Danmark tur och retur

På snabbvisit i Danmark. En gammal öststatsreflex som sitter i sedan barnsben får mig att som alltid ta med passet. Och så har man läst om gränskontrollerna.

Vi flyger från Arlanda till Kastrup, och sedan vidare till Ålborg, fem dagar senare reser vi samma väg tillbaka. Ingen intresserar sig det minsta för mitt svenska pass, det ultimata beviset på att jag är medborgare i Konungariket Sverige och likaledes Europeiska Unionen.

Jag får visa upp boardingkort, gå genom säkerhetskontrollen, på flygplatsen i Ålborg blir jag tillfrågad om jag medför handeldsvapen, brandfarligt material och en massa annat förbjudet, jag bryr mig inte att titta ordentligt på alla bilderna på skärmen. Men ingen kontrollerar min identitet.

Kan det bero på utseendet? Jag har genom åren förvandlats från svartskalle till gråskalle och numera flintskalle, vilket möjligen förlänar mig en förtroendeingivande nordisk apparition. En blond fru gör saken än bättre.

Men det är naturligtvis inte därför, svaret är mycket enklare än så. Inga flyktingar försöker ta sig in i den europeiska tryggheten flygvägen. Även om det vore långt billigare och framför allt säkrare att köpa en flygbiljett är den vägen stängd för alla dem som desperat flyr från krig, förtryck och misär.

Därför behöver man inte kolla pass på flygplatserna i Stockholm, Köpenhamn, Ålborg, eller någon annanstans heller för den delen. Mitt tjusiga mörkröda pass prytt med tre kronor förblir liggande i kavajens innerficka.

Gränskontrollernas uppgift är inte att ”få bättre kontroll över flyktingsituationen”. Det är bara politiskt nyspråk för att hålla flyktingarna borta.

Sverigedemokrater är vi (nästan) allihopa.