tillståndet i svensk litteratur.
Hans senaste bok ”Siemensrullen” presenteras som noveller.
Jag vill nog mena att det är lite av vilseledande, för att inte säga falsk,
marknadsföring. Bokens berättelser hänger nära samman, de går in och ut i
varandra, och jag tvivlar på att de låter sig läsas separat var för sig.
Även om så, förlorar man hela sammanhanget.
Den centrala berättelsen är titelns ”Siemensrullen”. Det är
en skakande skildring av en extremt eländig tillvaro i koncentrationslägret
Uckermark, ett föga känt biläger för unga kvinnor till det ökända Ravensbrück.
Med ett på samma gång sakligt och suggestivt språk tecknar
Andersson en oförglömlig bild av en kamp för överlevnad – som misslyckas, och
för värdighet – som är desto mer framgångsrik.
Den som förmår att berätta håller kvar sitt människovärde.
Och i någon mening lever vidare också.
I så gott som alla berättelser försvinner människor, för att på det ena eller andra sättet ändå dyka upp. För ingen försvinner, inte helt, så länge minnet om dem lever, och berättelsen finns kvar.
Det är en vacker tanke, som är djupt humanistisk.
Det finns ytterligare en dimension i boken. Det är ingen
tillfällighet att titelberättelsen, så central för hela handlingen, är skriven
på en pappersrulle Siemens. Rullen har stulits från Siemensfabriken som i
likhet med många andra tyska företag under andra världskriget bedrev omfattande
produktion i samband med olika koncentrationsläger med hänsynslös exploatering
av slavarbetskraft.
De flesta av dessa företag är framgångsrikt verksamma än
idag. Kan vara värt att minnas vad vårt välstånd bygger på. Också det en viktig
berättelse.
Tidigare publicerad i Opulens
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar