Kommunist i
kalsonger
Claudia
Piñeiro
Övers: Hanna
Axén
Leopard förlag
Claudia Piñeiros barndomsskildring handlar om två saker som
båda egentligen är helt självklara, att vi präglas starkt av vår barndom, och
att minnet är bedrägligt.
Det som får romanen – för det är en roman och ingenting
annat! – att lyfta är dialektiken i den trettonåriga huvudpersonens relation
till sin far, kommunisten i kalsonger. Det är han mot resten av världen, och
hon tar obrottsligt lojalt parti för honom. Samtidigt önskar hon att han var
annorlunda, det vill säga mer lik hennes kompisars föräldrar.
Dessa är pålitliga reaktionärer som stödjer den militärkupp
som inträffar i Argentina just den sommaren 1976 som skildras, medan pappan är
kommunist, fast inte av den vanliga sorten. Han är uttalad och övertygad men
inte ”praktiserande”, och han är inte medlem i något parti. Även om det så
småningom visar sig att han är mer aktiv än vad hans dotter anar.
Kanske beror hans förmenta passivitet på hans
invandrarbakgrund. Han har, liksom sin fru, flytt undan hunger och misär i
Spanien, och i det nya landet har han ”som invandrare /../ lärt sig att
acceptera saker och ting som de var.” Och det är måhända därför som han nästan
desperat klamrar sig fast vid en medelklassig livsstil, även om han föraktar
djupt dess värderingar.
I militärkuppens kölvatten blomstrar patriotiska orgier i
flaggviftande, heroiska monument och taktfasta parader (kulmen, som blev början
till slutet, firas på Malvinas/Falklandöarna). Oförskyllt hamnar den
trettonåriga dottern i händelsernas centrum under en av dessa fosterländska
parader.
Faderns ogillande är givet. Men med det unga sinnets hela
tryckande osäkerhet kan hon inte förmå sig till att avstå.
Och då inträffar något för alla oväntat, också för henne
själv, när hon mitt under paraden bjuder en form av motstånd. Det är en liten
gest, alla kanske inte ens lägger märke till den, men den är ofantligt stor för
henne.
”Livet består av en rad ynkliga handlingar som emellanåt
bryts av några få och små hjältemodiga handlingar, och det är i genomsnittet av
dem vi kan känna oss värdiga.”
Just så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar