All exklusive på Kap Verde

Två veckor på chartersemester. Välbehövlig vila, och så förkortar vi vintern, den kan vara i längsta laget på våra breddgrader. Eftersom frun inte ville åka till Kanarieöarna, och ingen av oss var särskilt sugen på Thailand, blev det den tämligen okända destinationen Kap Verde.


Det är en ögrupp utanför Västafrikas kust, som fram till självständigheten 1975 var en portugisisk koloni, det tar nio timmar att flyga dit, med mellanlandning på Kanarieöarna. Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Det man har på öarna är fantastisk musik, med en egen variant av det portugisiska fado – jag säger bara Cesária Évora! – vänliga människor, avspänd stämning, och otroligt fina, vidsträckta stränder. Vindarna från Sahara gör Kap Verde till ett paradis för surfare.

Dessutom finns här god och prisvärd mat, mest fisk och skaldjur.

De flesta turister, oavsett nationalitet, har ”all inclusive”. Det innebär helpension på hotellet, och fria drinkar i baren. Det har blivit en mycket vanlig semesterform, samtidigt som den är starkt kritiserad. Man pekar på att intäkterna då stannar hos de utländska reseoperatörerna utan att komma landet till godo, det hindrar turisterna från att lära känna det land som de besöker, och dessutom medför det extra hård belastning på miljön.

Vi är ett litet gäng som inte har all inclusive, och vi uppfattar oss nästan lite exklusiva, som särskilt utvalda, vi som inte springer i flock, utan med öppet sinne utforskar omvärlden. Vi uttalar oss gärna nedlåtande om stackarna som är kvar på hotellet, som aldrig får se någonting eller uppleva något äkta lokalt, och som äter samma trista buffé varje dag.

Vi blir ganska frustrerade när vi talar med ett ”all inclusive-par” som berättar att maten under veckan har varit fantastiskt bra, med massor av lokala specialiteter.

Och varje kväll på väg till eller från någon ny restaurang där vi har ätit middag kan vi se hur all inclusive-människorna roar sig på hotellet med dans, olika shower, karokoe och diverse tävlingar. Visst kan det se ut som något hämtat ur ”Sällskapsresan”, men det går inte att komma ifrån att de ser ut att ha jätteroligt.

Då slås jag av insikten att det egentligen är ganska enkelt. Människor har ett behov av gemenskap, att vara i grupp, och göra saker tillsammans. Vi sägs leva i individualismens tidsålder, och då blir det behovet förmodligen ännu mera accentuerat. Och jag med min nedlåtande attityd är egentligen bara ett offer för det som jag kritiserar.

Kritiken mot all inclusive är säkert berättigat. Men det är samtidigt uppenbart att människor behöver ha gemenskap, och att de söker mötesplatser.

Det är en värdig uppgift för arbetarrörelsen: att skapa sådana platser, och fylla dem med ett bra kollektivt innehåll.