Minoriteter och kapitalismens kris

Judiskt liv i Europa 1786-1933

Per-Martin Meyerson

Dialogos

Historien handlar alltid i förlängningen om nuet. Per-Martin Meyerson har skrivit en ambitiöst upplagd bok om judiskt liv i Europa med början från upplysningsmannen Moses Mendelsons död fram till nazisternas maktövertagande i Tyskland. Ambitionen är att förstå varför ”judiska försök till integrering med de europeiska värdfolken hade i grunden misslyckats”. Men lika mycket handlar det om kapitalismens förträfflighet.

Meyerson ser judarna som spjutspets i skapandet av kapitalism och modernism, något som de åstadkommer genom sin rörlighet, urbanitet och förment påtvingade kommersiella sysselsättning. Detta skulle medföra frihet, rationellt tänkande och slut på förtryck och vidskepelse.

Meyerson lutar sig här tungt mot antisemiten Werner Sombart, som var kritisk till kapitalism, och filosemiten Yuri Slezkine, som tvärtom bejakar den.

Det är en högst problematisk historieskrivning. Frågan om vilka faktorer som skapade kapitalism är fortfarande öppen. Men de flesta är ändå överens om att starkt bidragande var de geografiska upptäckterna, den vetenskapliga revolutionen och de tekniska uppfinningarna. På samtliga dessa områden är den judiska närvaron totalt försumbar, om ens någon.

Men framför allt ställer man sig frågan varför kapitalismen utvecklades i länder med relativt liten judisk befolkning, England, Tyskland, Frankrike, medan i länder med stora judiska grupper, Ryssland, Polen, Rumänien, Ungern, kom den kapitalistiska utvecklingen i gång långt senare, och lämnar än idag en hel del övrigt att önska i det avseendet.

Däremot är det säkerligen korrekt att judarna hade lättare än de flesta att anpassa sig till det kapitalistiska systemet, åtminstone där och då det fungerade någorlunda väl.

Meyerson påstår att judarna är beroende av kapitalismen för sin överlevnad. Det högst tveksamt. Tvärtom går det att koppla utbrott av antisemitism, och det inbegriper Förintelsen, till kapitalismens kriser. Då dammar man av diverse obskyra förkapitalistiska uppfattningar och utnyttjar ideologins tröghet för att peka ut syndabockar. Dessa ska vara behäftade med en historisk skuld, som inte går att sona, uppfattas som mäktiga, men samtidigt vara tillräckligt svaga för att lätt kunna krossas.

Med andra ord judar. Men även romer, idag muslimer, och på annat håll även armenier, greker, indier och libaneser.

Meyerson använder konsekvent uttrycket ”värdfolk”, vilket är högst problematiskt. Det innebär att någon hemmarätt på ett ställe, ett land, medan andra är gäster. I själva verket rör det sig om majoritetsfolk, som i allmänhet (men inte alltid!) råkade invandra tidigare än en eller flera minoritetsgrupper, och framför allt att de har en överlägsen våldsapparat till sitt förfogande.

Lösningen är inte en egen stat åt alla folk, det är en orimlig tanke, utan en demokratisk statsbildning som garanterar allas rättigheter fullt ut.

Det är knappast något vi kan förvänta oss av en krisande kapitalism.