Den sjunde kammarmusikfestivalen i Härnösand bjöd på en
ovanlig musikalisk bredd och mångfald.
Det började på fredag på Sambiblioteket med ett möte mellan
klassisk musik och nordisk folkmusik, där en stråkkvartett tog sig an folkmusik
från Sverige, Norge, Danmark och Färöarna. Senare på dagen kom man till
ångermanländska jazzens Mecka på Metropol. Där blev det ett nytt möte, den här
gången mellan duo Mirei och Sveriges kammarsolister. Mirei består av Johanna Edberg,
sång, piano, och Natalie Migdal, sång och violin, båda är klassiskt skolade,
men rör sig obehindrat mellan konstmusik, jazz och visa.
Festivalen avslutades på söndag på Murberget med mer
traditionell klassisk musik, med de ”stora och passionerade verken”, bland
annat Sjostakovitjs
stormiga andra pianotrio samt Brahms orientaliskt inspirerade första
pianokvartett.
Däremellan, på lördag, spelades det kammarmusik ”på
riktigt”.
Kammarmusiken är ursprungligen avsedd att spelas i mindre, en aning familjära, förhållanden, och med en till storleken liten ensemble. Från början spelade man hos furstar, aristokrater eller möjligen förmögna borgare. Samhällets demokratisering och välfärdssamhället medförde emellertid inte att kammarmusiken flyttade in hos breda folklager. Jag misstänker att utvecklingen snarare tvärtom har gått åt andra hållet.
Kammarmusiken är ursprungligen avsedd att spelas i mindre, en aning familjära, förhållanden, och med en till storleken liten ensemble. Från början spelade man hos furstar, aristokrater eller möjligen förmögna borgare. Samhällets demokratisering och välfärdssamhället medförde emellertid inte att kammarmusiken flyttade in hos breda folklager. Jag misstänker att utvecklingen snarare tvärtom har gått åt andra hållet.
Kammarmusiken spelas ofta i exklusiva
konsertsalonger – för en ganska exklusiv publik.
Vad gör man då om man vill sprida kultur till en ny publik
och popularisera kammarmusiken? Man flyttar in där musiken var tänkt att spelas
från början – in i folks vardagsrum! Kreativt och vågat av
Kammarmusikfestivalen, och som det visade sig, mycket framgångsrikt också.
Det blev tre konserter under lördagen. Undertecknad
bevistade spelningen hemma hos Eva och Mats Wigardt på Brunnhusgatan, där ett
15-tal inbjudna personer hade samlats. Tillställningen var mycket hemlik och en
smula improviserad:
”Var lägger man noterna? Jaså, finns det ett piano redan?
Ja, men det lite ostämt. Det gör inget, vi kör”.
Närheten skapade tätt intimitet, det var mycket familjärt,
lite av alla-känner- alla, och stämningen var på samma gång avspänd och
förväntansfull, laddad och ledig. Lite konsertaktigt högspänt var det nog ändå,
åtminstone till en början, kanske för att det var första gången både för
musikerna och för publiken, men rätt snabbt hittade man till vardagligheten.
Trots att vardagen trängde sig på med gatuljud, otåliga
barn, och annat som kan förekomma i ett hem dagligdags, störde det inte på
något sätt den musikaliska upplevelsen.
Kvällens repertoar var mycket lite klassisk, det var
egentligen bara ett verk av estländaren Arvo Pärt, en högst säregen musik som
ger uttryck åt andlighet med mycket kropp.
För övrigt var det folkmusik, bland annat den svenska Vals
efter Lasse i Lyby, vackert vemodig, naturnära, pendlande mellan avskildhetens
lugn och ensamhetens saknad. Tydligen hade den tidigare på dagen spelats på ett
boende för ensamkommande flyktingbarn, och där väckt enormt jubel och krav på
dacapo.
Dessutom blev det en hel del jazz, mest eget material
skrivet av duo Mirei.
Kammarmusik åt folket! Bjud hem en ensemble!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar