Människor och djur

 

Tiken
Pilar Quintana
Övers: Annakarin Thorburn
Rámus.

40-åriga Damaris lever i en liten colombiansk by vid kusten. Hennes äktenskap är kärlekslöst, hon lider svårt av sin barnlöshet, hon och maken stretar på och klarar sig hyfsat men under små omständigheter. Det är en värld till hälften modern, med tv, telefon och elektricitet, i alla fall hos grannen, och då går det att dra en förlängningssladd. Då slipper man missa alla såpoperor på tv, största och enda nöjet för byborna.

Det är ett starkt skiktat samhälle där klass och ursprung hänger nära ihop. De bättre bemedlade är vita, de fattiga är svarta, i olika grad och nyans, och så finns det ursprungsbefolkningen, indianerna, i en värld för sig.

Byn ligger långt ifrån närmaste storstad, vid det lynniga Stilla havet, med en hotfull och ogenomtränglig djungel bakom ryggen. Det är fjärran från Macondo.

En dag mer eller mindre av en slump blir Damaris ägare till en valptik. Det uppstår ett starkt band mellan de två, och förhållandet ändrar på djupet Damaris liv. Hon tvingas omprövar sina relationer, med maken, med familjen, med sina vänner och grannar.

Inte minst konfronteras hon med sin kvinnoroll och barnlösheten. Valpen växer upp och deras relation kompliceras alltmer, och det blir så småningom till en riktig krock då tiken får egna valpar.

Ingen happy end här inte.

Pilar Quintana skriver en återhållsam, precis prosa, språket är enkelt och opretentiöst, kongenialt med sina karaktärer och sin miljö. Romanen är på bara strax över hundra sidor, men laddad med innehåll som väcker tankar och associationer och ställer oroande frågor kring existensens komplexa natur.

Det krävs inte nödvändigtvis 1300 sidor för att – försöka – säga något väsentligt.

Om hjältemod i det lilla

Kommunist i kalsonger

Claudia Piñeiro

Övers: Hanna Axén

Leopard förlag

Claudia Piñeiros barndomsskildring handlar om två saker som båda egentligen är helt självklara, att vi präglas starkt av vår barndom, och att minnet är bedrägligt.

Det som får romanen – för det är en roman och ingenting annat! – att lyfta är dialektiken i den trettonåriga huvudpersonens relation till sin far, kommunisten i kalsonger. Det är han mot resten av världen, och hon tar obrottsligt lojalt parti för honom. Samtidigt önskar hon att han var annorlunda, det vill säga mer lik hennes kompisars föräldrar.

Dessa är pålitliga reaktionärer som stödjer den militärkupp som inträffar i Argentina just den sommaren 1976 som skildras, medan pappan är kommunist, fast inte av den vanliga sorten. Han är uttalad och övertygad men inte ”praktiserande”, och han är inte medlem i något parti. Även om det så småningom visar sig att han är mer aktiv än vad hans dotter anar.

Kanske beror hans förmenta passivitet på hans invandrarbakgrund. Han har, liksom sin fru, flytt undan hunger och misär i Spanien, och i det nya landet har han ”som invandrare /../ lärt sig att acceptera saker och ting som de var.” Och det är måhända därför som han nästan desperat klamrar sig fast vid en medelklassig livsstil, även om han föraktar djupt dess värderingar.

I militärkuppens kölvatten blomstrar patriotiska orgier i flaggviftande, heroiska monument och taktfasta parader (kulmen, som blev början till slutet, firas på Malvinas/Falklandöarna). Oförskyllt hamnar den trettonåriga dottern i händelsernas centrum under en av dessa fosterländska parader.

Faderns ogillande är givet. Men med det unga sinnets hela tryckande osäkerhet kan hon inte förmå sig till att avstå.

Och då inträffar något för alla oväntat, också för henne själv, när hon mitt under paraden bjuder en form av motstånd. Det är en liten gest, alla kanske inte ens lägger märke till den, men den är ofantligt stor för henne.

”Livet består av en rad ynkliga handlingar som emellanåt bryts av några få och små hjältemodiga handlingar, och det är i genomsnittet av dem vi kan känna oss värdiga.”

Just så.

Gabriel Garcia Márquez till minne

Trollkarlen från Macondo är borta.

Jag minns hur jag någon gång i mitten av 70-talet skaffade en pocketupplaga av *Hundra år av ensamhet*. Efter att ha läst första sidan slog det knut för många år framöver på mina egna författarambitioner. Det här var så otroligt bra att ens egna tafatta försök framstod som totalt överflödiga!

Med ett överdådigt rikt språk och en suggestiv fantasi skapar Garcia Márquez ett eget universum där vad som helst inte bara kan hända utan gör det också. Det är ett mästerverk och en av 1900-talets absolut största romaner.

Och bokens bärande tema om att ensamhet, eller egentligen enskildhet, är inte bara ett existentiellt utan också ett politiskt tillstånd, och ett olyckligt sådant, är universellt, och gäller lika mycket i Colombia som i Sverige.

Garcia Márquez romaner är alltid förankrade i en konkret politisk verklighet som han skildrar på de mest oväntade sätt. I inledningen av *Patriarkens höst* tittar den åldrande diktatorn ut över det hav som han sålde till amerikanerna i utbyte mot politiskt och militärt stöd. En bit längre in i romanen inser läsaren att han verkligen sålde det, vattnet är borta och kvar finns bara en gigantisk grop!

Hur magisk är den realismen?

*Kärlek i kolerans tid* är en enastående vacker kärlekshistoria och en skildring av hur klassamhället förstör mänskliga relationer. *Krönika om en förebådad död* borde vara obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt så kallad hedersrelaterat våld.

Garcia Márquez var även verksam som journalist och socialistisk debattör. Han var personlig vän med Fidel Castro och förblev sina vänsterideal trogen.

Han kunde vara ganska okonventionell. Under Nobelceremonin 1982 lyste han iklädd en vit kaftan, som han påstod var colombiansk frack, i stark kontrast mot alla stela pingviner runt omkring.

Gabriel Garcia Márquez lämnar ett magiskt litterärt arv efter sig.