Naturligtvis handlar det till en del om fascination för själva spelet. Och inget ont i det. Leken är en självklar del av människans existens. Viktig och oumbärlig, just därför at den inte betyder ett dugg, den är ett mål i sig, med egna regler, och ett högst specifikt ramverk.
Men det handlar så klart om så mycket mer också. Det går säkerligen att göra en lång och djupsinnig analys om vilka frustrationer som fotbollens är ett sublimerat substitut för.
Att det rör sig i hög grad om nationell självhävdelse är uppenbart. Jämför bara den svenska publikens beteende under en landskamp, sist under fiaskot mot Ukraina, med firandet av nationaldagen. Intensiteten, känsloutbrotten, engagemanget, lidelsen, det är som två olika folk.
Det kanske vore en bra idé för nationaldagsfirandet? Istället för tjafset med kungligheterna på Skansen, låt Sverige möta en blåbärsnation, Lichtenstein eller San Marino, då skulle ni få se på inlevelse i klass med norrmännens av oss så avundade Syttende Mai.
Att fotboll också är politik kan ingen på allvar tvivla på. Det senaste exemplet är EM-matchen mellan värdnationen Polen och ärkerivalen Ryssland. Det blev ett rejält bråk i centrala Warszawa, kravallpolisen fick ingripa, 180 anhölls, ett tiotal skadades. Egentligen får det betraktas som relativt lugnt och snällt. Många, jag med dem, befarade att det skulle bli mycket värre.
Matchen slutade med oavgjort 1-1, och det var nog lika bra det.
Före matchen skrev tidningar spaltmeter om just den politiska aspekten, fiendskapen genom historien mellan länderna, levande än – tyvärr – och de som höll ryssarna som favoriter i matchen skrev mycket om att det behövdes ett nytt under vid Wisła.
För er som inte har så bra koll, här en recension av en bok i ämnet som kom för ett par år sedan:
Warszawa 1920
Adam Zamoyski
Övers: Andreas Wadensjö
Dialogos, 2010
En historisk händelse av nästan mytiska dimensioner i polsk mellankrigshistoria, som dagens polska höger gärna vill anknyta till. Samtidigt tämligen okänt i Västeuropa, trots att det enligt det polska synsättet räddade nämnda Europa från att förslavas av bolsjevikiska horder.
Det handlar om det polsk-ryska kriget 1920. Den pånyttfödda polska staten utnyttjar svagheten hos ett Ryssland som fortfarande är sönderslitet av ett blodigt inbördeskrig, och etablerar ”fakta på marken” genom att ockupera stora delar av Ukraina och Vitryssland. Ryssarna lyckas dock att driva tillbaka polackerna, och de desperata bolsjevikerna ser här sin chans att slinka ut ur sin isolering och efterblivenhet genom att exportera revolutionen till Väst med hjälp av Röda Arméns bajonetter.
Det blev stopp utanför Warszawas portar, mest beroende på utdragna försörjningslinjer, oklar befälsordning, och inte minst polsk beslutsamhet. Händelsen kallas ”undret vid Wisła”.
Därmed besvarades frågan om det går att bygga socialismen i ett land. Visst går det, men resultatet blir därefter.
För Västeuropas del är konsekvenserna uppenbara, genom vad som inte hände.
Men visst är det en spännande fråga hur den reellt existerande socialismen hade kunnat se ut om den kom att inbegripa det industrialiserade Västeuropa.
Zamoyskis bok, trots uppenbara försök till objektivitet, riktigt dryper av traditionell polsk russofobi. Inte minst får den sovjetiske befälhavaren, Michail Tuchatjevskij, den unge marskalken som formulerar ett antal moderna militärdoktriner som sedermera används framgångsrikt av framför allt tyskarna, och som 1937 i likhet med så många andra sovjetiska officerare faller offer för Stalins utrensningar, en behandling som är allt annat än rättvis. Den är dessutom ganska rörig, och förlorar sig alldeles för mycket i detaljerade beskrivningar av alla militära rörelser och förflyttningar hit och dit. Men den ger en ganska hygglig översikt av händelseförloppet, och framför allt bjuder på ett slösande generöst bildmaterial.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar